Min inre trädgårdsmästare

Uppväxt som jag är i en familj där min mors gröna fingrar är en legend, såg jag mig som evigt vaccinerad mot trädgårdsintresse. Jag hade fått ”hjälpa till” för mycket. Men när fan blir gammal blir han ju enligt traditionen religiös, så med egen trädgård och mer tid vartefter så har min känsla för växter och blommor och buskar och sånt bara vuxit.

Och med sådana dagar vi haft nu i början av maj, med sol och grönt och musöron på träden och naturens pånyttfödelse så kapitulerar jag. Det finns inget bättre än att gå ut i trädgården på morgonen, ha tusen projekt och planer och bara kasta sig in i jobbet. Det ska krattas löv och skräp, stubben efter det nersågade plommonträdet ska bort, pallkragarna ska fyllas på och planteras i - man måste ju ha plugg för sommarens sill inte minst - och så är det ju så avkopplande att bara gå omkring och titta, ta ett handtag där, stanna upp och begrunda, betrakta rosorna jag satte förra året i den nya häcken, kanske ta en kopp kaffe på altanen och så ta ett varv till.

Sen på kvällen kan man titta på några avsnitt av Hundra Procent Bonde eller Bonderøven som det heter på danska, och till och med Mandelmanns blir mindre fjolliga, eller till och med riktigt intressanta när de går omkring i sin trädgård.

Och de här dagarna är så guld värda, för kroppen och för sinnet. Och fåglarna sjunger. Och man behöver inte bli ”klar”, eller det blir man aldrig och ska inte bli det heller. Det är inte ett jobb, det är mer ett sätt att leva som jag lärt mig uppskatta mer och mer.

Och sen bastu. Och grillen är på gång för första gången den här säsongen - egna hamburgare. Och 17 grader på kvällen, så middag på altanen. Det är livskvalitet.

På återseende//Göran