PRECIS SOM NALLE PUH?

När Alan Alexander Milne skrev sina böcker om Nalle Puh, tog han historierna direkt från verkligheten, sin familj, med sonen Christopher Robin och hans leksaksdjur som huvudpersoner. Christopher Robin blev retad i skolan för detta, och började till slut mer och mer avsky hur han mot sin vilja blivit exponerad till allmänheten, vilket ledde till en livslång brytning med föräldrarna. Lite berodde kanske också den brytningen – särskilt med mamman – på att han gifte sig med fel flicka (i mammans ögon).

Men, han blev alltså utsatt och exponerad i böckerna om Nalle Puh genom faderns försorg på ett sätt han inte kunde värja sig mot, och som han aldrig kunde förlika sig med. 

Det var då, dvs i början av 1900-talet. Idag har vi i Sverige Föräldrabalken 6 kap 1§ som inte bara förbjuder kroppslig bestraffning, utan också ”annan kränkande behandling”, som att omnämna barn med nedsättande/förlöjligande ord, nedlåtande attityd, osynliggörande, skamvrå eller andra ”timeout”-åtgärder.

Det här är intressant eftersom vi nu tack vare Internet och alla sociala medier ser potentiella kränkningar av barn varje dag. Facebook, Twitter, föräldrabloggar som översvämmas av  bilder och berättelser om ungarna, ofta i positiva ordalag, men även tyvärr negativa; ungar som kissar i sängen, som skriker, bilder på barn på pottan, i jobbiga situationer etc. 

Jag undrar hur det blir när de här barnen växer upp, hur roligt de tycker att det kan vara att alla kunde se dem i alla tänkbara situationer när de var små och inte kunde värja sig, att upptäcka att föräldrarna hade beskrivit dem som jobbiga och till och med ovälkomna (jo, sådana bloggar finns enligt uppgift). Jag undrar hur kränkta de skulle kunna känna sig, med all rätt i många fall. Jag tror inte föräldrarna tänker på att bilder och berättelser sprider sig till obegränsat antal andra människor, och väl uppe på nätet försvinner det inte.  Får vi om några år se rättsfall där innebörden i föräldrabalkens förbud mot ”annan kränkande behandling” prövas i förhållande sociala medier?

Jag har funderat över det här länge, men läste nu senast i Läkartidningen att också en barnläkare och professor uppmärksammat problematiken. Han  efterlyser en barnets nätombudsman, och kanske det kan vara en väg att gå, om nu föräldrar inte förstår att tänka efter innan de lägger ut bilder och berättelser på sina barn.

Nu får vi fotografera snart sagt vad som helst och vem som helst och göra vad som helst med våra bilder,inklusive publicera dem hur vi vill (givet aktuella lagrum). Frågan är bara om det är värdigt att utnyttja detta fullt ut, inte minst när det gäller våra barn, men även förment komiska och kanske ibland förnedrande situationer som alla street-fotografer eftersöker. Jag menar här att även bilder som faller utanför fotolagarna kanske inte alltid är så rumsrena ändå.

Bara för att illustrera min text publicerar jag här bilder på mina barn! Emellertid har jag frågat om lov. 

På återseende//Göran