Och dom har mer i Lissabon

Fasader till exempel. När man kommer första gången till Lissabon slås man av hur husen ser ut. Det kanske man gör annars också, men här är det särskilt spännande, det finns en alldeles särskild stil. Man ser många hus med pastellfärgade fasader, man ser hus där fasaderna är kakelklädda, man ser ornamenterade balkonger i smidesjärn, man ser andra nästan svulstiga ornamenteringar blandat med nya, futuristiskt arkitektoniska fasader, starka färger, glas och betong, ibland sida vid sida och mitt inne i stan, men också ute i det tidigare expoområdet där världsutställningen 1998 ägde rum. 

Kaklet på fasaderna har förstås sin historia, förutom att Portugal är ett välkänt och världskänt kakelland. Efter många bränder i stan för länge sedan, bestämdes det att fasaderna skulle kläs med kakel som stod emot brand och hetta, och minskade riskerna för katastrof. 

Sammantaget kan mitt intryck av Lissabon sammanfattas i begreppet "sliten elegans". Man fick känslan av en snygg kostym som använts lite för mycket, med blank ända och lite fransiga ärmar, men fortfarande med stil.

Till slut ett lite udda inslag i stadsbilden, men det fanns fler. Snacka om graffitti!

Det fanns så mycket att se, så mycket att dokumentera. Det kanske kommer mer. På återseende alltså//Göran

Fotografiska!

Söndagsutflykt till Fotografiska med makan – ett av de allra bästa muséerna jag vet. Alltid högklassiska utställningar, fantastiska lokaler – det är lätt att rent logistiskt ta till sig bilderna och en förnämlig restaurang och café med en formidabel utsikt. Lite för länge sedan jag var där, lite paradoxalt, med tanke på intresse, relativ närhet och årskort. Men det är alltid värt ett besök.

Aktuella utställningar: Helmut Newton – dokumentära porträtt, modeller och naket, eller heter det Fine Art(?). Svartvitt. Jag tycker det är lite märkligt, men har sett det hos andra stora fotografer också; det finns alltid något i bilderna som, även om de ibland kan te sig lite enkla och tagna rakt upp och ner, ändå skvallrar om att en stor konstnär varit i farten.

Och så Pieter Hugot, en ganska ung, sydafrikansk fotograf. Hans bilder, oftast i färg, drar oss runt i konceptuella teman, med en tydlig dokumentär prägel; även här – och kanske ännu tydligare – fotograferat rakt upp och ner utan krusiduller, men ändå med karaktären av stor konst. Väldigt gripande bilder, på ett mer direkt och råare sätt.

På återseende//Göran