Sommar, sommar, sommar....

Det var då en välsignad sommar. Jag har närmast flyttat ut och bor på altanen - bästa rummet i huset just nu. 

Jag lyssnar mycket mer på Sommar i P1 är jag gjort tidigare. Inte minst beror detta på Sveriges Radios app till telefon och surfplatta, som gör det möjligt att lyssna när man vill och pausa och återkomma som man vill. Underbart.

Men, jag är lite besviken. De flesta Sommarpratarna är rätt bleka och beiga och förutsägbara. De är oftast framgångsrika personer som pratar om sin barndom, sitt liv och sin karriär, där det undantagslöst har varit lite motgångar och missförhållanden som emellertid kunnat överbryggas och lett fram till det goda livet de lever idag, varvat med lite anekdoter och roliga historier. Men, det är väl det som är programmets idé och innersta mening; jag menar det ska lyssnas på i hängmattan eller på stranden, och då vill man inte få anledning att sätta kaffet i vrångstrupen. Fast det blir lite tråkigt till slut. 

Några har emellertid stått ut, med intressanta program. I mitt tycke handlar det främst om Jason Diakité (Timbuktu) och Athena Farrokhzad, som bägge ur ett personligt perspektiv tagit upp svåra och viktiga frågor i vårt samhälle, som strukturell rasism, ojämlikheter och invandringsproblematik, och gjort det på ett lysande sätt, med en glasklar analys, ett klockrent resonemang att följa. Och följaktligen svaldes av allt att döma rätt mycket kaffe fel - särskilt när det gäller Athenas program har det blivit mycket, och en stundtals ganska patetisk diskussion som nått ända upp på ledarsidorna.  De var framförallt inte förväntat gulliga. Men det handlade om viktiga frågor som man inte kan blunda för, ens i ett gulligt sommarprogram.

Och jag gillar när det är lite sälta i snacket, när det hettar till en smula, när jag får koncentrera mig för att hänga med och nä'r jag blir lite provocerad och måste reflektera själv. 

Samtidigt: Min sommar är alltså inte bara kontroversiella radioprogram. Att sitta på altanen innebär också att ha kameran i handen, för det mesta med makrot på. Humlans (och de andra insekternas) flykt upphör aldrig att intressera, fåglarna som bor i buskagen, blommorna som trotsar torkan och fortsätter att blomma - allt detta är tillsammans med det osannolika vädret viktiga ingredienser i min sommarsallad. 

Så, här kommer (några av) årets humlor (bland annat):

Den lilla världen är nog så viktig, också, eller hur?

På återseende//Göran

Förklädd och kamouflerad

Just nu har jag alla möjligheter att göra det jag under stora delar av året ser fram emot - nämligen att sitta på altanen i trädgården utan att frysa, kunna dricka kaffe och läsa morgontidningen i solsken och till och med ibland behöva blända ner med parasollet. Jag har fortfarande semester, och det här är en sådan där sommar som kommer att pratas om länge och relateras till, som exempelvis getingsommaren 1959. Solen skiner alltså, och det är varmt. Och skönt.

Trädgården lever. Det strävsamma talgoxeparet far runt som vanligt och letar mat i buskarna, och jag sitter och tittar på dem och njuter. Men, hallå - vänta nu - är det fler? Och jovisst, det är ett helt gäng talgoxar som flyger omkring i buskarna - ungarna har alltså blivit flygga; det funkade med familjen i år igen. Det väcker varma känslor, minsann.

Så in efter kameran. Men ett mer eller mindre dödfött projekt. De flyger fort! Och sitter inte länge stilla. Och är långt borta, eller små - räcker inte med 600 mm ens. Men, huvudsaken är att de finns, och har kul och trivs.

Inte bara små och avlägsna, utan också perfekta färger - smälter in i lövverket. Fortfarande lite rufsiga...

Och som här. Och trots det långa objektivet, ett gammalt Zuiko 70-300, som med adapter sitter på EM-1:an, ganska häftig beskärning.

Solen ger ljus också, med en härlig lyster i bladen.

Roligt att experimentera lite med olika gluggar i solskenet.

Risk för en kall vinter? Det är mycket rönnbär på gång på mitt lilla träd (Bondepraktikan?). I vilket fall kan det igen bli god rönnbärssnaps, och kanske till och med likör och marmelad. Delikatesser! Men, det är till hösten, och den är långt borta, i alla fall just nu.

Lite bilder och tankar alltså från min vardag. På återseende//Göran

Blommor och fåglar i trädgården

Typiskt midsommarväder. Ena stunden är det soligt, solen värmer och man tar med sig kaffet ut på altanen. Men glädjen blir kortvarig, solen försvinner och det börjar regna, och bara sådär, plötsligt, blir det kallt, och man går in, med kaffet och sätter sig i köket igen. 

Samtidigt har det börjat prunka, både i rabatterna och i krukorna, en färg- och formprakt som jag uppskattar väldigt. Egentligen den bästa perioden nu, så här runt midsommar - trots vädret - fortfarande fräscht, fortfarande lite liksom på gång. Fåglarna sjunger, och är sysselsatta med att skaffa mat till boet.

Vi har åtminstone ett talgoxpar i vår trädgård, i vår fågelholk, och en koltrastfamilj som möjligen har sitt hem under rhododendronbuskarna. Hanen är flitig, men jag har inte sett hans fru förrän idag. Tyvärr hittade jag en bit av ett ägg på gräsmattan; kanske ungarna har kläckts? Eller så kan det vara Mickel Räv, som också stryker omkring här då och då, brukar se honom tidiga morgnar då jag varit uppe för att det varit svårt att sova.

Sen har jag sett en liten brunaktig fågel, storlek som en gråsparv, men mycket mer distinkt brun. Vet inte vad det kan vara, har ännu inte heller kunnat ta en bild. Men det kommer.

Det prunkar i krukorna på altanen. Men också i rabatterna, även om de inte är lika organiserade.

Koltrasthonan. För långt avstånd, för lång tid i förhållande till utzomningen - inte ens den 5-axliga  IBIS'en hjälpte.

Men, det är härligt att sitta i köket eller på altanen och det här runt omkring!

På återseende//Göran

Tema 315 Triss (43/365)

Triss är inte bara lotterna eller spelkort. Den latinska frasen uttrycker det: "omne trium perfectum", och tretalet har ofta en magisk innebörd. I många kulturer är det heligt, och tretalet återkommer ständigt i sagor, myter och berättelser. 

Olympus OM D E-M1 med ett gammalt Olympus Zuiko-objektiv; 50mm/2,0 macro. 1/13 sek, f/2,0, ISO 200.

På återseende//Göran

Trädgårdshöst

Trädgården och rabatterna lever än, om än lite mer slitna, lite ruffigare. Lite mer patina, som en väl insliten läderjacka.  Eller vissna, om man så vill. Blomflugorna är fortfarande flitiga, och lika snabba och oberäkneliga som tidigare. Ljuset är mer förlåtande, inte så starkt, inte så obarmhärtigt som under de ljusa sommardagarna, ens mitt på dagen. Och ibland passar alla de där gamla klyschorna som att ”alla årstider har sin charm” etc, verkligen. Så, man får inte glömma bort kameran. 

Och över alltihop vakar trädgårdstomten, också han grå och sliten, men ändå fortfarande med. Och jag gillar mer och mer mitt makroobjektiv!

På återseende//Göran