Tema 51; Filosoferar. (4/365)

Tema 51 - Filosoferar, i Fotoutmaningen 2014, fjärde inlägget Bilden tagen den 22.januari 2014 på strandpromenaden i Torrevieja.

Den mänskliga statyn visade sig till slut vara, just precis mänsklig. Så han klev ned från sin låda,  det hade i och för sig varit glest med folk och ingen hade egentligen brytt sig om honom, och satte sig för att fundera en stund. 

Frågan är vilka tankar som går genom hans huvud där han sitter; livets intighet, vad all denna strävan nyttar något till egentligen, eller om han fått ihop med nog pengar för att kunna köpa bröd och ost som han lovat innan han gav sig iväg hemifrån för att gå på jobb. Det får vi  aldrig reda på.

Och vad tänker tanten på, där hon sitter på bänken med havet bakom? Eller hon kanske bara är trött i fötterna...

Olympus OM D E-M1 med Lumix G Vario 12-35mm/2,8, vid 35mm (ganska hårt beskuret), 1/200 sek, f5,6, ISO 200.

Det här är ett inlägg i Fotoutmaningen 2014, 365Foton. Vill ni veta mer, titta på bilder eller lära känna alla teman, så klicka på bildlänken till höger. Välkomna.

På återseende//Göran

Gatufoto. Eller?

Jag är kluven när det gäller gatufoto. Jag tycker i och för sig om att sitta på café och titta på gatulivet, på människor och på vad som händer, och jag tycker om att fotografera och dokumentera, men jag känner mig direkt obekväm med att fotografera människor jag inte känner. För att citera gruppen här på Fs: ”… avbildar speciella och mänskliga situationer i det offentliga rummet som hör till tiden eller kulturen. Dina bilder innehåller människor, för dig okända personer, gärna ur vardagen, interagerande och frysta i ett ögonblick som inte ögat hinner uppfatta.” Jag köper det i någon mån, men har svårt att riktigt leva upp till det. Men det betyder också att man tar bilder på det som sticker ut, som är annorlunda eller intressant på annat sätt, och då blir jag än mer kluven. Blir det inte risk att det blir en freakshow då? Och, jag skulle inte vilja bli fotograferad utan att bli tillfrågad, även om jag stack ut, eller såg annorlunda ut eller så. Och varför alltid svartvitt? De stora mästarna förstås, men de hade ju egentligen inget val. Det har vi ju nu, men jag ser ändå nästan bara monokroma bilder så fort etiketten finns med.

Med dessa tankar i huvudet satt jag idag på ett trottoarcafe på en av de större gatorna här i Stockholm, på bästa rusningstid för människor på väg. Jag hade kameran med mig, en tämligen liten och nätt sådan (Olympus OMD E-M5) med ett pannkaksobjektiv 20mm (alltså 40 mm relativt sett dvs ungefär motsvarande ett vanligt normalobjektiv) och tittade på folk. Till yttermera visso går skärmen att fälla ut, så jag kunde ta kort så att det såg ut som om jag tittade på bilderna på minneskortet. Väldigt diskret, alltså.

Det var massor med människor som gick förbi. Sett till mina anonymitetstankar tog jag först kort på folk nedom ansiktet, med en idé om att kolla olika stilar, hur folk går, hur de ser ut etc. Sedan funderade jag över att dokumentera alla som gick och använde mobiltelefoner, eller olika transportsätt förutom att gå, eller alla hundar, eller väskor... Och sen tog minneskortet slut.

Och min dricka var slut, så jag reste mig för att gå, och upptäckte att jag hade haft väldigt trevligt. Och det var kul att titta på alla bilderna sedan i datorn. Och en del blev faktiskt svartvita. Så kan det alltså bli. Det kanske ligger nåt i det där med gatans teater i alla fall, även om jag ändå undrar hur intressanta mina bilder kan vara för andra.

På återseende//Göran