Alternativ verklighet på olika sätt. Bland annat.

Lugna och lata dagar nu i helgen. Men, tog mig samman och fick med ett besök på Fotografiska, ville framförallt se Penti Sammalahti som det pratats så mycket om, plus att jag visste att en av mina favoriter, Erik Johansson, också ställde ut (med förhoppning om några nya bilder ur hans skruvade fantasi). Erik Johansson förnekade sig inte. En del har jag sett tidigare, men det fanns några för mig nya bilder också. Hans bilder ställer alla verklighetsbegrepp på ända, och jag bara står där och låter mig svepas med i de olika perspektiven.

När det gäller Penti Sammalahti blev det till slut nästan outhärdligt, så många bilder, så många små bilder. Ibland närmast dokumentära bilder, porträtt, ibland små vackra pärlor av en strand, några träd, nästan som små tuschteckningar. Hans bilder berörde! Och måste nog ses flera gånger om man ska klara att ta in alla. 

Och så Alex Prager. Märkliga bilder, tydligt iscensatta, som en satir eller snarare karikatyr av verkligheten. Intressant!

Ganska mycket folk så här på tidiga lördagskvällen, de flesta hos Erik Johansson när jag var där. Men det var väl det mest spektakulära kanske. Och så många poser och attityder hos publiken när de betraktade bilderna:

Men först: Välkomna in i Erik Johanssons skruvade verkligheter.

Koncentrerad förundran

Dokumenterande för eget bruk

Beskäftig pedagogik

Jämförande funderingar

På återseende//Göran

Är fotofika egentligen en slags motsvarande syjunta? Eller junta i en större bemärkelse?

Junta, en sammankomst av en mindre grupp människor som träffas för något speciellt syfte eller ändamål. Jämför exempelvis militärjunta, en grupp av officerare som tar makten, eller syjunta. En slags förening eller klubb (fritt efter Wikpedia).

När man hör ordet, eller begreppet ”syjunta” får det möjligen ett slags löjets skimmer över sig – ett gäng tanter som sitter med sina stickningar och broderier och dricker kaffe och äter kakor och skvallrar.

Eller är det inte bara ytligt konverserande med handarbete, utan egentligen intressanta och bra samtal om stort och smått, inte bara om maskor och färger och garn eller tråd och grannen eller männen utan ett delande av tankar och funderingar, ett sätt att hämta styrka och tröst hos varandra, att våga säga saker som normalt inte sägs i deras liv? Att dela erfarenheter och kunskap, att växa och våga tillsammans? Och försvinner då inte det där lite raljanta skimret av ringaktande munterhet?

Nästan varje vecka har jag förmånen att få sitta tillsammans med människor – fotokompisar - som delar mitt till nörderi gränsande intresse för fotografi och allt som hör till, kameror, objektiv – you name it. Vi fikar, ibland med kakor, ibland lite mer påtagligt käk. Och vi snackar, vi diskuterar, mest om fotografi och fotografiska prylar, men även om annat som hundar, hur situationen är i världen, både den lilla och den stora världen, vardagspolitik med konsten i centrum, vi delar erfarenheter och kunskap… Och är inte det då själva kvintessensen av en junta, en fotojunta?

Det här är i allra högsta grad positivt och givande.  Jag har ofta känslan av att även om livet ter sig svartvitt och dystert, så ser man livet i helt andra färger när man åker hem.

Så egentligen fungerar väl den här fotofikan som ett slags junta, som syjuntan, om än inte riktigt jämförbart med militärjunta?

I alla händelser så är vårt behov av samtal om smått och stort i det verkliga livet någonting som vi så väl behöver, och som vi blir stärkta av i våra liv. Så fram för mer fotojuntor! Eller fotofikor – för spelar det egentligen nån roll vad vi kallar det?

På återseende//Göran

Årspremiär för Tårtan

Då börjar saker och ting så sakteliga lägga sig på plats efter allt jul-och nyårsfirande och alla lediga dagar. Människorna åker igen på sina jobb på dagarna, trafiken återtar sina anledningar till rapportering i radion om olyckor och krånglande bilar som upptar plats på omgivande vägar och vintern lyser med sin frånvaro i höstmörkret som aldrig riktigt gick över. Nu väntar vi på att den vinter som vi nu ser sömlöst ska övergå i vår, vilket antagligen kommer att innebära snökaos inom kort. 

Emellertid innebär tidens gång att Tårtan kommit igång, återkommande fotofika på det anrika kaféet, med ändlösa men givande diskussioner om gamla och nya kameror och objektiv, ett stötande och blötande av hur man ser på bilder, eller på BILDEN, för att inte tala om jämförandet av olika fotografiska verktyg, sett till tidsepoker inte minst.

Kort sagt, en fotografisk oas - självklart i det verkliga livet - i cyberrymdens opersonliga öken.

Olympus Pen F med mZuiko 25mm/1,8; 1/20 s vid f/2,0, ISO 400

Olympus Pen F med mZuiko 25mm/1,8; 0,5 s vid f/1,8, ISO 200

Olympus Pen F med mZuiko 25mm/1,8; 1/20 s vid f/2,0, ISO 400

Och sen tog batteriet slut!

På återseende//Göran

Ur minnenas arkiv

Det blir gärna lite tomgångsbloggar den här tiden. Vädret är enahanda, varken vinter eller vår eller nånting egentligen, ljuset är flackt och tråkigt, och åtminstone jag har svårt att uppamma den här riktiga entusiasmen just nu. 

Så, jag gräver i arkiven istället, och hittar en massa bilder som jag (nästan) glömt bort, och blir påmind om stunder i livet. Och är väldigt glad över att jag fotograferar, så jag kan bevara de här stunderna.

Inom barbershopen finns en mängd annan musik också. Här ett blues - rockband som spelade skiten ur allt annat, som består av idel barbershoppare. På kvällen under konventet (2014) bytte man om från sångare till rockartist och dansen virvlade igång. Vilket tryck det blev. 

Här i en låtpaus.

På återseende//Göran

Winter Wonderland

Eller?

En promenad i närområdet i Tyresö, gränsande till Tyrestareservatet. Januari i nåden s år 2020.

På återseende//Göran