Det känns alltid skönt efteråt...

Det känns bra när det är gjort och över - ett gammalt klassiskt mantra som man tar till i olika sammanhang, när man ska träna, ut och springa eller göra nåt annat som egentligen är tråkigt och jobbigt... Till exempel när man ska gå ut på den obligatoriska promenaden med hunden. 

Idag regnade det, inte mycket, men så där tillräckligt för att det med temperaturen bara några grader över nollan skulle kännas som att en lugn eftermiddag vid brasan, eller nån serie från Netflix skulle vara ett fullgott om inte bättre alternativ. Men jag vet att jag inte har nåt val, egentligen. Och eftersom jag har bra kläder (och då finns ju inte - enligt ett annat gammalt talesätt - något dåligt väder) gav jag, eller rättare sagt vi, oss iväg.  Tanken att det kommer att kännas bra efteråt låg i bakhuvudet, ända tills jag upptäckte att det inte var det som var grejen, att visst stämmer det, men inte fullt ut. 

Att vara ute i skogen när det regnar så här lite grand; det är tyst och stilla, det är dimma på sjön och dropparna hänger tunga på grenarna - det är en alldeles sällsam och annorlunda stillhet i skogen, en annan lukt, en annan atmosfär - det är alldeles speciellt och värt mödan under tiden man är ute. 

Det är andra färger och en speciell stämning och jag märker att jag bara går omkring och njuter. Och funderar över varför jag inte tog med mig kameran! Tills jag ändå kommer på att jag har med mig telefonen, och vänta - finns det inte en kamera i telefonen? Och trots min lite kluvna inställning till den apparaten kan jag inte låta bli att ta några bilder. 

M bryr sig inte, hon springer omkring och luktar, kollar ibland att jag är med och hittar sen direkt ett nytt spår att följa upp. Hon njuter också. Och gillar sin nya sele som hon har istället för halsband. Ett nytt tänk, selen är försedd med reflexer så vi syns på kvällarna, och hon drar faktiskt mindre (även om hon inte dragit så mycket förut heller).

Och sen när vi kommer hem, M har fått gå direkt in i duschen och är lite blöt men ändå trött och tillfreds så stämmer det gamla uttrycket: Det är skönt när det är gjort!

På återseende//Göran

Tisdagsmorgonbilden

Så blev det tisdag igen. Och jag passerade bron över sjön Orlången på väg till jobbet.

Dagen innan, eller dagarna innan hade serverat oss plusgrader och regn. Idag var det minus 6 grader med klar himmel, och det hade snöat. Och jag hade med mig kameran!

Jag är lite  svag för de här annars lite banala bilderna, naturen och vädret kan bjuda på så mycket, och olika. Sen är jag glad att jag åtminstone nån morgon kommer upp så jag faktiskt kan fotografera soluppgången.

På återseende//Göran

Hur häftigt är det inte att uppträda i nästan Globen?

Idrott och kultur är samma sak – vilket skulle bevisas i Globenområdet strax söder om Slussen (eller vad som är kvar av den) i Stockholm, eller Stockholm Live som det kallas. Här ligger, förutom en konsumtionsgalleria och ett hotell, såväl själva Globen där man hyser en massa inomhussportsevenemang och kulturella evenemang som konserter etc., också Johanneshovs Isstadion med Annexet där man också har inomhussporter och kulturevenemang. Nästan som Globen, alltså. 

Stjärnjul är det största julevenemanget i Stockholm. Två barbershopkörer, en manlig och en kvinnlig går ihop och bildar en mäktig Stjärnjulskör på drygt 200 personer, med fantastiska artister och likaledes fantastisk orkester (16 man inklusive stråksektion) gör man julmusik och annan musik; klassiskt, gospel, pop och rock  och jag vet inte vad levereras i en show som tar andan ur besökarna.

Och det började för 27 år sedan, när den nystartade kvinnliga rönningekören Rönninge Show Chorus med sin manliga kollega anordnade julkonsert med allsångstema a´la Lännö på Tv i Rönninge. De senaste åren har vi – för jag sjunger med i The Entertainmen som är den manliga delen av kören – haft våra föreställningar i Filadelfiakyrkan, med bortemot 10 000 i publiken på fem föreställningar. Artister genom årens lopp är inte oräkneliga, men många; Putte Wickman, Tommy Körberg, Nils Landgren, Jill Johnson, Mark Levengood, Nina Söderquist, Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, Janne Åström, Björn Kjellman, Jasmine Kara, Stefan Sauk, Andreas Weise, The Moniker, Anna Sahlene, Martin Stenmarck, Jeanette Köhn, Dogge Doggelito, Loa Falkman, Kalle Moraeus och många fler.

Den magnifika scenen... Kören inspekteras av Stjärnjulgeneralen (Foto Matilda Hagerman)

Förberedelser veckan innan

Förberedelser på plats, nu handlar det om timmar kvar till första föreställningen.

Bakom scenen, ett gigantiskt bygge. 

I år var vi alltså i Hovet, dvs Johanneshovs Isstadion då Filadelfiakyrkan renoveras. En helt annan sak! En arena på ett fullständigt annat sätt, nästan som Globen (som ju ligger granne), en jättescen som byggdes upp på det täckta isgolvet, där man också placerade ut stolar i långa rader för en jämförelsevis jättepublik, där ljudanläggningen för en gångs skull motsvarade våra förväntningar (man har ju haft liknande evenemang tidigare och visste vad man gjorde) och där allt plötsligt blev storlek XXXXXL ur alla avseenden.

Och det blev en fullständigt galen helg, eller rättare sagt en galen vecka, där all vår tidigare möda skulle sys ihop i tre föreställningar plus ett genrep. Tidigare morgnar och sena kvällar, omtag och repetition, finjustering och förändringar. Och tiden bara flög iväg där vi befann oss i vår Stjärnjulsbubbla med den yttre världen långt borta.

När till slut föreställningarna gick av stapeln blev det som en enda stor musikalisk happening där kören, artisterna och orkestern bara körde på. Och allt slit var värt mödan, när vi efteråt träffade publiken och fick ta del av alla lovord.

Det blev tre makalösa föreställningar. Många var där - de som inte var där får chansen nästa år!

Men nu är jag slut! Genomtrött, men tillfreds. Det få saker så belönande som att göra musik tillsammans.

På återseende//Göran

Naturlig kamoflagedräkt

Hittar ständigt nya sidor hos M. Det är inte tråkigt en sekund.  Och skogspromenaderna gör gott för oss båda!

Finns alltid skäl att återkomma//Göran

Samma plats, men en annan tid. Och ny kamera!

Så blev det tisdag igen. Och jag åkte återigen över bron som går över sjön Orlången, en av alla de sjöar som ligger i Södertörn söder om Stockholm, mellan Haninge och Huddinge. Lite senare på morgonen den här gången, var nästan rädd att jag missat ljuset, vilket jag nästan gjort. Bara en kvart tidigare var det nästan ännu mer spektakulärt.

För en gångs skull en nästan klar himmel, med ljus från en nästan synlig sol. Det är inte något vi varit bortskämda med den senaste tiden. Och kameran var med!

Det skiljer sig kanske 100 meter på bron mellan de två bilderna.

Ny kamera då? Jo, min första riktigt seriösa kamera i m43-systemet var den då banbrytande OM-D E-M5. Den tjänade mig troget länge, tills den fick ge plats åt efterföljare. Nu har version mark III kommit ut, och jag kunde inte låta bli, helt enkelt. Det är den kameran jag använt nu ett tag, och det känns väldigt bra. Jag är van vid formfaktorn, är någorlunda hemma i menysystemet och jag har flera objektiv som ju passar. Här är det en annan trotjänare som får vara med, mZuiko 16mm/1,8, närmast ett universalobjektiv som passar lika bra på Pen F och eventuell gatufotografering som här. 

Återkommer möjligen med lite mer om kameran. Nu var det den tidiga morgonen vid bron över sjön Orlången det gällde. 

På återseende//Göran