Nu smyger man inte längre...

Nu slår man till, öppet och hårt och självgott, besluten fattas utan krus - censurens kalla och hårda vindar blåser allt mer obarmhärtigt.

Jag höll på att sätta morgon (nåja, förmiddags)kaffet i vrångstrupen när jag som vanligt ögnade igenom DN, just då kulturdelen. En liten notis, i korthet, som visste att berätta att kommunstyrelsen i Järfälla har bestämt att ett offentligt konstverk ska tas ner och bort från kommunhuset. Anledningen är att det är arbetarmotiv och att en bild(!?!) av boken Kapitalet av Karl Marx skymtar i ett hörn. 

Konstverket heter "I Amelins anda", är en trärelief av konstnären Lenny Clarhäll, beställd av Järfälla kommun på 1980-talet och är en anspelning på konstnären Albin Amelins konst som ofta skildrade arbetare i sin konst.

Kommunstyrelsens ordförande hävdar att det inte ska finnas symboler för antidemokratiska värderingar där man fattar demokratiska beslut...

Man tar sig för pannan! Antidemokratiska värderingar. Jag hade förstått kommunstyrelsens ordförande bättre om det hade varit en svastika eller motsvarande. Men, Karl Marx och arbetare?

I Nacka stad (kommun?) har man nyligen haft ett projekt med utsmyckning av offentliga byggnader, gatukonst. Tjugo konstnärer var inbjudna att förvandla offentliga miljöer i Gatukonstfestivalen Wall Street Nacka. Tydliga regler postulerades avseende motiv och ämnen i rädsla för graffitti - glad och positiv konst som skulle vara  samhällspositiv, fredlig och respektfull, och en känd gatukonstnär petades från uppdraget. 

Och i Sölvesborg har kommunstyrelsen med SD i spetsen varit väldigt tydlig med vad för konst man vill ha i kommunen; klassisk och tidlösa konst som ställs i kontrast mot ”utmanande samtidskonst”. Fritids- och kulturnämndens ordförande statuerar att den som vill ha "menskonst" (???) kan hänga upp den över sitt köksbord istället.  Det roliga är i sammanhanget att man vurmar för exempelvis impressionistisk konst, som på sin tid ansågs alltför utmanande och fördömdes av de akademiska kretsarna!

Och på radion hör jag att moderaterna vill skära ner på public service och lägga sig i vad man sänder där...

Allt det här kan tyckas vara lite fjuttigt och kanske till och med storm i vattenglas. Men det är det inte. Det är allvarligt när politiker lägger sig i och sätter ut ett regelverk för konsten. Konsten ska alltid vara fri, på minst en armlängds avstånd från etablissemanget och politiken, den har snarare som uppgift att provocera, väcka tankar, röra om och ge upphov till tyckeri, diskussioner, debatter, oavsett vilken form den tar sig. Om det här sprider sig, om det blir allt mer allmänt accepterat att man snävrar in konsten i sina uttryck, om man hämmar den konstnärliga friheten, hamnar vi i ett samhälle som vi inte vill ha - demokratin sätts ur spel och den "frihet" som vi värnar om i vårt samhälle naggas ordentligt i kanterna. Vi hamnar i ett ännu mer stelbent och byråkratiskt samhälle där statsmakterna ska tala om för oss vad vi ska tycka och säga och tänka.  Vi har historiska exempel som borde avskräcka. Och vi har närliggande exempel i närtid på inskränkning av media och konst som också förskräcker. 

Jag vill inte ha ett sådant samhälle. 

På återseende//Göran

Är det annorlunda att fotografera digitalt jämfört med analogt?

Det hävdas ibland att det är svårare att fotografera analogt jämfört med digitalt, och att det analoga fotograferandet kräver mer än det digitala. Detta är ju en fråga som egentligen är närmast retorisk, och som man med uppenbar självklarhet kan svara både ja och nej på.

Ja, det är annorlunda, på sitt sätt omständligare, speciellt i efterhanteringen, med framkallning, kopiering etc. förstås.

Nej, det är i grunden inte annorlunda att fotografera digitalt. Det är precis samma förutsättningar, samma hanterande av exponeringsvariablerna och ofta, i stort sett, samma knapptryck och rullande på inställningshjulen. Och kamerorna ser i stort sett likadana ut.

Det är inte ”lättare” att fotografera digitalt. Det krävs samma kunskaper om fotografering oavsett vilka verktyg man använder; kunskaper om exponering, om ljusets inverkan, kunskaper om bild och komposition etc etc.

Men, med det digitala fotograferingsverktyget kan det gå snabbare, man kan ta flera bilder i följd, och varje knapptryck kostar inte längre skjortan – lagringsmöjligheterna är ju ljusår annorlunda på ett minneskort via en elektronisk sensor jämfört med en preparerad celluloidremsa eller glasskiva. Och man får omedelbar respons på sina knapptryck, man ser bilden direkt.

Och då hamnar vi i en närmast filosofisk fråga; det är lite omständligare att vara analog fotograf, vilket skulle kunna vara grunden för mer eftertänksamhet, mer noggrannhet i förberedelserna, ett långsammare flöde och en mer genomtänkt fotograferingsprocess? Vilket skulle resultera i en mer genomtänkt bild med högre kvalitet…?!?

Fast jag tror inte det. Inte egentligen. Seriösa fotografer fotograferar med eftertanke och begrundan oavsett verktyg de använder.

Det är så många fler som fotograferar idag, så många fler som har en kamera jämfört med tidigare. Och har man ingen kamera så har man sin mobil. Så det blir många fler bilder än någonsin, vilket förstås tunnar ur. Men det är en helt annan fråga.

På återseende//Göran

Rätt ut ur kameran – den fotografiska Sanningen. Eller?

Straight Out Of the Camera (SOOC), eller rätt ut ur kameran har ibland hög status. Det är Sanningen opåverkad av människohand, eller Verkligheten som den är (eller var i fotoögonblicket) utan manipulationer, förstärkningar eller annat förskönande. Inga dataprogram är med i bilden; Photoshop har inte använts, eller Lightroom eller något annat program, det är alltså en oförfalskad bild av det som fotograferats. Allt annat är fusk och bedrägeri.

Eller? Jag får inte riktigt ihop det.

Fotograferar man i RAW registrerar kameran (objektivet, inställningarna av exponeringsparametrarna etc) ljuset som släpps in rakt av liksom. Bilderna ter sig ofta ganska tråkiga och flacka och långt ifrån vad vi kommer ihåg av exempelvis en solnedgångs mustiga färgskala.

Fotograferar man i jpeg föreligger redan förinställda inställningar avseende färg, kontrast, dynamik etc. Men det är inte säkert att ens det räcker till för att visa situationen som vi såg den och minns den.

Men, sett till ovanstående, har kameran alltså alltid mer rätt än vi människor? Trots den jämförelsevis torftiga dynamiken, som inte förmår tolka situationen till fullo? Kameran har ju långt ifrån det dynamiska seende och de tolkningsmöjligheter som vi människor, med våra ögon, våra hjärnor, våra känslor, vår erfarenhet och våra minnen och föreställningar.

Sena rosor...

Jag kan personligen inte låta bli att se kamerans bild som en utgångspunkt, ett råmaterial där jag med hjälp av program i datorn kan återställa bilden till hur jag såg och upplevde situationen.

Bilden är ju alltid subjektiv, så det är ju min sanning som gäller i sista änden, inte kamerans.

På återseende//Göran

Urtidsblomman på gång - på hösten

I våras skaffade vi oss en magnolia. Den såg lovande ut, med flera knoppar, men det blev ingenting av med blomning under våren eller sommaren . I och för sig hade man informerat om att den, i olikhet med andra magnolior, var remonterande, men av det märktes alltså ingenting. Förrän nu, då jag plötsligt upptäckt flera knoppar varav flera uppenbarligen är på väg att slå ut. 

Magnolian är läcker inte bara för att den har så vackra blommor, den är verkligen ett urtidsträd, samtidig med dinosaurerna. Den utvecklade sina blommor innan det ens fanns bin, så pollineringen är anpassad för skalbaggar!

Det är en av de vackraste blommor jag vet, så jag är spänd på hur det kommer att utveckla sig med den här blomningen. 

Den klassiska ludna blomkapseln, som egentligen ska vara en föregångare till nästa säsongs blomning

Men här är alltså tydligen en blomma på gång!

Dahliorna blommar emellertid som de ska, och lyser i solen.

Och så får min trädgårdsassistent vara med på ett hörn också...

På återseende//Göran

Att ha hund

En man gick förbi en annan man som satt och pratade med sin katt. När han kom hem berättade han det för sin hund. Och vad de skrattade….

Men det är inget med det, det är ju så det är. Det är inget märkvärdigt. Det här vet alla hundägare.

Att ha hund är åtagande. Det är rutiner och ansvar, det är att gå upp och ut på morgnarna, oavsett väder eller andra förhållanden. Det är dagliga långa promenader, det är att komma ihåg att ha mat hemma och servera den när det är dags och sen plocka upp bajs i plastpåse. Det är att klippa klor, kamma igenom pälsen, leta efter fästingar, gå på agilitykurs eller vardagslydnadskurs eller kantarellsökkurs. Det är att alltid planera efter hunden vart man ska – kan hon följa med? Hur länge blir vi borta, kan hon vara ensam hemma och vänta? Eller fixa hundvakt när man är borta lite längre. Och det tar aldrig slut!

Men, det här behöver inte vara nån börda eller nåt negativt. Det är bra att komma ut, det är bra att ha rutiner, och det är bra att ha nån att bry sig om, nån annan och på ett annat sätt.

Att ha hund är mer än bara sällskap, mer än villkorslös kärlek, även om det är väldigt positivt i sig – glädjen när man kommer hem, den rena och oförfalskade uppskattningen. Det är samvaro, samklang, samförstånd. Med hunden föreligger en alldeles särskild kärlek och en alldeles särskild, ordlös, kommunikation där både hunden och dess ägare reagerar på och med väldigt subtila signaler.

Och det är gosigt med en hund. Och när man klappar den ökar insöndringen av bland annat oxytocin, ett ”må bra”hormon. Det finns exempel på hur hundar har kunnat trösta sjuka och traumatiserade barn och fått dementa och sjuka gamla att piggna till och må bättre bara genom att finnas där, att bli klappade och smekta. Att gå ut med hunden eller bara sitta och ha den i närheten är direkt avstressande och lugnande.

Och just nu kom Mystique ner från övervåningen när hon kollat att hustrun gick och lade sig och kom fram till mig, lade huvudet på mitt ben, tittade upp och gick och lade sig i soffan bakom för att hålla sällskap, som hon brukar när jag sitter här i arbetsrummet och håller på med datorn. Nu har hon lagt sig i dörröppningen, där hon har koll åt alla håll.  Och känslan av att hon är där, att vi har ett förbund är nästan överväldigande!

Lite olika bilder från olika situationer och tidpunkter

Nu har hon varit hos oss i snart 4 månader, vilket känns som mycket längre. Det har hänt mycket, och mycket har handlat om tilltro, tillförsikt och trygghet plus en del vardagslydnad och träning. Nu är det här hon bor, med oss som matte respektive husse, nu är vi en flock tillsammans. Hon älskar de långa promenaderna i skogen, hon är med i trädgården där hon övervakar och leker om vartannat, hon gillar att åka bil för att det oftast leder till nåt roligt och hennes initiala vaksamhet och avvaktande attityd har släppt till den största delen.  Och jag kommer ut, och jag mår bra med hunden som sällskap. Det tar aldrig slut, det finns alltid nåt nytt med henne runt hörnet och det är häftigt minst sagt.    

Alla kan förstås inte ha hund. Hunden är inte alltid lösningen på varken världens problem eller ens våra egna svårigheter.  Men jag är glad att jag inte tvekade när möjligheten att ta hand om den hunden kom. Ibland är det jobbigt, men det är gott att ha hund igen!

På återseende//Göran