Blommor och bin

Plötsligt högsommarväder? Sent i augusti? OK, bara att gilla läget, vilket inte är så svårt... Så kaffet blir på altanen, i solskenet, och det surrar av bin och andra insekter runt omkring i rabatterna. 

Share a table - make a friend som vi såg på en skylt i Granville Island, Vancouver. Vänner här - nåja...

På återseen de//Göran

Ännu mer svamp...

Det är mycket svamp i bloggarna nu. Men, visst, det är den tiden, det är bra väder för utflykter i skogen, och det har regnat, så det är hyfsat tillgodosett med svamp. Sen är det ju bara frågan om vilken svamp man letar efter. 

Många nöjer sig inte med mindre än kantarellen  och visst, det är en pärla bland svamparna. Många går långt in i skogarna, i hopp om att finna orörda marker, med just de svampar man vill ha. Men ibland finns det närmare än man tror. 

Stigarna i Nackareservatet, särskilt runt Erstaviksbadet, dvs den gångväg som går från parkeringen till badet, är tungt trafikerade, med joggare, cyklister och vanliga människor, inte sällan med barnvagn och hund. Rimligtvis borde det vara helt urplockat där. 

Men, det räcker att gå några meter in från vägen så finns det mycket svamp, mest Karl Johan och andra soppar, men ändå. Min ryska del av familjen vet att uppskatta blandsvamp, och traktar inte särskilt efter några andra alternativ. 

Och när vi går inne i skogen , finns inga andra hundar eller människor så M kan gå helt fritt. Uppenbarligen är hon i ett paradis, så mycket lukter, så mycket som hänt och som hon kan ta del av - det är nosen ner i marken och svansen som en propeller som gäller. Och hennes jaktinstinkt är klart nedtonad, det är nosen och alla lukterna som gäller. Vi har sett harar på nära håll, och rådjur som dykt upp framför nosen som hon inte reagerar på. Det verkar snarare vara lite jobbigt att möta andra. 

Vi har börjat gå kantarellsökkurs M och jag, men vi är inte riktigt framme än så det går att omsätta i praktiken. Fast med tanke på hennes nosande så ser jag fram emot ett kort "sök!" och sedan en korg full med skogens guld. Man kan ju alltid drömma. 

På vägen från parkeringen passerar man en gammal kvarndamm där träden runt om speglar sig i vattnet och näckrosorna ser ut att sväva fritt.

Och där står de. Precis lagom storlek, helt oanfrätta och fina.

Inte heller den här bloggen kommer undan utan en bild på Mystique, i alla fall en liten del av henne.

Svampen hamnade sen i grytan, en del till en Jägargryta med spetskål, en del till frysen. Och så blev det en god svampomelett till lunch. 

På återseende//Göran

En helt vanlig lördagseftermiddag

Klockan är strax efter 4 och jag sitter på altanen, för ovanlighetens skull med en bok - det är inte alltid man hinner sitta och bara läsa, tråkigt nog. Det är alltså lördag eftermiddag en sen augustidag, det har varit bra väder hela dagen, ganska varmt, som en hyfsad sommardag och det är fortfarande njutbart att sitta ute i kortärmat. Allt andas stillhet, hunden ligger på gräsmattan och tuggar på ett tuggben, helt absorberad, närmast blind och döv för allt omkring henne, sen hör man vindens sus i träden och på lite avstånd har tydligen grannarna dukat upp för en tidig kräftskiva.

Sålunda ett väldigt bra läge för att bläddra i en bok där jag sitter och njuter av tillvaron. Och inte vilken bok som helst, för en liten stund sedan var jag inne och hämtade Anders Engmans bok Blänk av Verklighet. Jag har läst, eller tittat i den tidigare flera gånger, den ligger framme under soffbordets glasskiva och jag ståtar med en personlig dedikation i boken, vilket jag är väldigt stolt över.

Och återigen låter jag mig fascineras av bokens innehåll, alla bilderna, layouten där texten inte tillåts ta över, men är direkt oumbärlig för att ge bakgrund och dessutom snärtigt skriven med bidrag från bland andra Barbro Alfving (signaturen BANG), Ulf Nilsson och inte minst Anders själv.  Ett stycke nutidshistoria, där jag känner igen skeendena, jag är gammal nog att komma ihåg det mesta som hänt och som boken tar upp; Vietnamkriget, politiska händelser i Europa, fotbollen, kungahuset och            allt det andra, och jag tänker; jag skulle också velat vara pressfotograf på den tiden…

När jag nu tittar på bilderna igen fastnar jag inför några, Anders E har ett fantastiskt bildspråk, även om alla bilderna är i grunden bra. Bilderna berättar verkligen, vilket parat med ett sinne för fångade situationer gör betraktandet till en ren njutning; med sådana böcker, med sådana bilder kan jag bli sittande hur länge som helst.

Den här boken tål att bläddras i många gånger. Och så kommer det att bli. Men inte mer idag. 

Det blev en liten promenad med hunden Mystique (när hon äntligen blev klar med sitt ben) och sen bastu och lördagsmiddag därefter. Funkade det också.

På återseende//Göran

Bortom allfartsvägarna

Det finns många pärlor i Stockholmsområdet när det gäller natur. Och det finns många sjöar. Drevviken är en sådan sjö som dessutom är betydligt större än man tror, inte minst på grund av alla vikar och prång. Liksom sin storebror Mälaren är det snarare en samling av småsjöar som tillsammans blir en stor sjö. Men alla dessa vikar och bukter och fjärdar ger också möjligheter till anonyma badplatser, eller ställen att starta och landa sin kanotfärd eller vad man nu vill göra, kanske ta en liten promenad med sin hund eller fotografera solnedgångar.  

Idag hittade jag en sådan liten gömd och anonym badplats, med grillmöjligheter och små stigar som gick runt i området. Man ser inte den här platsen, den bjuder sig inte, det finns inga skyltar utan är till det yttre bara en parkering eller snarare en öppen plats vid vägen. Men det går en liten undanskymd väg ner mot stranden och där öppnar sig en liten sandstrand med en brygga med badstegar.

En pärla, på ett sätt långt från allfartsvägarna men ändå nära. 

Och i min serie att bara ta med och använda ett objektiv föll idag valet på en  gammal trotjänare, ett zoomobjektiv, nämligen mZuiko 12-40/2,8, dvs en motsvarande sk normalzoom (24-80 relativt FF). Det är ett i någon mån underskattat objektiv, snabbt och skarpt redan på full öppning och väldigt mångsidigt. På min E-M 1 mk II sitter det som en smäck och hela ekipaget känns väldigt balanserat. Dessutom väder- och regntätat och ger överhuvudtaget ett gediget intryck byggmässigt. 

På återseende//Göran

Men ibland är ändå svartvitt det som gäller

I princip anser jag mig vara en färgfotograf. De flesta av mina bilder är färgbilder. Det är där jag känner mig mest hemma. Ändå funderar jag över hur bilder kan förändra budskap eller skapa en helt annan stämning när de presenteras i svartvitt, och jag är inte främmande för att både fotografera i svartvitt och konvertera färgbilder ibland, med skiftande resultat. Porträtt är till exempel en genre där svartvitt ofta bär fram bildens mening på ett bättre sätt, där man inte distraheras av alla kulörer, där det avskalade gör bilden tydligare. Det finns andra exempel också. 

Den här bilden är en sådan bild där i mitt tycke den svartvita renderingen gav ett helt annat djup än motsvarande färgvariant, en tydligare mening, en känsla som mer motsvarade vad som faktiskt var för stunden då jag tog bilden.  

Bilden föreställer min svärmor mitt i flyttningsbestyren då hon flyttade tillsammans med min svågers familj till en ny lägenhet. Jag har visat den förut, för drygt fem år sedan, då den ingick i det projekt jag deltog i med en bild om dagen. Meningen var förstås ett år med ett nytt kort varje dag, enligt en ämneslista som fanns, men jag kroknade efter ett halvår vill jag minnas. Jag kallade bilden då "Längtar". Idag känner jag mer för att beteckna den som "Väntan". Båda rubrikerna äger sin giltighet. 

Olympus OM D E-M5 med Lumix G 20mm/1,7 vid 1/600sek och f/1,7, ISO 200.Konverterad till sv/v i Lr 5.

Den här bilden - Frukost (eller fika) med korsord i naturen - fungerade däremot inte i svartvitt. Den blev för plottrig, och huvudmotivet försvann mot all bakgrund. Den gör sig bättre i färg. 

Olympus OM-D E-M 1 mkII med mZuiko 12-100/4,0 vid 1/250 sek, f/4,0 brännvidd 47mm och ISO 800. Något redigerad i Lr 6.

Så var sak har sin tid, eller var bild har sin egen natur. Ibland är färg bättre, ibland blir den svartvita renderingen det som gäller. Jag önskar jag vore bättre på att hitta när det passar bäst med respektive. 

På återseende//Göran