Tankar i höstmörkret. Tårtan.

Höstmörkret är här sedan länge, snart är det snarare vintermörkret vi upplever. Å andra sidan lyser förhoppningsvis snön upp då, så det inte blir så mörkt ändå. 

Men hur mörk än tillvaron kan te sig på eftermiddagarna nu för tiden, så glöder det ändå om det fotografiska samtalet på Tårtan varannan onsdag:

Hur mycket fotograferar proffsfotografen privat? Måste man hålla i kameran med bägge händerna? Hur blir det i fortsättningen med kameraloppis? Vad gör man om man inte är nöjd med sina bilder och börjar tvivla?* Varför gör Olympus så bra objektiv? Vad beror inflationen av billiga kinesiska objektiv på moderna digitala kameror från Japan på? Funkar billiga kinesiska objektiv på Leica? Kan man sätta på en röd logga på en japansk kamera (som liknar en tysk känd kamera), och varför i så fall? Kommer inte Bengan idag heller? Har inte Olympus Dual Pixel Autofokus som Canon? Och varför ser man i så fall ingen skillnad? Kan man få rabatt på fotobok om man är med på Tårtan?

Och Anders höll reda på gänget!

På återseende//Göran 

*/Fantastiska bilder, ingen anledning att tvivla. Dessutom tagna med Leica.

En svart fredag

Inte så ofta man tar sig in till stan, men idag tittade jag till Kulturhuset och fotoutställningen Witnesses. Ur en aspekt härliga porträttbilder, ur en annan ett fasansfullt dokument över ofattbar dumhet och grymhet. Och att då höra vanliga moderna människor vräka ur sig dumheter i olika sammanhang, att veta att det finns förnekare av Förintelsen , att se ett politiskt parti med rötter i de här vedervärdigheterna få sådana röstsiffror som de får är för mig helt ofattbart.

Jag är uppväxt i efterkrigstiden. När jag var liten fanns en medvetenhet i det samhälle jag såg om omöjligheten i att detta skulle kunna hända igen. Jag är inte så säker längre, tyvärr. Det verkar som om tiden i någon mån slipat av hörnena, rundat kanterna på minnena på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Och det sörjer jag över.

Men det verkar som om mänskligheten aldrig lär av misstag utan måste göra om allt. Det finns andra folkmord i historien, kanske inte så kända, men just det som hände i Europa och Tyskland under -30 och -40-talet präglades ju av en så kall grymhet, en så utstuderad plan angående rättigheter för vissa grupper att ens få existera…

Det var fotoförbud inne på utställningen. Men man kunde i alla fall fotografera utåt, mot fönstren. Och överallt annars, förstås.

"Det som inte hänt kan hända. Det som har hänt kan hända igen."

Intressant att titta ut över plattan. Det räckte att titta en stund och låta blicken liksom förlora sig så kom tankarna till en myrstack helt oombett. Men det var ju Black Friday också, förstås.

På återseende//Göran

Vardagsdokumentation – söndagsfrukost och höstträdgård

Ibland drömmer jag, eller har snarare drömt om, att nån gång få ta den här BILDEN!, Dvs bilden som sticker ut, som har allt som en bild ska ha för att vara unik, bra, bilden som direkt placerar sig som Min Bästa Bild vilken jag alltid kan gå tillbaka till och hänvisa till som mätare på min fotograferingskonst.

Det kommer aldrig att ske.

Med tiden har jag ändå lyckats förlika mig med det. Och det är inte den bilden jag egentligen strävar efter längre, utan mer och mer har det blivit viktigt att dokumentera livet runt om mig, dvs vanliga vardagsbilder.

Det är ändå de bilderna som vi kommer ihåg, som vi går tillbaka till, det är de bilderna som vi minns med.

Det var fest nyligen, familj, vänner från förr och nu, glam och hög stämning. Jag tog en del bilder med min kamera, många fotograferade med sina mobiler. Bilderna ganska enkla, knappt ens snapshots men ändå bilder från festen, vilka som var där, hur de såg ut då etc. Jag pratade med min systers man, tillika duktig hobbyfotograf och bloggare och vi var rörande överens om att det var för lite vardagsdokumentation, att vi behöver de enkla bilderna som visar situationen, också, jämsides med de mer avancerade bilderna.

Och så finns det andra stunder som i sin enkelhet är speciella, dvs förutom festiviteter.

 Söndagsfrukosten är en av dem, den här stunden när själva frukosten är över, allt är tyst och stilla, förmiddagen blir senare och man sitter med en till kopp kaffe och kan ägna sig ostört åt tidningen.

 Och så tittar man ut genom köksfönstret ut på höstträdgården, de disiga men ändå mättade och mustiga färgerna av naturen i förvandling, fåglarna som flockas runt fågelmaten, löven som ligger på marken och de vissnande blommorna i perennrabatten.

Sådana stunder har också sitt stora värde.

På återseende//Göran

Snaps? Eller shots? Å så var det Tårtan igen, alltså.

Varannan onsdag, vid pass kl 3 på eftermiddagen, Hornsgatspuckeln och Café Tårtan; borden är dukade och ihopaställda för att möta gänget - de är redan väntade. De kommer en och en eller i små grupper, stolar skrapar, jackor hängs av och kamerorna, objektiven och allehanda småpryttlar kommer fram tillsammans med dagens litteratur - gamla fotoböcker med gammaldags tryck, och äldre och nyare publikationer, som ibland kan vara Leicakatalaloger från 50-talet eller den europeiska auktionsvärlden. Kaffet och någon kaka, bulle eller smörgås (vegetarisk förstås) trollas fram av den flinka personalen och det fotografiska samtalet sätter igång. 

Tårtan är det förlovade landet för ögonblicksbilder, eller snapshots. Objektiv byts och testas, djupsinniga kommentarer flödar runt bordet och samtalet kantrar för en stund över till den aktuella politiska situationen i Sverige. Emellertid, och trots situationens aktuella status hörs ingenting om vilka som vann allsvenskan. Men här är vi i och för sig i Hammarby Country, de norra förorternas lokala fotbollslag är möjligen ointressanta.

Mobilen duger som kamera ibland, även för garvade fotografer, inte minst för redigering och utlägg på sociala medier. 

Snapshot. Fast det är bara kaffe i koppen.

Tårtan är ett populärt ställe, inte bara för oss. Men det verkar som om ett gäng fotografer drar uppmärksamheten till sig bland de övriga gästerna också, även om de sett oss förut. Och då kan det bli intressanta samtal också. 

På återseende//Göran

Inför Stjärnjul

Snart är det den tiden, dvs då alla körer i stan har en julkonsert och nästan varje dag är fylld av olika evenemang. Som vanligt är det bråda tider för min kör, The Entertainmen som tillsammans med vår systerkör, Rönninge Show Chorus som vanligt jobbar på att sätta upp Stockholms största julkonsert, Stjärnjul, i Filadelfiakyrkan - det 26:e uppförandet. 

Vi har nya nummer med till varje år, och förstås nya gästartister, som i år, och som alltid, precis som i alla andra sammanhang blir man aldrig fullärd. Och då behöver man coacher. En sådan coach, som kommer till oss och hjälper oss att finslipa vårt framträdande är Katarina Henrysson, tidigare medlem i och en av grundarna till The Real Group. 

Det är märkvärdigt hur vissa människor bara sprider glädje omkring sig, och hur de med små medel lyckas höja nivån så mycket, och hur de lyckas med att kritisera kraftigt på ett sätt så att vi uppfattar det som att vi är bäst i världen... Och det blir väldigt bra!

Det blir som vanligt en stor föreställning, med full orkester inklusive stråkar, och artister i år kända både på hemmaplan och internationellt, inte minst en känd multiinstrumentalist och violinist från Dalarna och Elsa från filmen  Frost.

Så det är ett hårt jobb - här instuderandet av körsatsen till Nessum Dorma. 

Och när jag har kameran med mig kan jag inte låta bli att ta nåt sånt här ögonblicksporträtt - en av våra duktiga sångare i kören. 

Kolla gärna in Stjärnjul på Ticketmaster. Det är den julkonserten som man behöver gå på, här finns allt! Och jag hinner dessutom inte med flera...

På återseende//Göran