Det här med sensorns storlek, igen - spelar den egentligen någon roll?

Sitter och kollar igenom mina bilder från Berlin nyligen, och slås av hur bra de är, faktiskt. Dvs, bra i någon slags konstnärlig kontext är svårt att avgöra, men jag gillar dem, och det är ju å andra sidan mina minnen.

Nej, jag tänker ”bra” ur aspekter som skärpa, upplösning, rendering av färger, dynamiken etc., parametrar som brukar diskuteras i relation storleken på sensorn, där den heliga Graal är det tidigare småbildsformatet, 24x36mm, en filmstorlek från den analoga eran, som när den kom ansågs vara så liten att den i princip var oanvändbar.

Den aktuella diskussionen förkastar alla sensorer mindre än APS-formatet, vilket man  ser och läser i oräkneliga diskussioner på nätet, där man inte minst diskuterar och förutspår bland annat m43-formatets snara undergång.

Jag inser som alla andra att det finns skillnader mellan de olika formaten på sensorer, skillnader som blir tydliga när det gäller fysikaliska faktorer, skillnader i prestation i labsammanhang etc. En större sensor tar in mer ljus. Punkt. En större sensor kan ha större pixlar. Etc. Mindre brus. Mindre skärpedjup. Ni vet.

Men sen ska man se bilden i verkligheten också. Normalt betraktningsavstånd. Normal uppblåsning/förstoring, (A3? A2?). Och då försvinner mycket av skillnaderna. Och, är det alltid viktigt med total skärpa? Eller spelar utbrända högdagrar jättestor roll? Är det inte sammanhanget som betyder mest?

Och så ska man ta hänsyn till all annan elektronik i de små datorer som nu är våra moderna digitala kameror, som också utjämnar effekterna av sensorns storlek.

Sen, när jag säger ”bra”, så menar jag tillräckligt bra. För mig! Det finns säkert flera som inte håller med mig. Som kan ha synpunkter på skärpa, upplösning etc, men i mina ögon så duger bilderna. Liksom bilder jag ser av andra fotografer som använder den här lilla sensorn.

Så, det är inte sensorns storlek som avgör. Det är fotografen, och bilden.

På återseende//Göran

Kamera i Berlin

Vi har alltså varit i Berlin över helgen, en familjeresa för bland annat ett något försenat firande av högtidsdagar. Berlin visade sig vara en härlig stad, och precis lagom för ett lätt utökat veckoslutsbesök. Hög grad av tillgänglighet, lätt att ta sig fram, ofta gångavstånd (eller i alla fall nästan), med fungerande kommunikationer i övrigt och lätt att ta sig hit (en dryg timmes flygresa bara, från Stockholm). En läcker mix av gammalt och nytt, moderna tider mot historisk mark.

Sedan muren som delade upp stan i Öst-respektive Väst revs 1989 har det hänt väldigt mycket och händer fortfarande väldigt mycket. Det byggs och byggs om, det renoveras och lagas och de tidigare påtagliga skillnaderna mellan öst- och västsidan är mer eller mindre borta, åtminstone vad gäller byggnationer och stadens utseende och liv i övrigt. Samtidigt är stans både tidigare och moderna historia något som gör den intressant, det finns mycket att se och mycket att göra och uppleva.

På senare tid har Berlin seglat upp att bli ett centrum för kultur och konst och ett modernt liv i övrigt. Många unga människor flyttar hit, inte minst för att klimatet för kultur och entreprenörskap är så gynnsamt.

Den tunga krigshistorien sätter fortfarande sin prägel på både stadsbilden och i människors medvetande. Man vårdar minnet av alla gräsligheter som förevarit och man gör det med hög grad av aktning och respekt, på det att vi icke månde glömma, men ändå kunna gå vidare.

Så det är verkligen en stad som är värd att besöka, här finns i stort sett allt, med en välkomnande attityd dessutom.

Öst möter väst - Alexanderplatz

När man gör en sådan här resa uppkommer ju frågan för oss som gillar att fotografera: Vad ska jag ta med mig i kamerautrustningsväg? Hur heltäckande behöver man vara?

Nå, nu är det ju en stad, så principiellt är det stadsvyer, arkitektur och folkliv/gatufoto det handlar om. Det blir också lätt mycket gående hela dagarna, eller i alla fall att vara ute och ta sig omkring, så man vill ju inte släpa med sig för mycket och för tunga grejor.

Jag valde att ta min ”lilla ” kamera, Olympus OM-D E-M 10 mk II tillsammans med den lilla men ändå så mångsidiga gluggen 17mm/1,8 (motsvarande ungefär 35mm relativt FF, alltså ett normalt ”streetobjektiv”). Den kompletterades av det nya 45mm/1,2 PRO och 75mm/1,8. Där hade jag en utrustning som i mina ögon mer än väl räckte till för att täcka alla tänkbara motiv. Det visade sig ändå att jag till drygt 90% använde mitt 17mm/1,8 och egentligen hade klarat mig med det. 45;an var behändig i några fall, 75:an stannade kvar på hotellrummet. Visst fanns det stunder när den hade kunnat användas, men det blev liksom aldrig aktuellt.

Olika sätt att försörja sig på - fri företagsamhet

I efterhand finns också en del andra kombinationer som skulle ha funkat, exempelvis en normalzoom motsvarande 24-70 (sett i relation FF) skulle ha räckt gott, eller för mig som kör Olympus och m43, den nya superzoomen 12-100/2,8 (24-200), en väldigt behändig sak. Då krävs emellertid en lite större kamera för balansens skull. En Fuji i X100-serien eller motsvarande hade varit perfekt också.

För det aktuella fotograferandet, i stan, räckte mitt lilla objektiv med en slags normalbrännvidd fuller väl. Och jag orkade bära utrustningen utan problem – Think Tank Retrospective 5 är en underbar väska i sammanhanget, den rymmer tillräckligt mycket och är bekväm att bära över axeln samtidigt som jag för det mesta hade kameran i näven med en handledsrem.

Sedan är det ju så att man i någon mån anpassar sitt fotograferande efter den utrustning som man har med sig. Som hängiven hobbyfotograf vill man försöka vara heltäckande, men det håller ju egentligen inte ur ett vardagsfotografiperspektiv. Det hör proffsen till mera. De kan i sin yrkesgärning gå omkring med flera kamerahus över axeln, stativ och objektiv från vidvinkel till tele, för att täcka alla situationer, men det håller knappast som turist.

Till slut – Berlin gav mersmak. Hit vill jag åka fler gånger!

På återseende//Göran

Resor och mat

En höjdpunkt på resor brukar vara maten. Varje land har sina specialiteter, och är det också ett land med många invandrare där kulturer krockar och samsas finns mycket att hämta när det gäller upplevelser ur kulinarisk synpunkt.

Tyskland är ett invandrarland, vilket också avspeglar sig i Berlin. Där bor exempelvis ett stort antal ryssar, inte minst judiska ryssar som flyttade till Tyskland efter Sovjetunionens upphörande. Här bor också många turkar, ett resultat av en intensiv arbetskraftsinvandring sedan -70-talet och senare. Och här bor många andra nationaliteter. Detta har satt sin prägel på maten förstås, och givet landets egna kökstraditioner kan varje smaklök få sitt lystmäte.

Berlin är på samma gång en både integrerad och uppdelad stad. Förutom öst respektive väst finns alla nationaliteter som samlas i olika stadsdelar vilket inte minst märks på restaurangerna när man är där; thairestauranger samsas med italienska, som ligger bredvid kebabhak som i sin tur gränsar till kurdiska restauranger, granne med andra, ibland exotiska matställen.

Så vi har ätit currywurst (och annan wurst) med potatissallad och sauerkraut, och Döhnerkebab, vi besökte en kurdisk restaurang med fantastiska smaker, och inte minst, med tanke på familjens ryska anor, en restaurang med ryska och judiska mattraditioner.

Restaurangen ifråga heter Pasternak, efter den ryske författaren (som dessutom bodde just här i området långa tider), och ligger bredvid det gamla vattentornet i Kollwitzkiez, Prenzlauer Berg, ett område där just många ryssar och medlemmar i den mosaiska församlingen bor, i den forna östdelen av stan.

Maten ifråga klassisk rysk mat, ryska smaker med saltgurka, patéer, den speciella typ av dumplings som finns i Ryssland – pelmener – och köttgrytor respektive lax, med laxrom (riktig kaviar är både svårt och delvis förbjudet) och med olika blinier med sylt till dessert. Restaurangen är inredd med drag av ett ryskt vardagsrum men vi satt ute i den ljumma kvällen under de lummiga träden. Självklart pratades det ryska, och vi drack till maten ett underbart gott georgiskt vin – man är bra på det där, även om vi sällan ser de vinerna i vårt Systembolag.

Och vi hade ju som synes tur med vädret. En underbar kväll!

På återseende//Göran

Ohne Blume Keine Beer

Rubriken anspelar på skummets betydelse för smaken, det ska vara ordentligt med skum - en riktig "blomma" - annars dör smaken hos ölen. 

Jag är för övrigt svag för den tyska lagerölen med pilsnerkaraktär - i dessa IPA och APA-tider. Just den här typen av öl förenar en friskhet och fräschör med lagom sötma och väl avvägd beska och humlekaraktär i övrigt. Den är lättdrucken, så att säga, passar lika bra till åtminstone viss mat som att bara dricka för törstens och smakens skull. Och så håller man inte på och tjafsar om procent, här brygger man öl som ska smaka gott. Ofta hamnar man i procentområdet kring det som vi kallar mellanöl i Sverige, då öl enligt kännare och fabrikanter är optimalt smakmässigt. Och då kan man ibland kosta på sig en pilsner mitt på blanka dan, till lunchen, utan att för den skull få resten av dagen förstörd. 

"Viss mat" förresten, jag skulle nog, om jag blir pressad, säga; - vilken mat skulle det inte passa till?

I det här fallet handlade det om korv, potatismos och surkål, en klassiker här i Tyskland, liksom den närmast ikoniska currywursten. 

På återseende//Göran