Inte bara gräva

Mycket av tjusningen med en trädgård gäller själva jobbet; att gräva och planera, hantera växterna och jorden, känna myllan mellan fingrarna och lukten av jord och mull, att sätta ner växterna i jorden, vattna och förhoppningsvis se dem sträva och växa.

Men det är inte allt. Det finns ytterligare dimensioner.

Det passiva njutandet är en sådan dimension. Att sitta och äta frukost på altanen eller att bara sitta på altanen och se perennrabatten prunka, blomkrukorna på altanen och kolla fåglarna, insekterna och fjärilarna, att gå omkring b land buskar och växter och fundera eller bara ta in intrycken man  får av lukter, färger, ljud.

Och sedan försöka återge alla intrycken i bild. Det svårt. När man ser sig om ser man helheter. När man försöker fotografera helheterna blir det lätt gyttrigt, eller så går man nära och tappar just helheten.

Astilben har hämtat sig från både majtorka och rådjursattack. Något så när i alla fall. 

Buddlejan ska ju vara fjärilsbusken. Vi har faktiskt många fjärilar i trädgården. Jag har inte sett en enda på buddlejan . Men kanske den behöver slå ut ännu mer först. 

En njutning för såväl ögat som örat - balsam för själen. 

På återseende//Göran

Bubbelliv

Ibland gör omständigheterna att man liksom försvinner in i en bubbla, där omvärlden blir på avstånd och inte längre lika intressant, där man bara lever för stunden och saken "and nothing else matters” (Metallica 1991, även om det kanske inte var riktigt så dom menade).

Förra veckan när jag var i Orlando, så var det barbershopbubblan som var aktuell. Vi sjöng hela tiden, med varandra, med andra, själva och tillsammans. Vi levde på konferensområdet, på vårt hotell, ute vid poolen, någon enstaka resa till stan eller till någon park, men i stort sett var det bara barbershopsång som gällde. Barbershopbubblan.

Nu har barbershopen sommarlov, även om jag fortfarande sjunger då och då - jag kan liksom inte låta bli – men då är det lätt att man går in i nya bubblor.

För mig är trädgårdslivet en sådan bubbla. Kanske inte riktigt intensiv, varken i tid eller rum, men ändå en bubbla. De senaste dagarna, sedan jag kom hem, har min tankevärld och praktiska värld snurrat kring trädgården. Jag gräver och planterar, och känner mig nästan addicted till ytterligare nya buskar och mer grävande – samtidigt som jag njuter av det som finns och som börjar blomma mer och mer nu. Men det är givande. Att sitta på altanen efter väl förrättat värv (dvs en ny buske på plats) och njuta av det begynnande prunket är belöning i sig.

Och sen är det ju väldigt givande att fotografera i trädgården!

På återseende//Göran

Kan man verkligen tävla i körsång?

2018-07-08, kl 15.00 lokal tid (New York, USA): Just nu sitter jag på terminal B på Newark, dvs den terminal som SAS använder, på väg hem efter en vecka med kören i Orlando för att delta i världsmästerskapen i barbershopsång. Det här måste vara den del av världen som Gud glömde – torftighet är bara förnamnet. Flygplatser förknippas ju annars med flärd, lyx, affärer och restauranger; här finns visserligen några matställen, men allt annat saknas. Och inte når jag något nät heller, så den här bloggen får göras färdig när jag kommer hem i morgon.

2018-07-09 kl 13.30 lokal tid (Stockholm Sverige): Jag har alltså varit i en bubbla i en vecka, där omvärlden har varit, om inte direkt ointressant, så i alla fall väldigt avlägsen, Vi har sjungit i stort sett hela tiden, med varandra i kören, med andra i andra körer och kvartetter, jämt och hela tiden, på scen och i varje hörn. Vi har också sjungit för andra vid flera tillfällen, dels förstås tävlingarna med sin minst 6000-hövdade publik men också i andra sammanhang, som International Showcase - en av många möjligheter att uppträda.

Och då är frågan; kan man verkligen tävla i musik? Eller fotografi också, för den delen?

Det finns säkert lika många svar som tyckare i detta. Faktum är att man faktiskt tävlar i musik, liksom fotografi, hela tiden, världen runt. Det handlar om subjektiva bedömningar, precis som konståkning eller simhopp.

För mig är det självklart. Man kan naturligtvis mäta sina krafter när det gäller allting, bara förutsättningarna är givna, och att det finns ett regelverk och man vet och har kommit överens om vad man mäter.

När det gäller min ”sport”, barbershopmusik, finns ett tydligt och genomarbetat regelverk och givna parametrar. Man bedömer en kör eller kvartett utifrån tre kategorier; musik, sång och framträdande. Varje kategori är nogsamt definierad även om de griper in i varandra och det finns (flera) domare för varje enskild kategori. Domarna är omsorgsfullt utbildade – det tar flera år att kvalificera sig för att vara domare - och alltid framträdande inom musik överhuvudtaget, och det är frapperande att se att de alltid ligger väldigt nära varandra i respektive bedömningar, helt oavsett. Det är alltså väldigt lite lämnat åt slumpen.

Man kan möjligen tycka att regler så här begränsar, och visst gör det. Varje kör eller kvartett håller sig strikt inom regelverket i tävlingarna. Men, sedan är det mycket friare, i övrigt är den konstnärliga och kreativa sidan betydligt mindre begränsad och det handlar om ren skönsång med stort underhållningsvärde.

Det har alltså varit en veckas bubbla. Så mycket mer av Orlando än konferensområdet har jag inte sett. Om sanningen ska fram har det nog inte varit så mycket jag missat heller. Orlando har inte så mycket att erbjuda förutom konferensmöjligheterna, om man inte räknar Disney World eller Sea World förstås. Men det är en helt annan fråga. Nu är jag emellertid långsamt tillbaka till verkligheten och vardagen. Det är knappt att jag haft möjligheter att fotografera, men något har det blivit. Så här är lite dokumentation över hur det kunde te sig bakom kulisserna.

Alla bilderna; inför deltagande i World Harmony Showcase, ett extra evenemang inom ramen för konventet. 

Sen är det ju förstås en fråga om man verkligen behöver tävla, om det verkligen är nödvändigt att bedöma och ranka och rangera. Men det är en helt annan diskussion. 

De här tillställningarna ger oss alla en möjlighet att träffas och sjunga tillsammans, man möter nya människor, knyter nya kontakter och ingår i ett oerhört positivt sammanhang som stimulerar och vederkvickar. 

På återseende//Göran

PS: Vi slutade som #12 bland de trettio bästa körerna i världen som kvalificerat till världsmästerskapen från hela världen. Platserna 9-15 var ett getingbo så där var det hugget som stucket. Vi är väldigt nöjda och glada. 

Till en legends ära

Livet är inte bara barbershop. Rythm’n blues med lite rock inblandat är inte dumt heller ibland. Särskilt inte tillsammans med lite brisket, chick'n grilled chicken och slam ribs som tilltugg, nedsköljt med iste och coca cola.

Den fjärde juli, dvs Independence Day var en fri, dvs programfri kväll, Några av oss celebrerade med att besöka Orlandos BB Kings Blues Club. Ett tämligen okänt coverband spelade, men som de spelade. Förutom att de var synnerligen duktiga på sina respektive instrument, särskilt gitarristen – som också sjöng – spelade de och sjöng med en alldeles äkta känsla för musiken, en trovärdighet som slog rätt igenom och då gjorde det inte så mycket att det var svårt att prata och göra sig hörd vid bordet. Legenden BB King skulle varit nöjd, det här var helt i hans anda.

Nu är ju inte en fast 17mm's glug den mest ändamålsenliga utrustningen för konsertfoto, men det var den jag hade, och alternativet, dvs att inte fotografera, tja, vad säger man om det?

En häftig kväll blev det!

På återseende//Göran

Barbershopvärldsmästerskap i Orlando, Florida, USA

Allting är stort eller snarare störst i USA är ju en gammal sanning. Ibland blir man emellertid ändå nästan förvånad när man är här och upptäcker att det inte bara ligger nåt i det utan faktiskt stämmer. Det är så. Allting är störst i Amerika.

Orlando är den näst största staden i USA när det gäller konferensanläggningar. Där vi bor och där konventet huserar, dvs där världsmästerskapen i Barbershopsång huserar omfattar anläggningarna inklusive hotellen till ytan en mindre svensk stad. Och kapaciteten för konferensgäster rör sig om uppemot en kvarts miljon människor, samtidigt! Dvs som en större svensk stad.

Det märks inte minst när man går omkring i lokalerna. Det handlar bokstavligt talat om kilometrar man kan och ibland behöver tillryggalägga, inomhus. Med heltäckningsmattor överallt!

Just nu är det emellertid inte så många andra förutom vi, barbershoporganisationen, som håller till här, vilket gör att allt känns stort, tomt och nästan lite ödsligt. Och jag kan inte låta bli att fundera över all den energi som går åt till luftkonditioneringen av alla dessa utrymmen, det är nästan kallt inomhus, jämfört med väldigt varmt och fuktigt utomhus. Och om man då tänker all energi för all luftkonditionering i USA, relativt världens samlade energibehov – ja då svindlar tanken.

Hotellen och konferensanläggningarna är sammanbyggda för det mesta. Och där de inte är det är de förbundna med varandra genom gångvägar/gångtunnlar uppe i luften. Man kan alltså alltid gå torrskodd när det regnar, vilket det gör ibland när åskvädren drar förbi, vilket det gör allt som oftast.

Men det finns en stadskärna också, förstås, med restauranger och köpcenter och vanliga affärer. Vi hinner dock inte se så mycket av själva stan, men det är inte heller mycket att se. Det finns inte så mycket av någon pittoreskhet, stan är tämligen ny i det att den vuxit närmast okontrollerat de senaste decennierna efter att ha varit en ganska liten (med amerikanska mått) stad tidigare. Och även om Orlando är en nöjesstad (förutom konferenserna) är den inte lika grotesk som exempelvis Las Vegas, på gott och ont, mest gott.

Det finns planteringar och rabatter överallt. Raka och fina kanter, väldigt snyggt ordnade och med naturliga växter som bara klarar sig i blomkrukorna hemma. 

Och allt är väldigt rent och snyggt. 

På återseende//Göran