Varför jag inte klipper gräsmattan

I och för sig är det för torrt också, gräset växer knappast. 

Jag har ett ställe i trädgården där jag förgäves försökt att ordna med en sommaräng. Däremot i vanliga gräsmattan växer det olika blommor, mest sådana här små prästkrageliknande. 

Nu får de chansen!

På återseende//Göran

Buried in the midst of plenty

Pionerna blommar som bäst nu. Lite tidigt, men vi skyller på värmen och torkan. De är i alla fall vackrare än någonsin, som vanligt och alltid. 

Det finns tydligen fler som gillar pionerna, och det måste ju finnas mycket att hämta i de stora blommorna. Den här lille gynnaren hittade jag bland alla kronblad, djupt nedgrävd i blomman. 

Och så här kan de se ut utan gäster.

Någon som vet vad det är för skalbagge?

På återseende//Göran

En liten sippa – bland annat

Det finns – och det här är det forskat på – några symbolvyer som vi mår bra av att titta på, som är bra för själen när vi betraktar. Det är att titta ut över ängar och fält, berg och vatten – havet, sjöar eller liknande.

Det finns ett ställe när man har allt detta i en bild som jag hittat; uppe i Jorm i norra Jämtland. Där kan man se ut över fjällängarna med blommor och betande kossor, ner mot Jormsjön med en liten ö och med de svensknorska fjällen i bakgrunden, som fond. Det är alltid vackert, ibland andlöst fint och rogivande.

Men det finns också annat som man mår bra av att betrakta och det är (i hög grad för mig) blommorna i trädgården.

Vi har en perennrabatt som formats genom åren; relativ okunskap (och tidigare brist på tid) har medfört att den inte alltid varit så genomtänkt och planerad, men efterhand har den tagit sig, i takt med ökat intresse (och mer tid). Tillsammans med de numera obligatoriska krukorna med sommarblommor ramar den in altanen, faktiskt med grad av prunkande.

De senaste veckorna med värme och torka gick hårt åt blommorna, men försiktig vattning (i samband med nyplantering) och några skvättar regn gjorde om inte underverk så i alla fall en hel del för återhämtning.

Perenner blommor ju inte samtidigt, och en utmaning ligger här i att hitta blommor som blommar lite olika perioder, så man alltid har blommor på gång. Och sen ska de helst vara fina utan blommor också.

Höstsilverax igen! Kunde inte låta bli. 

Nävorna kan tyckas vara lite obetydliga, men tillför så mycket i sin enkelhet och skirhet. 

Och här är sippan, den via anemonen!

Så det finns en lycka i, när vädret tillåter, att man kunna gå ut i trädgården för morgonkaffet och få sitta omgiven bland alla blommorna!

På återseende//Göran

Digitalt men med analoga rötter

Det verkar finnas en onödig klyfta mellan de som fotograferar analogt och de som fotograferar med digitala verktyg. Man diskuterar bland annat känslan i bilden, som då är annorlunda med film än med en elektronisk sensor. Och sen också om efterbehandling kontra ”göra färdigt bilden i kameran innan man skjuter”, så att det blir den berömda ”rätt ut ur kameranbilden”, som då, utan att det behöver sägas, är mer värd än en aldrig så bra bild tagen med en digital kamera och efterbehandlad i låt oss säga Photoshop eller Lightroom. Moderna fotografer, med digitala kameror bryr sig heller inte så mycket om exponering och eftertanke innan man trycker på knappen, eller?

Och så har vi de fotografer som fotograferar digitalt nu, men som tidigare plåtat analogt. Jag kan förstå ur ett historiskt perspektiv att man gärna relaterar till hur man gjorde förr, men ibland verkar det som man skäms över att man plåtar digitalt, när man hela tiden jämför och pratar om hur man nästan kan få en bild att verka ”analog”. Fast den är digital.

Alltså: man efterbehandlade på den gamla goda filmtiden också. Vidare: Modern efterbehandling, liksom tidigare, är inte för att rädda en slarvigt exponerad bild eller för att göra en ny bild av filen i datorn. Efterbehandling var snarare tidigare mer ett effektsökeri – idag mer ett sätt att greja med bilden så den bättre motsvarar vad man faktiskt såg och minns av fotograferingstillfället.

Sedan är det en myt att dagens fotografer är slarvigare när de tar bilder jämfört med den analoga tiden. Det är lika viktigt att exponera, fokusera och komponera bilden i kameran idag som det var förr. En seriös fotograf fotograferar med lika mycket eftertanke digitalt idag som man gjorde analogt förr.

Det finns många fler fotografer nu än tidigare. Många fler som fotograferar, som har en bra kamera. Och mobilkamerorna blir allt bättre, och ”alla” har ju en sådan. Och ”alla” fotograferar digitalt. Och då undrar jag om detta att fotografering är mer allmängiltigt nu, är mer av var mans möjlighet har tagit udden av fotograferandet, slipat av det exklusiva i att vara fotograf och. Och att då håller de gamla (bildligt talat) analoga fotograferna fast vid sin grej i ett försök att upprätthålla exklusiviteten och göra det märkvärdigare än vad det är.

Jag började min fotografering analogt. Nu fotograferar jag uteslutande digitalt. För mig är det samma fotografering, jag fotograferar på samma sätt, men upplever dagens verktyg som mer lättjobbade än tidigare, och med möjlighet till efterbehandling för att få bilden som jag minns fototillfället och inte minst sorteringen som är mycket lättare.

Till sist; man kan helt säkert fotografera med lika mycket känsla digitalt som analogt.  Det är till slut bilden som gäller. Men som vanligt är det upp till var och en hur man vill uttrycka sig, var och en får bli salig på sin tro. Och ingen metod är bättre än någon annan. Annorlunda, men inte bättre.

På återseende//GöranR

Ode till vresrosen

Vresros (Rosa rugosa) är en art av rosor från sydöstra Asien med stora mörkt rosenröda blommor, som är vanlig i trädgårdar och parker. Den är populär på grund av sin härdighet, men räknas som en invasiv främmande art då den sprider sig snabbt och slår ut andra arter. Den kom till Sverige med Linné mot slutet av 1700-talet, från Japan, där den växer vilt.

Vresrosen är en 1-2 m hög rosbuske med ett utbrett och starkt förgrenat växtsätt. Den sprider sig genom jordiska utlöpare och bildar kompakta mattor i sandiga kustlandskap. Grenarna är täckta av vassa, borstliknande taggar. Bladen är mörkgröna och blanka, med en rynkig ovansida, undersidan är gråaktig och filthårig. 

Blomningstiden är lång, blommorna är stora (6–8 cm i diameter), väldoftande, med mörkt ceriseröda kronblad. Frukterna, nyponen, är stora, C-vitaminrika, tillplattade runda och mjuka i fruktköttet.

Vresrosor räknas till de mest lättskötta rosorna och kan odlas i hela Sverige då de klarar köldknäppar på −45 °C. De kräver dock stort utrymme då de breder ut sig åt alla håll. Ett användningsområde är till häckar. (Fritt efter Wikipedia bl a)

Nu diskuterar man (hörde på radion, P1) att föra upp den på listan över invasiva arter man borde göra något åt, dvs ta bort, eftersom den uppenbarligen tränger ut andra inhemska växter. Lupinen står inför samma åtgärd eller snarare hot.

Fast jag vet inte jag. Där jag sett vresrosor i det fria, har det varit i sanden på västkustens stränder bland annat, och åsynen av de mäktiga buskagen, översållade med röda blommor som doftar underbart är ja, mäktigt. Och den kan  vara väldigt värd att ha i trädgården. 

Vi hade en vresroshäck runt sandlådan där jag bodde som barn. Jag minns doften av alla blommor, och det verkade som om den blommade jämt, och alla humlor som kröp ner i blommorna och de stora nyponen som det var klipulver i. Och nu, i nostalgins tecken, men inte bara, har jag planterat vresrosor i hopp om att det ska bli en häck istället för den gamla fula granhäcken. Så jag vill att den växer mycket och snabbt och den får gärna breda ut sig både åt sidorna och på höjden. Och så lockar den humlor också, och det är bra för pollineringen (och nya växter).

Så jag har ett gott öga till vresrosen sen långt tillbaka.