Sommarminne

Då, en liten sjö i Klippiga Bergen i Colorado USA, sent juli 2017. Varmt och soligt, vattnet glittrade och jag hade precis fått en fin öring, en regnbåge, och satt på strandkanten och tittade och filosoferade. 

Nu sitter jag och tittar ut genom fönstret i mitt arbetsrum, kallt och blåsigt och regnigt, varken höst eller vinter utan bara ruggigt. 

Glad att jag hade kameran med.

Bilden vinner på att förstoras. 

Konverterad till svartvitt i Silver Efex Pro, efter justering av RAW-filen i Lightroom. 

På återseende//GöranR

Bilder är inte bara fotografier

Vi som har och läser DN gläds varje vecka åt små underbara färgbilder på Namn och Nyttsidan med Stockholmsmotiv och med små underfundiga texter till. Idag kunde vi läsa en liten krönika om Barbro Ingvaldsson som är upphovet till dessa bilder, med anledning av att det i morgon är releasefest för hennes bok "Stockholm på krita" med texter som är skrivna av Ove Säverman.

I intervjun som krönikan baseras på berättar Barbro Invaldsson att känslan är viktigast: "...jag vill inte bli för skicklig för då riskerar jag att tappa känslan..."

Och vidare, som hon sa om en av sina bilder (apropå perspektiv och vinklar): "Fy fasen vad felritat, men jag tycker om den ändå!"

Anledning till eftertanke. De flesta fotografer strävar efter perfektion. Kompositionen ska stämma, färgerna får inte balla ur, skärpan ska sitta där (helst på ögonen), inga grässtrån i vägen och inga utbrända högdagrar eller igensotade partier etc etc. 

Men känslan då? Är den inte mycket större än så, egentligen? Inte bara eftertanke, utan kanske till och med begrundan. 

Bilden ovan har naturligtvis inget att göra med bloggtexten i övrigt. Det är en ögonblicksbild på vad som var framför ögonen på mig när jag väntade på makan i en affär i närheten av Gamla Stan.

Här är länken till krönikan i DN, signerad Måns Wallgren och med foto av Paul Hansen (som tyvärr inte kommer med i nätvarianten): https://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/hon-satter-farg-pa-stockholm/

På återseende//GöranR

Det enkla blir komplext

Funderar över det här med svartvitt. För en del är det retro, dvs en stil, för andra associerar svartvitt till svunna tider, barndomen till exempel. 

Jag sitter nu och tittar på mina bilder i arkivet, och prövar att se några av dem i nytt ljus, alltså svartvitt. Ibland funkar det, ibland inte. Ibland förändras stämningen och någon gång förändras bildens uttryck ganska ordentligt. En ganska platt bild i färg, ren dokumentation, kan exempelvis bli  ödesmättad på ett helt nytt sätt. Fascinerande. 

På återseende//Göran

Svartvitt är inte bara avsaknad av färg

Har blivit medlockad på en utmaning på Facebook. Svartvita bilder, utan människor eller husdjur, inga förklaringar, bara rena bilder. 

Eftersom jag inte orkat/hunnit ut att fota fräscha svartvita bilder - trots snön?!? - så laborerade jag lite i arkiven. 

Märkligt hur känslan i bilden kan förändras...

På återseende//Göran

Lyckan med en egen bok

Vi ser för mycket bilder på skärmen . De gör sig egentligen inte där, inte jämfört med printar på papper, eller än nu hellre upphängda på väggen inom glas och ram eller liknande. Så vi skriver ut våra bilder för sällan, åtminstone gör jag det. Och det blir ett problem, eftersom jag också, på den gamla goda och analoga tiden var alldeles för dålig med att sätta in mina bilder i album. 

Men jag har kommit på - liksom många andra före mig - att det går ju att göra fotoböcker, på nätet. Det blir nästan som album, fast bättre. 

Det fanns behov av att dokumentera resan  till Skottland tidigare i höst, och ge oss som var med något lite mer påtagligt att minnas. Vi har gjort det förut, vilket blev stor succé.

Och "vi" är en illuster grupp herrar, eller gubbar, som en gång i tiden brukade samlas i samfällighetens bastu på fredagarna. Vi började spela på hästar, och utvidgade rörelsen till en ekonomisk förening, med aktier, fonder och jag vet inte allt. Vårt mål var att åka till Alaska, och dit kom vi så småningom, en episk resa. Och nu, tio år senare var det dags för en ny resa. 

Det blev många bilder, det blir gärna det i Skottland, och en fotobok tedde sig oundviklig. Och idag kom den alltså på posten.

Namnet på gruppen eller föreningen var ju givet.

Det blev en större bok den här gången (och dyrare), för att få plats med bilderna och göra dem mer rättvisa. Jag förde nån slags resedagbok, och använde anteckningarna till att kapitelindela boken; varje dag = ett nytt kapitel som började med en text och en för dagen typisk bild. 

Flera möjligheter till sidolayout.

Vi har till och med en egen logga.

Allmänt sett succé. Boken var lätt att göra. Att skriva text fungerade bra. Jag valde fint fotopapper, och bilderna blev bättre än väntat nästan, hög kvalitet, bra färger, dvs helt OK. Och dyrt, men värt det. 

(Bilderna i boken mycket bättre än vad de är återgivna här!)

Gav mersmak!

På återseende//Göran