Promo photoshoot

Vilket enligt bland annat Urban Dictionary skulle betyda nåt i stil med Fototillfälle i reklam- eller marknadsföringsfrämjande syfte. 

I själva verket en kombination av två av mina främsta intressen - sång/musik och fotografi. Min dotters kvartett (barbershopkvartetten Chili Treat) är ganska nystartad. Och så ville de ha bilder på sig, att till exempel visa på sociala medier, att ha och eftersom de är så duktiga att de uppträder kunna visa eventuella uppdragsgivare. 

Så idag tillbringade jag på deras förfrågan (som om jag skulle kunnat låta bli!) flera timmar med damerna i kvartetten och gick omkring och tog bilder. Det blev alla slags bilder, inomhusbilder och utomhusbilder i trädgården, närbilder och gruppbilder. Sammantaget uppemot 5-600 bilder, inkluderat några serietagningar då det bara rasslade iväg. 

För att det skulle bli lite naturligare fick de också sjunga medan jag fotograferade. Och då är det lite som sportfoto, att vänta in rätt ögonblick då det ser bra ut, blir lite actionkänsla i bilden och så att inte munnen  eller ögonen hamnar i en tråkig position, så att man fångar ögonblicket (där kom serietagningen in). 

Utomhusbilderna då; oerfaren som jag är när det gäller sådana här fotograferingar hade jag i alla fall en tanke om några bilder med attityd, kaxighet och lite mörkhet (lite konstnärligt så där, ni vet), så för att få rätt stämning försökte jag exemplifiera med, eller instruera om att försöka vara lite "Thåström". Det gick så där. Vi hade alldeles för roligt för att det skulle funka, och tjejerna har alldeles för roligt hela tiden för att de skulle kunna ha sån attityd. Så det blev breda garv istället. Men, det är ju så de är, så det blev ändå rätt bra till slut. 

Svårt med naturligt ljus ibland, det räcker inte alltid till vilket kräver stor bländare, vilket medför kort skärpedjup och svårt att få en rad så här i fokus. Funderar på om man skulle investera i kunskap om ljussättning, blixt eller liknande och kanske lite utrustning...

En rolig dag!

På återseende//Göran

Barock kontrapunktik

En av de allra bästa musikgrupper jag vet emanerar från jazzen - Modern Jazz Quartet (MJQ). Gruppen grundades 1952 av Milt Jackson, som spelade vibrafon, och fortlevde med några få avbrott till 1993. Pianisten, John Lewis, hör till mina absoluta favoriter, inte bara bland jazzpianister, utan när det gäller pianister över huvud taget. Han kunde som få hitta det exakta anslaget, och vara så väldigt precis i sitt spel. Gruppen provade många olika stilar, och blandade bland annat blues med fugor av Bach. Det har sagts om gruppen att de tillsammans fungerade efter någon slags kylig barock kontrapunktik, vilket för mig är något svårförståeligt. Den kontrapunktiska delen klarar jag; var och en av musikerna var virtuoser och kunde åstadkomma fantastiska egna och improviserade solon och fortsätta med egna musikslingor som tillsammans blev fullödig musik. Däremot är jag oklar över barockdelen, snarare upplevdes mycket av musiken som MJQ kreerade som mer återhållsam och faktiskt nästan sparsmakad och knappast storvulen och dramatisk.

Emellertid, en av deras bästa låtar heter Skating In Central Park. Jag kom att tänka på den, och MJQ på väg hem från fotodagen som jag skrivit om tidigare. Jag hade parkerat min bil på Rålambshovsleden, bredvid Rålambshovsparken, nästan precis under Lilla Västerbron. Där finns - inte en skridskobana - men väl en anläggning för skateboarding. I kvällsmörkret blev det ljuset speciellt på och mellan bropelarna, vilket naturligtvis var oemotståndligt när jag ändå hade kameran med mig - Skating in Rålambshovsparken...

Och en joggare sprang förbi.

På återseende//Göran

Att bli en bättre fotograf

Det finns många vägar till att bli en bättre fotograf. Att tillbringa en hel lördag med att bara titta på fantastiska bilder och lyssna på intressanta, medryckande och inspirerande föredrag av de bästa fotograferna är ett sätt.

Åtminstone enligt Zoom-resor och Kamera&Bild som var värdar för en sådan fotodag i Stockholm, idag.

Claes Grundsten berättade om sitt fotograferande, inte minst som ambassadör för Olympus, vi såg bilder från och hörde berättas om äventyr i ett mäktigt Yellowstone, den berömda nationalparken i USA, av Magnus Elander, Serkan Günes visade sina underbara naturbilder från olika delar av världen och berättade om sin fotografering i Norrbotten dit han ganska nyligen flyttat. Sen fortsatte Anna UImestrand och presenterade sin speciella och fantasifyllda värld, sett genom makroobjektivet och relativt underläge och Tom Svensson visade förfärliga bilder på troféjakt i bland annat Afrika – noshörningarna är på väg att utrotas på grund av handeln med deras horn – och kampen för att komma till rätta med tjuvskyttet som inte sällan kräver offer bland de vakter som med risk för sina liv försöker stävja den oerhörda hanteringen. Anders Geidemark berättade medryckande om expeditioner till isbjörnarnas och valrossarnas rike och till sist visade Mats Andersson sina alldeles speciella och högst personliga bilder från Island och Shetlandsöarna.

Och så, förstås, den ofrånkomliga utställningen av diverse fotoprylar, med erbjudanden som frestade en redan ansträngd budget…

Serkan Günes

Anna Ulmestrand

Tom Svensson

Mats Andersson

Man kommer inte undan med Olympus, som deltog i utställningen. Fr a var Olympus OM-D E-M 1 mkII oerhört intressant ur många perspektiv.

Det blev en mäktig dag, full av intryck, väl ihopahållen av Kamera&Bilds chefredaktör Calle Rosenquist och väldigt välbesökt. Men intressant hela vägen. Alla som framträdde var ju naturfotografer av något slag, och det fanns en uppenbar risk för att det skulle bli för mycket av den varan. Alla var dock så olika i sitt fotograferande, det blev en sådan variation på fotografiska uttryckssätt och sätt att tolka och berätta om givna situationer, så det blev aldrig tråkigt eller enahanda. Och inga Rosenlundare, trots alla fantastiska bilder från när och fjärran.

En bra dag för oss intresserade fotoentusiaster, dvs nördar. Men blev jag en bättre fotograf? Nja, men jag fick i alla fall en ordentlig dos med inspiration.  Och kortet känns tunnare nu…

På återseende//Göran

Det fotografiska samtalet går vidare

Och Tårtan är träffpunkt varannan onsdag. Som igår. Och som vanligt.

Som sagts tidigare; att i vårt tidevarv kunna sitta ner och prata om viktiga ämnen IRL, dvs i samma rum, fysiskt närvarande, med ögonkontakt och medvetande om gester, uttryck, röstläge etc. är så befriande jämfört med exempelvis chattrådar på nätet.

Det är inte alltid raketforskning det handlar om, men det är alltid en trivsam stämning – det här med den svenska fikamodellen har sina fördelar – även om åsikterna går isär.

 Och att få sitta tillsammans och prata med legendarer inom fotografin, som Anders Engman är mycket värt, i sig.

Idag fick Tårtan också besök av en av administratörerna i gatufotogruppen här på Fotosidan, Fredrik Eriksson, på tillfälligt besök i gamla hemlandet, från sin position utanför London. Alltid roligt att träffa personer man diskuterat med och läst inlägg i gruppen av i verkligheten och roligt att diskutera med engagerade och intresserade personer. En trevlig stund och givande samtal. 

Sen är det ju så roligt också att helt ogenerat få hålla på med de här ögonblicksbildporträtten...

På återseende//Göran

I brist på bättre motiv...

Suveränt citat, tål att upprepas: "Svensken och hans kamera är fortfarande fascinerad av naturen och i brist på bättre motiv fortsätter han att fotografera trädstammar, älgar och gråsparvar som om ingenting hade hänt på hundra år. "

Precis så är det. Och gäller fortfarande, och inte bara "svensken" - företeelsen är ju i allra högsta grad internationell. Jag sitter inte sällan uppe sent på nätterna med TV'n som sällskap, och det som bjuds då är just mängder av naturprogram, från Planet Earth, Nat Geo etc. Och vad är inte det om inte fascination av naturen, och trädstammarna, älgarna och gråsparvarna (och rapsfält) är ju desamma, om de än stavas regnskog, gorillor, leoparder eller risfält i Malaysia.

Just nu är jag helt absorberad av naturen, även om min naturupplevelse är väldigt lokal. Jag kan sitta hur länge som helst och titta på fåglarna i min trädgård, alldeles utanför mitt köksfönster, när de samlas runt matbordet, kivas och äter, hur de stora fåglarna tar för sig på bekostnad av de små - dvs alldeles som i verkliga livet. Och jag är jätteglad och stolt över att jag numera känner igen exempelvis nötväcka och pilfink, för att inte tala om större hackspett som var tämligen okända för inte alls så länge sedan (för mig).

Vårt naturintresse är grundläggande. Naturen är ju på nåt sätt förutsättningen för oss. Och att vi då vill dokumentera den blir nästan självklart. Inte minst givet att vi faktiskt fotograferar och dokumenterar vår egen situation, vårt eget liv, det som är runt om oss och den situation vi lever i. 

Sen kan jag inte låta bli att i någon mån fascineras av diskussionen om jpeg vs RAW - "jpeg-fundamentalister"! Finns det "RAW-talibaner" då? Och det märkliga i polariseringarna, detta "antingen-eller"tänkandet som det alltid blir. Det ena är rätt, det andra fel, och vad som är vad beror på ens egen utgångspunkt. Och missionerandet; "jag gör rätt och då tycker jag att du ska göra som jag, eftersom du gör fel". 

Min mening är klar: Låt var och en göra på det sätt som känns bra för vederbörande. För att sanningen är aldrig så enkel, aldrig så svartvit (pun not intended!). Även om jag inte vill bli styrd av japanska ingenjörers sätt att se omgivningen, så finns det inställningar i jpeg som mer än väl motsvarar vad jag åstadkommer i Lr.

Jag fotograferar i RAW. Men jag gillar att pilla med varje bild separat i datorn, och då upplever jag att jag har större utrymme med RAW-filen. Jag tar också jpeg-bilder. Ibland. När jag till exempel vill ladda upp bilderna direkt från kameran, via WiFi. 

Sanningen är alltid relativ. 

På återseende//Göran