Napp!

Hösten har redan klivit över årstidernas tröskel. 
Då är det gott att botanisera bland sommarens bilder och minnas stunden när torrflugan lades ut på en spegelblank yta, som i nästa nu splittrades av ett dramatiskt hugg. En stund senare kunde en halvkilos öring bärgas. Den fick gå tillbaka, men tog det lite lugnt vid strandkanten innan den simmade iväg. 

På återseende//Göran

Hur svårt kan det vara? Ja, inte alltid lätt - ofta och egentligen svårare än det ser ut.

Ibland överträffar naturen beskrivningen av den. Alla mina föreställningar om kolibrier, de jag fått via Disney etc, inträffade och överträffades. De rör sig precis som man tror att de ska göra; står stilla i luften och liksom hovrar, bara för att blixtsnabbt försvinna ur synfältet, de jagar varandra och är uppenbarligen väldigt revirbenägna och de låter precis som de heter (på engelska); Humming Birds. 

Första gången jag stötte på dem var ute i älven en sen eftermiddag, där jag stod upp till magen i strömmande vatten. Plötsligt kom det liksom stora och underliga insekter och flög runt omkring mig, uppenbarligen helt orädda,  stod stilla och liksom betraktade mig och sedan de här tvära kasten då de bara försvann. Då, när jag faktiskt förstod och insåg att det var kolibrier, var det för mörkt att fotografera, och jag var ändå upptagen med fisket, och kunde inte få fram kameran.

Sedan mötte vi dem igen på ranchen där vi bodde, och där de hade sådana här fågelmatare, enkom för kolibrierna. Men inte ens då var det lätt. Det krävdes snabb slutartid, vilket betydde stor bländare, vilket gjorde skärpedjupet (och skärpan) opålitlig. Och de är snabba! Och små. Alla bilderna är beskurna, mer eller mindre. 

Men vackra är de, även om man aldrig får tillfälle att i lugn och ro kolla in dem. Och lustiga!

På återseende//Göran

Alla bilder är manipulerade!

Dvs, om man menar att bilderna påverkade, hanterade eller på annat sätt mixtrade och förändrade. Däremot sker det emellertid inte alltid i ett ohederligt syfte, vilket också ligger i begreppet manipulering. En bild speglar verkligheten bara i ett givet ögonblick, valt av fotografen, och bara som (just den) fotografen ser verkligheten. Och hur man ser eller uppfattar verkligheten varierar som bekant från individ till individ, och från ett ögonblick till annat.

Förr i tiden, när den analoga fotokonsten gällde, kunde man ju inte få ut en bild ur kameran utan att framkalla den. Så, i och med själva hanterandet i framkallningen skedde ju någon form av manipulation. Dessutom fanns det även då flera olika sätt att påverka och mixtra med hur resultatet skulle se ut.

Redan innan man tar bilden är den i någon mån manipulerad. Man väljer utsnitt, snurrar på zoomringen eller placerar sig så att bilden blir som man vill ha den. Man väntar på ljus alternativt skuggor, man inväntar människor eller väntar på att de ska försvinna ut ur bilden.

Fotograferar man i jpeg ställer man in kameran och påverkar bildparametrar, exempelvis när det gäller färg, kontrast, mättnad etc.

Om man använder RAW-formatet måste bilden ”framkallas”, eller justeras i någon mjukvara i datorn, där det finns en mängd spakar att dra i; färg, kontrast, skärpa, brus, klarhet, beskärning och exponering – you name it.

Så alla bilder är manipulerade, på något sätt.  Om det är ”verkligheten ” vi ska avbilda är det alltid respektive fotografs verklighet. Andra kan uppfatta den på helt annat sätt, och då är det ju inte ”verkligheten” längre.

Så, precis som när man pratar, och ändrar röst och minspel och kroppsspråk för att ge ett speciellt budskap, om det så är att övertala, sälja in, visa känslor eller trösta eller något annat, så kan man genom att förändra bilden ge samma bild diametralt olika budskap.

Och vart vill jag då komma. Jo, i debatterna och diskussionerna kring bildmanipulering finns nästan alltid någon slags moralisk värdering; det är fult att manipulera, det är osant och falskt. Diskussionerna hamnar inte sällan på grässtrånivå – klona bort eller inte? Sant eller falskt? Och då blir det gärna löjligt i mina ögon.

Det hela är ju egentligen väldigt enkelt. Det är bilden, den färdiga bilden, som betyder något. Hur den kom till, vilka penslar eller program man använt spelar ju ingen roll.

Det är när det blir ljug som det blir fel. När man säger att bilden föreställer något den inte gör. Om man till exempel klistrar in en giraff på Storgatan i Skövde, kan det tjäna något (bild)syfte (kanske), men om man utger det för att vara sant så blir det fel, och falskt.

Kan man då aldrig lita på bilderna då? För fotografiet ljuger ju aldrig? Nej, egentligen kan man inte lita på bilderna. Och fotografiet ljuger. Och då kommer vi till syftet. Till bildens budskap, vilket beror på vad vi vill med bilden. Ett exempel är bilden från förödelsen utanför regeringskvarteren i Oslo efter Breiviks bomb. Genom att bland annat mörka gråtonerna och påverka kontrasten såg det betydligt dystrare ut.

Så vi måste dels vara medvetna om att det vi ser inte är verkligheten, utan en avbildning av en verklighet som en speciell individ uppfattar den, dels kunna titta på bilder för vad de är, oavsett, se dem som bilder som förmedlar eller berättar något, stämningar, budskap, färger och former och uppskatta (eller inte) dem för det.

Olympus E-M10 mkII med mZuiko 17mm/1,8. 1/40 sek vid f/1,8, ISO 1600 . Vitbalansen inställd på lysrör, jpg.

Och om ni orkat läsa ända hit: Släpp alltså fotografikonsten loss. Men var ärlig med manipulationen. Om det finns regler – följ dem. Men ljug inte med bilderna.

På återseende//Göran 

Bra bilder behöver inte vara tekniskt perfekta för att vara bra.

Allt handlar om kontexten, dvs i vilka sammanhang bilden visas och vilka tittare den är bra för. Och att den gör sitt jobb (för de som den betyder något för). 

Här en bild som ur många aspekter är bra; den visar en typisk situation som är uppskattad av de som håller på med samma sak, det är (faktiskt) action i deras agerande, och alla som sjunger barbershop känner igen både sig och tjejerna på bilden och upptäcker en powerful look i ögonen. 

Ur teknisk synpunkt är den närmast en katastrof. Det var dåligt och skarpt och hårt ljus ljus som dels innebar högt ISO (1600), men också tvingade mig till min största bländare, här 1,8, vilket i sig påverkade skärpedjupet negativt - jag stod snett framför och skärpan räckte inte till för alla i kvartetten. 

Att döma av de reaktioner jag fått på bilden gör den sitt jobb! Och då är den väl bra, även om den generella verkshöjden inte når ända upp. 

Kvartetten heter Twist, och de sjunger förfärligt bra!

Synpunkter emottages. (blir vi nånsin färdiga med diskussionen om vad som är en bra bild?)

På återseende//Göran

Variant på kattfoto - dresscode!

Sitter fortfarande och redigerar bilderna från Klippiga Bergen i somras. Det går som i perioder det där med att sätta sig ner, även om jag tycker att det är både kul och trevligt och anser att det hör till fotograferandet lika mycket som själva fotograferandet - lite av nödvändigt mörkrumsarbete, som på den gamla goda(?) tiden. 

Under tiden blir det också lätt att jag hamnar i arkiven , vilket jag för övrigt gör ändå, lite då och då. Och eftersom det blivit lite mer katter här bland bloggarna ville jag visa ytterligare en (möjligen visad förut). 

Namibia/Botswana för några år sedan. Plötsligt ropade chauffören: -Leopard! Utan att vi först såg någonting. Väl kamouflerad, verkligen "rätt" när det gäller dresscoden alltså. En av The Big Five, men en katt likafullt.

Olympus E-M5 med Panasonic Lumix G Vario 100-300/4,0-5,6. 1/125 s, f/11, ISO 1600 och brännvidd 300.

På återseende - Klippiga Bergen gäller fortfarande//Göran