Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden...

Det finns en alldeles tydlig tjusning och tillfredsställelse med saker man gjort själv. Det är en  aktiv process som tilltalar, en slags "från ax till limpa" - grej, både kontroll och delaktighet. 

Varje gång jag till exempel går ut på altanen är jag medveten om att varje balk, varje planka, varje skruv har jag sågat, lagt dit och skruvat, varje gång jag kliver in i bastun ser jag resultatet av mitt verk och njuter av det - OK en liten snedsågning här och en skruv som hamnade lite på sniskan där; men det är jag som gjort det, mitt ansvar (och det är bara jag som ser det).

Att göra själv blir ofta bättre, inte alltid billigare, men alltid roligare, både att göra och att använda. Det senaste är några skärbrädor. Kanske inte det mest high tech, men jag hade några spillbitar av en köksbänksskiva som passar alldeles utmärkt - massiv ek, 30 mm tjock - och jag hade lovat dottern. Och det är lite jobb, det ska sågas till, formas och slipas för att till sist oljas, och när jag står där i garaget blir jag alldeles uppslukad av vad jag har för händer och tiden bara försvinner.

Det är lite som fotografering, att ta egna bilder, att göra själv, att vara själv ansvarig i en kreativ process istället för att bara vara hänvisad till vad andra gjort.

Egentligen kanske inte direkt i slöjden, men för oss som är så gamla att vi minns träslöjden i skolan; jag har en riktig hyvelbänk, en sådan där vi hade i skolan, som min pappa läraren/rektorn lyckades rädda undan förgängelsen en gång i tiden. En underbar arbetsbänk, som också väcker minnen.

På återseende//Göran

Alternativa vinterbilder

Kände det var dags för lite inspiration. Och det var länge sedan jag gick till Fotografiska. Och det hade blivit lite nya utställningar sedan sist. Jag var dessutom hungrig, och eftersom jag gillar maten där, plus att kafét är så läckert med sina stora fönster ut mot Stockholms Ström, nästan som tavlor i sig, så var det inte något svårt beslut. 

Det blev lite bilder i det svaga ljuset, men framförallt var det utställningarna som som vanligt var intressanta. 

Diesels annonskampanjer under 90-talet - så mycket mer än annonser, oerhört intressant. Charlotte Gyllenhammar, inte bara fotografier utan  också installationer och skulpturer. Albert Wiking - We Have A Dream, med fantastiska porträtt av världens stora män och kvinnor och Jacob Felländers konstfotografi. Klart sevärt, som vanligt. 

Och räksalladen var som vanligt också direkt god!

På återseende//Göran

Vintervatten

Jag har en fascination för vatten i alla former. Det öppna havet med horisonten i oändlighetens förlängning, skärgården med sina smala vattenvägar mellan öar och kobbar som öppnar sig i stora fjärdar, de små skogsåarna där man kan meta småöring och fjällbäckarna och de lite större älvarna som kan vara ett eldorado för flugfiskare som jag. Jag dras till de mörka och hemlighetsfulla skogstjärnarna, jag kan beundra det turkosfärgade vattnet i gamla gruvhål för att inte tala om fjälltjärnarna som man når efter tung vandring där de plötsligt dyker upp bakom nästa kulle och glittrar i solskenet, men som kan vara så belönande ur många synpunkter, inte minst fiskemässigt.

Det finns en dramatik i vatten på många sätt; mäktiga vågor vid dramatiska kuster, stillheten på en vattenyta som bryts bara av fisk som vakar, forsarnas dån där vattnet brusar fram mellan stenarna. Sen är ju vatten förutsättningen för liv, utan vatten finns vi inte, kan inte existera.

Vatten på vintern innebär inte sällan is, lite beroende på aktuellt väder och var man bor i vårt land. Här i mellan- och södra Sverige fryser mest det stilla vattnet, sjöarna. Strömmande vatten fryser mer sällan. Och här har jag ett särskilt gott öga till de små åarna i skogen, som bildar liksom tjocka mörka streck med sin vattenyta som kontrasterar mot den vita snön. Allt blir så mycket tydligare, mera grafiskt liksom och som fascinerar.

Just det här upplevde jag nu senast vid en promenad i närområdet.

På återseende//Göran

Om lättja och vackra men banala bilder

På senare tid har det mer och mer blivit att jag inte går ut för att fotografera. Inte särskilt, alltså, med anledning och målsättning att ta bilder. Jag jagar inte bilderna, går inte ut för att leta efter dem. Så gjorde jag mer förr. Men jag ser att jag under en tid har bytt fokus. Istället för att gå ut för att fotografera, passar jag på att fotografera när jag ändå är ute, eller borta någonstans och ändå har kameran med mig. Så, på nåt sätt har jag blivit latare i min fotografering.

Det här har bäring på min utrustning. Jag släpar inte med mig den stora, nåja, lite större kameran med flera objektiv i fotoväskan (lite latare även här) så ofta längre, utan det får bli lillkameran – Olympus E M10 mkII – med ett fast 17 mm (motsvarande cirka 35mm FF). Den är behändig, den går ner i fickorna på min vinterjacka och jag gillar mer och mer utsnittet. Visst, den begränsar, och möjligheten att zooma med fötterna har också sina begränsningar. Samtidigt är det skönt att sätta gränser, att ha fasta ramar att röra sig inom, att medvetet (åtminstone till dels) agera på ett sätt som är jobbigare, där man måste röra sig mer, vara mer fantasifull och kreativ när man inte har zoomobjektivets flexibilitet, och inga andra objektiv att ta till. Lite dogma nästan, men för min del utan tagelskjortan – det måste inte vara så, jag bestämmer själv och gör avsteg när jag vill.

Men jag har med mig kameran nästan jämt i alla fall. Och det plockar på med bilderna ändå.

Så idag till exempel så tog jag med mig kameran när makan och jag ändå skulle gå en promenad i det vackra vintervädret. Drygt 10 minusgrader, solens sneda strålar mot den gnistrande snön och klarblå himmel, trädens grenar dignande av snö, knarrandet under skorna etc etc. Väldigt bra förutsättningar för fotografering, lätt at få vackra bilder.

Men så tvekade jag, alla andra tar ju vinterbilder, och det blir ju som solnedgångar – hur många sådana har man inte sett med de vackra färgerna men ändå utan någon allmän bäring eller känsla för mig.

Men man kan ju försöka vara kreativ, hitta nya vinklar, leka med ljuset på ett annorlunda sätt, göra något annorlunda av motiven. Vilket är svårt. Ljuset är som det är, vinklarna likaså och redan utnyttjade, och kreativiteten är inte alltid att lita på.

Fast jag kan ju inte sluta fotografera bara för att andra tar bra bilder och de bilderna jag skulle vilja ta, jag kan inte välja bort motiv och situationer för att andra har tagit sådana bilder – de bilder jag tar är ju mina bilder, mina upplevelser, helt oavsett hur uttjatat det är och hur mycket marknaden är översvämmad i övrigt. Så det fick bli som vanligt, en trevlig promenad med några stopp här och där för att ta en bild när det såg fint ut. Och några bilder blev det. Och det var skönt att komma ut. 

På återseende//Göran