Septemberblommr - är det höst?

Lördagen den 17.e September 2016. I förmiddags sken solen, temperaturen närmade sig 20 grader (nästan), och det var skönt att sitta ute på altanen med frukosten och tidningen (nästan behov av solglasögon, faktiskt). 

I perennrabatten blommar det och prunkar det för fullt, fortfarande. Och humlorna är fortsatt aktiva. Det är faktiskt rätt så skönt.

Men, i skuggan biter det till lite grand, och den riktiga hösten är snart här. Och det blir också bra.

Bilderna tagna med mitt vidvinkelobjektiv, Olympus mZuiko 7-14/2,8. Ett underbart objektiv som egentligen har större användningsområde än vad jag funnit än. 

På återseende((Göran

Hellre IRL än via nätet

Fick möjlighet att hälsa på hos fotofikat på Tårtan idag. Inte så många, men välkända deltagare, det gamla vanliga gänget.  Diskussion som vanligt från högt till lågt och tillbaka, och som vanligt enades vi om att vi hellre diskuterar öga mot öga i det verkliga livet än gömmer oss bakom våra skärmar i cyberrymden. Det är mer civiliserat då, och betydligt trevligare.

Och som vanligt några fotofikasnapshoporträtt.

Testning av manuellt fokus. Här ser man hur vanan, eller snarare ovanan gör sig gällande. En gång i tiden var manuell fokus det som stod till buds. Nu efter den suveräna autofokus som vi har i kamerorna och objektiven är det manuella en prövning. Händerna blev i alla fall skarpa.

Och till sist: Det är många decennier mellan bilden i paddan och den här bilden - den  föreställer samma person. Intressant - historiens vingslag och en resa som fotograferingen gör möjlig. 

På återseende//Göran

Fiskefoto, eller fjällfoto – natur?

Årets fiskeresa gick till Tjuonajokk i Kaitum, högt uppe i den svenska fjällvärlden mellan Kiruna och Gällivare. Vi har varit där förut, så vi vet hur bra det är. Man har från början haft ett ambitiöst program när det gäller natur- och fiskevård i området, vilket borgar för stabilitet och ett synnerligen gott fiske.

Årets resa var den närmast ofattbara 43:e i ordningen - vi har alltså åkt varje år sedan 1973 tillsammans, tre killar (numera gubbar?). Vi har haft med oss våra ättelägg av och till under resorna, och nu var det dags för tredje generationen att följa med.

Det är naturligtvis även ett eldorado när det gäller fotografi uppe i fjällvärlden, dvs förutom fisket; fantastiska vyer, dramatiska landskap och ett stundtals dramatiskt väder, förutom själva fisket förstås.

Men som jag fotograferat från början, så har vi ett antal bilder som kommer igen år från år, och svårigheten ligger närmast i att hitta bilder som inte varit med tidigare, vilket är nästan omöjligt. Å andra sidan är ju fotograferingen ändå lika häftigunder sådana här förhållanden, och till dels handlar det också om dokumentation.

Någonting jag lärt mig ändå under de här resorna är att man måste välja i stunden. Antingen fiskar jag, eller så fotograferar jag. Om jag försöker kombinera, eller göra bägge sakerna på samma gång blir det ingenting av någonting.

Men, det var som vanligt en väldigt bra vecka, där man kunde koncentrera sig på väsentliga saker – natur, fiske, att komma ikapp sin själ etc – utan störningar från den yttre världen, dvs utan  mobiltäckning eller internet. Det är svårt att riktigt värdera hur viktigt det är! Men det är det!

Tjuonajokk ligger drygt 4 mil från Kiruna. Det är för långt att gå, särskilt med tung packning (och numera). Helikoptern går närmast i skytteltrafik ibland. 

Det finns en fantastiks bastu där, med en vidunderlig utsikt ut över sjön. Bilden tagen in genom ett fönster från utsidan, utsikten anas förutom speglingarna från omgivningen. 

Självklart ska det ändå vara med en fiskebild. Den tredje generationens glädje över en stor harr som bjöd ordentligt motstånd. Finns få saker som är roligare.

Dramatiska skyar ser vi inte sällan.

Spången är en klassiker i fjällvärlden. Här leder den upp från bryggorna och båtarna till stugorna.

Vädret är en joker i fjällen. Man vet aldrig var man har det. Och det växlar snabbt. Vi hade tur, och kunde ofta njuta av morgonkaffet på förstukvisten.

Mer dramatik i himmel och vatten - så här kunde solnedgången te sig. 

Och vyerna kan alltså vara nästan bedövande vackra i sin storslagenhet, nästan på gränsen till kitsch. Men det är vackert och storslaget, och det är något att njuta av. 

Vi har fiskat på många ställen i världen. Men sådana här fonder - med kebnekaisemassivet i bakgrunden - till vårt fiske har vi inte alltid. Så det måste ju dokumenteras. Människans litenhet etc...

På återseende//Göran

Åldrandets patina

Åldrandet kan ta sig olika uttryck. Men, finns det något finare än långsamt, värdigt och naturligt åldrande? Den begynnande och tilltagande gråheten, fårorna eller rynkorna som spår efter en tid som varit, förutom lite nya sensationer, lite nya utslag på den allt mindre elastiska huden.

Vi ska inte vara rädda för förändringarna som kommer med ålder. Oftast är de i grunden väldigt vackra. Och patina är ju något fint i många sammanhang - en väl bevarad patina anses ofta ha en värdeförhöjande effekt på äldre föremål, både vad gäller estetiska och ekonomiska värden (åtminstone enligt Wikipedia).

 En vackert åldrad pollare på en liten  brygga vid en liten å utanför Orsa. 

På återseende//Göran

Konst i det gröna – Artipelag

Mitt ute i den närmsta skärgården, på Värmdölandet, ligger det en konsthall med utsikt över Baggensfjärden - Artipelag (konst och skärgård – mycket fyndigt). Egentligen är det inte så långt ut, man kommer lätt dit med bil, men man kan också åka Waxholmsbåt från Stockholm City, det finns en särskild brygga för det – hållplats Hålludden.

Artipelag är ett privat initiativ, öppnade 2012 och har en utställningsyta som kan jämföras med Moderna Museet. Sedan öppningen har man haft ett flertal utställningar av relativ rang. Det som är aktuellt nu är Andy Warhol.

Ändå är det egentligen inte utställningen bara som gör det värt att åka hit. Snarare är det en ganska tunn utställning, den verkar i någon mån försvinna i de vackra men väldigt stora lokalerna – även om Andy Warhol ju alltid är intressant. Nej, Artipelag är eller borde hellre vara ett helhetsprojekt. Stället ligger väldigt vackert mitt ute i skogen, med utsikt över fjärden, det finns ett flertal vackra promenadvägar- och stigar, flera av dem spångade längs vattnet, och restaurangerna håller hög klass. Men det är mer en bara en konsthall. Vad jag förstår förekommer det en hel del konferenser där också, vilket är rimligt.

Så vi gjorde den här utflykten nyligen, makan och jag  - hade hört om Artipelag sedan tidigare, men det hade inte blivit av förrän nu - och hade en underbar dag. Bara att kunna sitta ute och äta i den omgivningen (maten högklassig) var värt mycket.

Några bilder: 

Blir säkert anledning att återkomma. 

På återseende//Göran