Hur definierar man sommar?

Jag är övertygad om att det finns lika många definitioner som det finns människor, sommaren är så högst personlig och det finns lika många anledningar till vad som är sommar för just mig. Eller dig.

Vi lever i de fyra årstidernas värld, men just sommaren har ju kommit att bli den viktigaste årstiden. Ingen annan gång är vi så noga med väderleksrapporten, ingen annan gång har vi så stora förväntningar på vad som komma ska, ingen annan gång gör vi upp sådana storvulna planer på vad som ska göras, vad som ska ses, vad som ska upplevas. Och sällan blir vi mer besvikna… Den sommar som i maj ter sig oändlig har i augusti krympt ihop till nånting som bara svischade förbi:

– Var det verkligen allt? Kan man inte få en till, eller göra om?

– Jo, men inte förrän nästa år…

Något som för mig definierar sommar är smultron. Jag vet inte varför, men smultron ger för mig bilden av solbelysta dammiga grusvägar på landet med sommarblommor i dikena, barbenta barn som på väg till badet trär upp de röda bären på ett grässtrå, och smaken av solmogna smultron, den söta, lite syrliga och alldeles speciella smaken är ju obetalbar. Det här är sannolikt en vanlig bild. Egentligen har jag inte upplevt den så ofta själv, men den finns ju beskriven i så hög grad, att den blivit del av hur jag ser sommaren.

Därför blev det så roligt när jag upptäckte att det finns plantor man kan skaffa till sin egen rabatt – för visst var det så att det inte gick att odla smultron tidigare?

Och nu har jag alltså egna smultron. Soliga dagar som idag är det en fröjd att böja sig ner, plocka några mogna bär och äta direkt ur handen. Dessutom är det ett led i min nya satsning att odla egna bär och grönsaker, även om smultronen har hamnat i perennrabatten, som marktäckare. 

Sen finns det ju naturligtvis så mycket mer som är "sommar", men det är, som man säger, en annan historia. 

På återseende//Göran

I fokus

Provar lägga ut en bild som jag tycker är fett najs. Kanske inte sjukt bra, men ändå lite kul...

På återseende//Göran

Minnen - souvenirer och kylskåpsmagneter

Idag gjorde jag en sån där lista som man gör ibland, för att komma ihåg. Och som vanligt satte jag den på kylskåpet, under en kylskåpsmagnet. Det slog mig då, att jag tittade på en massa minnen, magneter från alla jordens hörn (nästan), och en mängd bilder och hågkomster kom för mig.

Souvenirer har en närmast negativ klang i inredningskretsar, lite larvigt så där, tänk på alla askfat från Mallorca till exempel (det är ju också så få som röker nu). Men vi har behov av att minnas var vi har varit, och egentligen tjänar souvenirerna sitt syfte ganska väl. Och det är ju inte alltid man kommer över någon typisk hantverkspryl som speglar kulturen, historien och det dagliga livet där man är.

En sån där souvenir som alltid känts lite extra larvig är kylskåpsmagneterna. Ofta klumpigt gjorda och made in China, närmast oblygt flirtande med själva turistbegreppet. På senare tid har jag emellertid omprövat min lite snörpiga attityd. Kylskåpen innebär stora ytor, som anslagstavlor, där man får plats med en hel del; exempelvis bilder (och jag brukar skriva ut bilder i 10x15 som jag byter ut med jämna mellanrum, i brist på album…), och listor, och för att hålla dem på plats behöver man exempelvis magneter. Och magneterna kan alltså vara minnen från platser man besökt, lätt tillgängliga och alltid framme.

Så en viktig inköpspost på mina resor är numera kylskåpsmagneter, oavsett sin charmlöshet rent konstnärligt. Det är i alla fall påminnelser om upplevelser man haft, saker man sett och upplevt, och så är de ju så bra att hålla uppe bilderna och listorna på kylskåpet. Det är också en given traditionell resepresent.

Spårvagnarna i Lissabon 2012

En oförglömlig resa till Namibia som avslutades med Viktoriafallen.

Fiskeresa till Glacier Nationalpark Montana sent 90-tal, plus en bergsande från Gran Canyon förra året.

Nashville från i somras...

Och samlade minnen, alltså

Som här, en anslagstavla. 

En annan liknande souvenir är julgransprydnader. Men det är för en annan säsong. 

Lögn, förbannad lögn och statistik

Stilla morgnar på altanen i solen. Kaffe och DN. Det är en hel del elände nu i vårt samhälle, enligt tidningen. Människor är rädda och otrygga, särskilt efter det senaste dådet på IKEA. Frågan kommer automatiskt: - Är det alltså farligt att gå omkring på gatorna nu? Riskerar man att när som helst bli överfallen? Och kopplingen med invandrare är ofrånkomlig, tyvärr, särskilt i vissa kretsar.

DN försöker möta detta, med en artikel på ledarplats som visar statistik på att våldet i samhället minskar, vilket omedelbart gett upphov till kommentarer som säger att det är fel. Statistik är lurigt, det går att tolka givna värden på många olika sätt, och alltid till ens egen fördel.

Finessen är väl att det finns många aspekter på våld. Frågan är bara vem som ska känna sig rädd. Det vanligaste är att våldet sker inom familjen, där nära anhörig ofta ärt gärningsman. Detta gäller inte minst, eller kanske framförallt, kvinnor. Sedan har vi gängkriminaliteten, där siffrorna är fortsatt höga, men där våldet är begränsat till gängen. Sannolikheten för att vanliga medborgare ska bli överfallen av en våldsverkare, vilken som helst, på gatan eller någon annan stans är väldigt liten (oaktat det faktiskt händer). Det är riskfyllt att överhuvudtaget vara ute, att korsa en gata är i princip livsfarligt. Och sådana olyckor är långt fler än risken att bli överfallen.

Jag efterlyser lite perspektiv på rapporteringen, och motröster till de mörka krafter som vill skuldbelägga, skylla på etc.

Det är då en lisa för själen att lyfta blicken från tidningen ochsitta och titta på vad som händer i trädgården. Blommorna blommar, fåglarna har fått ungar som flyger omkring och leker med varandra (av allt att döma), och livet går vidare.

På återseende//Göran

I hungriga humlors sällskap

Det här med att sitta ute och äta, eller dricka kaffe, eller i alla fall kunna vara utomhus i samband med mat- och hushållsaktiviteter är väldigt speciellt. Åtminstone för oss nordbor; med tanke på vårt klimat blir det lätt att vi kanske glorifierar det beroende på att det inte är så ofta vi kan göra det. 

Jag betraktar mig som någon slags friluftsmänniska, är van vid att vara ute, att sitta på en stubbe och dricka termoskaffe, eller till och med göra upp eld och ta fram sotpannan. Det kanske inte låter så märkvärdigt då att äta frukost på altanen, men, man  är faktiskt utomhus, himlen till tak, den stora eken och hasseln som väggar - det begränsar inte som inne, och att man får ta del av det som händer runt omkring i trädgården med alla ljud, alla dofter, alla synintryck, alla fåglar som flyger omkring, alla insekter som surrar mellan blommorna i rabatten, vindens sus...

Så b lev det en sån där dag igen, med sol redan på morgonen, eller förmiddagen, med frukost och förmiddagsfika ute, på altanen. Tidningen var med, parasollet uppspänt för lagom skugga. Men ändå lite svårt att sitta stilla och koppla av. Med rabatten och alla blommor i synfältet låg det nära till hands att ta fram kameran, fota blommorna ur olika vinklar, dra nytta av det fortfarande lite sneda förmiddagsljuset, försöka fånga humlorna när de fladdrar från blomma till blomma i sin jakt på nektar eller vad det är som de samlar.

På återseende//Göran