Drömmen om Leica

Eller finns det något mer njutningsfullt än att packa upp nya elektroniska grejor, allrahelst fotoprylar, ur sin kartong för första gången, ta bort transportplasten och känna på den nya leksaken?

Jag vill gärna betrakta mig som en ganska måttfull person, lite sansad så där när det gäller prylar. Jag kämpar mot prylhysteri, jobbar aktivt mot konsumtionsraseriet och är kritisk mot konsumtionssamhällets slit och släng.

Men så är det där med kameror, då. Och objektiv. Bland annat.

Som förvandlad till någon slags Mr Hyde dras jag till nyheter, läser rumoursidorna om eventuella nya släpp av kameror och gluggar – kanske inte riktigt besatt, men i alla fall väldigt intresserad.

Nu köper jag inte allt nytt som kommer, långt därifrån. Men, det är viktigt med kvalitet, och när jag fått ögonen på något har jag svårt att släppa det.

Exempelvis Olympus nya glugg 40-150/2,8 har sedan jag först läste releaserna triggat igång mina spottkörtlar, och när jag sedan kunde klämma på det på fotomässan i höstas har jag varit fast.

Ändå har jag kunnat bärga mig - det handlar om ganska saftiga pengar trots allt – ända tills nu, då jag kom över ett erbjudande som det var svårt att tacka nej till. Om jag fattat det rätt har jag inte bara sparat pengar utan också tjänat på affären. Eller?

Så objektivet kom idag på posten, eller rättare sagt till den lokala Shellmacken. Och jag använde det idag för första gången lämpligt nog på min fotoklubbs möte ikväll.

En underbar pjäs. Något stor och tung relativt m43, även om de stora och tunga DSLR-pojkarna tyckte det var lätt och smidigt. Bländare 2,8 rätt igenom klarade ljuset med en liten ISO-höjning, och det verkar vara snorskarpt. En fröjd att använda.

Jag gjorde en prioritering här. Drömmen om den analoga Leican som jag närt en tid får fortsätta vara en dröm, ett tag till verkar det som. 

Samtliga bilder tagna med den nya gluggen, ISO 800 för det mesta, utom några bilder som faktiskt var uppe i ISO 3200. Känner mig väldigt nöjd så långt.

På återseende//Göran

Möte i monsunen

Eller snarare i Medelhavet. Lite kul att se resultatet av samarbete/relation mellan storlek, perspektiv och avstånd.

På återseende/Göran

Fågelskådning i stan eller längs strandpromenaden

Phalacrocora cidae, skarven eller cormorant, är faktiskt släkt med pelikanen, vilket man möjligen kan se. Jag vet inte om den är samma hatobjekt här i Spanien som hemma i Sverige, där den sägs äta upp all fisk och ödelägga sin omgivning. Emellertid är den rätt fin att se när den sätter sig för att torka och breder ut sina vingar.

Här satt den precis utanför själva strandpromenaden, på en utskjutande betongbrygga.

 Men de var flera som satt här i solen.

Lunch.

Som hemma; man ser många som fiskar från kajerna, men man ser sällan nån som får nåt.

Gatumusikanterna är universella. Tiggeriet finns också här i Spanien. Så dåligt som flera av de här spelar, undrar jag om inte detta är en annan form av rent tiggeri. Men, just den här killen var glad,  och spelade dessutom rätt så bra.

Och medelhavets vågor slår med kraft emot stränderna, och bildar intressanta fontäner.

På återseende//Göran

Lunchdramatik!

Så, här kommer ytterligare ett av mina små triviala vardagsbetraktelser, illustrerade med foto.

När man är på annan ort gäller inte längre de vardagliga bekymren eller rutinerna. Det blir en annan rytm, ett lite lugnare och mer avslappnat sätt att tillbringa dagarna. Exempelvis är det nu de långa promenaderna som gäller, och att i samband med dem kunna sätta sig på en gatuservering i solen, i lä, och njuta av en lätt lunch och en kall pilsner, titta på folk och ha kameran uppe "om det skulle bli nåt".

Här är just en sådan situation. Där katten ligger är det direkt i solen, det är lä och sannolikt ganska varmt och skönt, ett perfekt ställe för en katt alltså. Det finns gott om sällskapshundar här, och den här lilla gynnaren var lös när han plötsligt fick syn på katten. Han skällde våldsamt, men verkade samtidigt osäker hur han skulle förhålla sig till katten, som ju bara låg där och jäste, synbarligen helt obekymrad om hundens dilemma. Detta störde uppenbarligen den lilla hunden till den grad att han till slut, efter några avslutande skall, smet undan, på ett sätt som om han ville visa att han egentligen inte brydde sig, ändå. Och katten låg kvar. 

Inte fullt så avlägsna fåglar (i alla fall en)

Och mitt i stan satt, eller snarare stod, den här hägern. I vattenbrynet, i närheten av stadens centrala badstrand, precis bredvid strandpromenaden. Jag har sett den förut här i krokarna, så den kanske bor här. 

Den trippade lite försiktigt när vågorna slog in - det blåste ganska mycket och vågorna var tunga emot stranden. Måhända det sköljs in lite extra mat från Medelhavet i sådana här lägen?

Men så ruttnade den, sannolikt på mig som kom närmare och närmare (jag blir aldrig någon bra Bruce Gilden), och flög iväg. 

På återseende//Göran