Mörka tider, och att använda nedsättande epitet

Det är mörka tider nu. Temperaturen är en dassig varken-ellersituation, den förr så vackra och vita snön blir bara sorgsnare och sorgsnare och under snön, med omväxlande kallgrader och tö och regn, bildas glansis, vilket bara kan glädja ortopeder och krycktillverkare. (Jag for raklång igår, halkade på en isfläck, helt utan möjlighet att parera. Som tur var hade jag väskan på ryggen som tog emot, annars vete fåglarna hur det hade gått. Och man ramlar klumpigt numera)

På våra sociala medier återkommer diskussionstrådar som tar upp om man får, eller ska, eller kan använda begreppet "negerbollar" om de här runda choklad/havrekakorna. Diskussionen sprider ofrånkomligt ut sig att omfatta om man överhuvudtaget får eller kan använda n-ordet om mörkhyade människor, eller snarare varför man inte skulle kunna göra det, givet att man inte menar något illa.  För det gör man ju aldrig. Typ.

De här diskussionerna känns synnerligen unkna, inte minst med tanke på aktuell partipolitik i Sveriges riksdag.

Till min stora förundran: Varför måste man nödvändigtvis använda, och kämpa för att kunna använda, epitet och beteckningar som man vet är/kan betraktas som nedsättande och kränkande och det finns människor som upplever sig kränkta av dem?

Också: Varför måste man prompt kategorisera människor? Och göra det utifrån fysiska särdrag? Att gruppera och kategorisera skapar ofrånkomligt alienation, det blir lätt en stigmatisering, vi ställer oss, som då är "vanliga" och "normala", i relation till "de andra", som då närmast definitionsmässigt blir mindre värda på olika sätt. 

Dystra bilder från en liten promenad i närområdet...

Så till slut en annan illustration om det här med epitet: Det handlar om drängen som för första gången fick besöka den närbelägna staden. När han kom hem var alla nyfikna på hur han hade haft det, varpå han svarade att han visst tyckte att det var fint, och stort, och alla dessa människor och hus... Och, så lade han till:  - Fasligt trevliga människor i stan ändå. De kallade mig bonnjävel fast jag bara är dräng.

Så visst kan kontexten spela roll. Ibland. Men inte när det gäller särskiljande och nedsättande epitet baserat på fysiska särdrag, som inte spelar någon roll i det stora hela. 

På återseende//Göran

Fotofika i Gamla Stan. Men först vernissage.

I alla fall en egen fotofika - har ju missat både Hornstull och Tårtan nu i höst. 

Eller, så här var det: Åkte in till stan, skulle gå på vernissage på Galleri Cupido i Gamla Stan. Och förstås tog jag kameran med. Och så fikade jag på ett ställe nere på Skeppsbron, i och för sig för mig själv, men eftersom jag hade kameran med och faktiskt tog några bilder, så blev det ju en fotofika. 

Skönt att vara inne i värmen - det började blåsa på och bli kallt. 

Galleristen, Marjatta, satt bekvämt och varmt i sin speciella stol, formgiven av Alvar Aalto.

Och så blev det då en fika, på Skeppsbron. En smaklig Croque Monsieur, faktiskt. 

Även om det fanns annat att välja på också, till Chai Latten. Det luktade ljuvligt därinne. 

Och sen började det alltså att snöa, och bli mörkt. Kosan vändes hemåt. 

På återseende//Göran 

PRECIS SOM NALLE PUH?

När Alan Alexander Milne skrev sina böcker om Nalle Puh, tog han historierna direkt från verkligheten, sin familj, med sonen Christopher Robin och hans leksaksdjur som huvudpersoner. Christopher Robin blev retad i skolan för detta, och började till slut mer och mer avsky hur han mot sin vilja blivit exponerad till allmänheten, vilket ledde till en livslång brytning med föräldrarna. Lite berodde kanske också den brytningen – särskilt med mamman – på att han gifte sig med fel flicka (i mammans ögon).

Men, han blev alltså utsatt och exponerad i böckerna om Nalle Puh genom faderns försorg på ett sätt han inte kunde värja sig mot, och som han aldrig kunde förlika sig med. 

Det var då, dvs i början av 1900-talet. Idag har vi i Sverige Föräldrabalken 6 kap 1§ som inte bara förbjuder kroppslig bestraffning, utan också ”annan kränkande behandling”, som att omnämna barn med nedsättande/förlöjligande ord, nedlåtande attityd, osynliggörande, skamvrå eller andra ”timeout”-åtgärder.

Det här är intressant eftersom vi nu tack vare Internet och alla sociala medier ser potentiella kränkningar av barn varje dag. Facebook, Twitter, föräldrabloggar som översvämmas av  bilder och berättelser om ungarna, ofta i positiva ordalag, men även tyvärr negativa; ungar som kissar i sängen, som skriker, bilder på barn på pottan, i jobbiga situationer etc. 

Jag undrar hur det blir när de här barnen växer upp, hur roligt de tycker att det kan vara att alla kunde se dem i alla tänkbara situationer när de var små och inte kunde värja sig, att upptäcka att föräldrarna hade beskrivit dem som jobbiga och till och med ovälkomna (jo, sådana bloggar finns enligt uppgift). Jag undrar hur kränkta de skulle kunna känna sig, med all rätt i många fall. Jag tror inte föräldrarna tänker på att bilder och berättelser sprider sig till obegränsat antal andra människor, och väl uppe på nätet försvinner det inte.  Får vi om några år se rättsfall där innebörden i föräldrabalkens förbud mot ”annan kränkande behandling” prövas i förhållande sociala medier?

Jag har funderat över det här länge, men läste nu senast i Läkartidningen att också en barnläkare och professor uppmärksammat problematiken. Han  efterlyser en barnets nätombudsman, och kanske det kan vara en väg att gå, om nu föräldrar inte förstår att tänka efter innan de lägger ut bilder och berättelser på sina barn.

Nu får vi fotografera snart sagt vad som helst och vem som helst och göra vad som helst med våra bilder,inklusive publicera dem hur vi vill (givet aktuella lagrum). Frågan är bara om det är värdigt att utnyttja detta fullt ut, inte minst när det gäller våra barn, men även förment komiska och kanske ibland förnedrande situationer som alla street-fotografer eftersöker. Jag menar här att även bilder som faller utanför fotolagarna kanske inte alltid är så rumsrena ändå.

Bara för att illustrera min text publicerar jag här bilder på mina barn! Emellertid har jag frågat om lov. 

På återseende//Göran

Det går att äta lunch på Fotografiska, också

I själva verket är det en höjdare. Och passar bra tillsammans med en sväng runt de olika utställningarna - så många intryck gör det närmast nödvändigt att sitta ner och begrunda och reflektera. Det passar väldigt bra att göra det över en bit mat, samtidigt som utsikten över Strömmen också skänker viss ro. 

Man har ett matkoncept på Fotografiska, i den nya restaurangen, som i mycket bygger på grönsaker och rotsaker, en vegetabilisk grund med kött och motsvarande som accessoar, snarare än tvärtom. 

Dagens rotsaksgryta, långkok  och med potatispuré, var fantastiskt välsmakande, och av allt att döma tillredd och serverad med omsorg. 

Det var knökfullt. Man måste beställa bord. Men det är värt det. 

I övrigt; överlag väldigt starka och tankeväckande utställningar som man sannolikt måste (bör) se flera gånger för att kunna/orka ta in. Min favorit idag Herb Ritt In Full Light med svartvita porträtt, rena linjer, mycket grafiskt och väldigt vackert. Jimmy Nelsons bilder från en del av världen som håller på att försvinna var också starka och gripande, men helt annorlunda, mer nästan som stora målningar.

Så, säga vad man vill om Fotografiska (och det görs ju!!!); det är en scen med ofta fantastiska fotoutställningar, plus att kringservicen, med kaféet och restaurangen gör det till en självklar utflykt sett ur ett helhetsperspektiv. 

På återseende//Göran

Behov av proportioner när det gäller immigrationsdebatten

Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson blev för en tid sedan intervjuad i DN. Ur den artikeln hämtar jag två i och för sig lösryckta citat, men som stämmer väl med artikelns innehåll i stort och i övrigt: 

"(Om begreppet ”mass¬invandring")

– Om vi håller oss till fakta: Förra året gav Sverige skydd till cirka 30 000 människor. Samtidigt finns det 6,5 miljoner internflyktingar i Syrien. Libanon har tagit emot 1,5 miljoner människor. Turkiet har tagit emot lika många människor på en månad som EU gjort sedan kriget började. Och så sitter vi i Sverige och pratar om ”massinvandring”. Ett väldigt rikt land med lång tradition av att hjälpa människor. Jag har väldigt svårt att förstå detta.

(Om att minska invandringen)
– Är Sverige en del i EU? Ja. Har vi skrivit under Genèvekonventionen? Ja. Är det krig i Syrien? Ja. Är Sverige ett bra land att komma till? Ja. Frågan är vad man vill att vi ska ändra på. Att gå ur EU eller ändra på flyktingkonventionen är inte så lätt. Men visst, vi kan göra det miserabelt att komma hit. Då kommer så klart ingen."

Artikeln i sin helhet finns här: http://www.dn.se/…/vi-har-en-lang-tradition-av-att-hjalpa-…/

Personligen tycker jag att debatten har gått överstyr. Den har hamnat i något slags skyttegravskrig, där dels hemska saker målas ut om massinvandringen, dels fakta som sopas under mattan och förtigs, förutom att det börjar gå vandringssägner och mytbildning runt invandringen och vad som gäller människor från krigshärjade länder. Det är i mycket en "Not on my backyard" - debatt. 

Sverige är ett rikt land. Vi har en tradition av att hjälpa. Det handlar inte bara om ekonomisk vinning eller förluster, det handlar också om solidaritet och medmänsklighet. Och kostnaderna är inte direkt utväxlingsbara mot exempelvis äldrevård, sjukvård eller liknande. Om vi verkligen vill finns det andra överskott att ta av som inte belastar statsbudgeten. 

På återhörande, och återseende//Göran