Fotoåret 2014 - en kort tillbakablick

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att fotoåret 2014 blev ett bra år. Planeringsmässigt höll det inte ända fram, eller snarare blev det inte riktigt som jag tänkt, men å andra sidan blev det fotograferat en hel del ändå. Och bloggandet b lev tämligen regelbundet, utan några alltför långa pauser.

Fylld av föresatser inför det nya året tänkte jag, liksom många andra, att försöka göra en ”en-bild-om-dagen-i-ett-år” – svit, och gick därför med i Fotoutmaningen 2014 - 365 bilder. Det lät enkelt och bra, man hade 365 teman som man fick välja bland, och man fick ladda upp bilder i eget tempo. Till en början gick det jättebra, men sedan tröt orken, och tiden, och det blev en börda att försöka illustrera de olika teman, så efter lite drygt 100 bilder rann det projektet ut i sanden.

Så här i efterhand kan jag ju emellertid se, att jag inte saknade motiv, och jag hamnade aldrig riktigt i dilemmat att jag inte visste vad jag skulle fotografera.

Min målsättning, och bloggens motto när det gäller min fotografering är ju att dokumentera vad jag är med om, vad som händer runt omkring mig, till vardags och till fest. Och uppenbarligen hände det en hel del; resor och andra tilldragelser, där mitt musikintresse och körsång hjälpt en del. Jag menar, Las Vegas räcker ju ett tag, särskilt när jag kunde komplettera med Grand Canyon.

På utrustningsfronten är jag också tillfreds. Jag har mina m43-kameror, Olympus OMD EM-1 respektive EM-5 med en del bra objektiv, så fastän jag i grunden är en prylnörd behövde jag egentligen aldrig sukta efter nya grejor (möjligen skaffade jag delar av utrustningen under året…). Och jag är väldigt nöjd med mina kameror och tillhörande utrustning.

Sen att jag ändå inte riktigt kan släppa tanken på fullformat, dvs 24x36mm, är en helt annan sak. Jag ger mig ändå lite för storlek och vikt, och Sonys variant, hur lockande den ter sig, är inte riktigt framme ännu i mina ögon.

Så nu en liten bit in på det nya året avslutar jag med den sista bilden för 2014, från Berwaldhallen och Strausskonserten – fast egentligen blev det den första på det nya året, det var ju nyårsdagen!!! Men, det känns som det var en värdig avslutning av förra året, så jag räknar den till 2014.

 Nu frågar sig kanske vän av ordning hur planeringen gäller för det nya året, 2015. Svaret blir enkelt, och grundar sig på tidigare år: Jag fortsätter att fotografera vad som händer mig, vad jag är med om utan att göra någon annan planering. Jag räknar med att det kan bli en del fototorka, men då får jag väl göra nånting åt situationen då.

På återseende//Göran

Nyårsdagen och sedvanlig nyårskonsert - Strauss i verkligheten

Traditionellt gäller två saker på nyårsdagen; backhoppning och Wienervals.

Backhoppningen i TV från Garmisch-Partenkirchen är perfekt förmiddagsunderhållning, för en dag efter kvällen och festen före.

Nyårskonserten med Wienfilharmonikerna är en lika perfekt eftermiddagsunderhållning. Den arrangerades första gången den 31. Dec 1939 i Wien och har varit en tradition på nyårsdagen sedan 1941. Från 1959 har den sänts i svensk TV, varje år. Via Eurovisionen sänds den i fyrtio länder över hela världen.

Men vi har en alldeles egen nyårskonsert, med Straussmusik  - varje år i Berwaldhallen sedan flera år, som anordnas av det svenska Straussällskapet med Stockholms Strauss-Orkester.

För makan och mig var det tredje gången vi startade det nya året med att bevista den konserten. Det är alltså mest musik av Strauss; pappa Johan (d.ä) med sönerna Johan (d.y.), Josef och Eduard, som under många år dominerade musikscenen i Österrike och Wien, ofantligt produktiva, men även av andra samtida kompositörer.

Straussmusiken, eller Wienervalsen, är egentligen ganska mångfacetterad, med de smeksamt böljande valstonerna (naturligtvis) men också taktfasta och klämmiga marscher, snabba och glada polskor förutom mer vemodiga och känslosamma nästan ballader. Mycket av musiken är dansant, och varje år har man med dansare som illustrerar musiken. 

Orkestern stämmer som vanligt innan man sätter igång. Munderingen, de röda frackarna, stammar från kejsar Franz Joseph, som när han bildade den wienska varianten på 1800-talet ville ha dem i uniform. Och då blev det så här. 

Harpan med sin harpist är ett viktigt instrument i musiken. 

I pausen, och innan man sätter igång igen.

Orkesterns chef, konsertmästaren.

Avtackningen under publikens jubel, med två av dansarna och dirigenten i förgrunden. 

Och så tack för i år. Det planeras förstås en ny konsert nästa år, samma tid och samma plats. 

Ett underbart sätt att fördriva årets första dag på!

På återseende//Göran