Luau - fest på Hawaii

Om man har varit på Hawaii måste man ha varit med om en luau! En luau är en fest med mat och sång och musik och uppträdanden, med typiska traditionella polynesiska och hawaiianska danser, sånger och berättelser som bygger på ibland urgamla sagor och skrönor.  

Vi var på en sådan fest som ägde rum på en gammal tidigare sockerrörsplantage, Kilohana Estate, nu iordningställd för fester och tillställningar av det här slaget.  Hawaii var berömt för sin sockerproduktion sedan tidigare, men nu finns ingen sockertillverkning kvar, den sista sockerplantagen stängde för bara några år sedan.  I och för sig kvarstår romtillverkningen – rom bygger ju på bland annat rörsocker – och Hawaii har en betydande tillverkning av synnerligen god rom.

Den luau som vi besökte var magnifik. Massor med god mat, en fantastisk buffe med många hawaiianska specialiteter, och en mäktig föreställning med dans, musik och sång, där man beskrev i sagoform tillblivelsen av öriket Hawaii, hur man färdades mellan örikena i Polynesien, och varför. Som i så många andra sammanhang byggde det på kärlek, revirstrider och påverkan av högre, mer andliga makter. Föreställningen var en upplevelse!

Ukulele och rom - väldigt typiskt för Hawaii.

Graciös huladans, på riktigt.

Det fanns en genuin glädje i framförandet, även om det i högsta grad var professionellt.

När jag skulle åka till Kauai sa man; - Du måste kolla soluppgången. Den är fantastisk. Och det var den, förstås. Man gjorde också en ritual till den. Jag har tidigare varit med om att man ritualiserat solnedgången, men aldrig soluppgången. Väldigt trevligt, ändå.

Och det var inte bara jag som var uppe och skulle föreviga det hela. Undrar i hur många smartphones, eller på hur många hårddiskar det finns soluppgång på Kauai, runt om i världen?

Det är långt att resa till Hawaii. Men det är värt det, och kan rekommenderas. I allra högsta grad. Längtar tillbaka.

På återseende//Göran

Bilderna tagna med Olympus OM D E M5 och diverse objektiv, samt med Olympus Tough TG-810.

Brasfotografi, eller mer minnen från Hawaii

I min flugfiskevärld finns ett begrepp som heter brasfiske. När säsongen är slut (för de flesta) ägnar man de långa mörka vinterkvällarna att sitta framför brasan och läsa goda böcker om flugfiske, gå igenom utrustningen, binda flugor  och drömma om nästa säsong då man ska ta den där stora öringen …  

Undrar om man kan tillämpa samma begrepp på fotografering?  Märker i så fall att jag sista tiden mest ägnat mig åt brasfotografi. Har inte fotat så mycket på länge – trots min nya kamera -  mer än mat som jag lagat, lite slött så där, men mera suttit med Lightroom för att gå igenom alla bilder från Hawaii i höstas.  Rätt skönt, faktiskt att i vårt sura vinterväder minnas och drömma sig tillbaka till solen, stränderna och bad och alla upplevelser.

Vi avslutade vår Hawaiiresa på ön Kauai, den gröna ön, också känd för att väldigt många kända filmer spelats in här, som Jurassic Park, The Descendants och många fler. Kauai var betydligt mer ”på landet” än Oahu och Honululu, mer avspänt, lite enklare.  Vi åkte runt, paddlade kanot på floderna, gick i djungeln och hittade The Secret Waterfall, som kanske inte var så hemligt, vi badade och gjorde utflykter till inspelningsområdena. Och så var vi på en Luau, en polynesisk/Hawaiiansk fest, med mat,  dans, sång och musik av ursprungskaraktär. 

Först en aktuell bild; Baconlindad hjortfärslimpa på en bädd av rödkålssallad, med äppelssmörsås. Väldigt gott, men inte så nöjd med bilden, fr a inte med kompositionen.

Men över till Kauai, då.

Kanoting på en av floderna, dubbelkanot med min dotter, ett vågspel som fungerade över förväntan.

Det hemliga vattenfallet som vi hittade efter en timmes vandring genom djungeln. Allt sådant här vatten är ackumulerat regnvatten, det finns inte något grundvatten.

Stränderna var fina, men på sina ställen var havet lite lurigt. Fungerade i alla fall bra för både vanlig surfing och som här kitesurfing. 

Sådana här tuppar sprang omkring överallt. Ingen brydde sig om dem. 

Och det fanns också fina badstränder, förstås....

som vi delade med sköldpaddorna, som kom ända in till strandkanten ibland. Mäktigt!

Fortsättning följer - på återseende//Göran

Regler för att göra bilder? Behövs de egentligen? Och i så fall när?

Ja, jag vet; manipulering av bilder är diskuterat ad nauseam tidigare. Men det verkar vara ett ämne, liksom den i mina ögon skenbara motsättningen mellan RAW och jpeg, där diskussionen aldrig tar slut. Frågan är inte minst aktuell just nu på Fotosidans Forum, men där man egentligen inte diskuterar manipuleringens i sig så mycket, utan om vederbörande fotograf följt Fotosidans regelverk vad gäller hur mycket man får greja med bilden. Och kanske fr a; att hon inte talat om i detalj hur hon gjort, eller ”erkänt” manipulering från början.

Så, diskussionen handlar om manipulering, men ändå inte, utan kanske snarare om föreliggande regelverk, eller möjligen till slut om man har erkänt att man följt eller inte följt det regelverket. Och då blir debatten patetisk. Då försvinner bilden ur diskussionen. Och bilden är, åtminstone enligt mitt sätt att se på det hela, det viktigaste.

Så, varför ska vi ha regler för bilderna? Jag kan till nöds förstå regler för bildskapande i speciella sammanhang, typ dokumentärfotografering i tidnings/nyhetssammanhang och möjligen när det kommer till naturfoto.

Men, rent allmänt sett har jag svårt att se att det spelar någon roll hur bilden kom till, vilka ölburkar eller kvistar som tagits undan eller vilka spakar man dragit i i exempelvis Ps/CR eller Lr. Och visst, det kan vara bra att deklarera vad man gjort, och inte ljuga a la Terjegate, men annars... 

För, det finns egentligen inga SOOC-bilder, dvs obearbetade bilder rätt ut ur kameran, som på diafilmens dagar. En jpeg-bild är manipulerad via kamerans inställningar, en RAW-bild är ointressant utan viss korrigering i RAW-program – klassiskt avseende färg, kontrast, skärpa, exponering etc - och redan när man lyfter kameran manipulerar man bilden, med utsnitt, zoom (beskäring) etc.

Så, min fråga blir om vi överhuvudtaget behöver regler för våra bilder, exempelvis här på Fs. Om nu naturfotgrafer behöver så dokumentära bilder som möjligt, kan väl de grupperna samsas om regelverk sinsemellan. Men vi andra behöver inga regler för hur bilden kom till, enligt min mening. Intressant nog har man inga regler i de fototävlingar som anordnas i varje nummer i våra största fototidningar - där får bilderna vara hur manipulerade som helst för deltagande.

Och igen, visst är bilden det viktigaste, dvs resultatet. Hur den sen kom till är underordnat.

För inte diskuterar man konstnärens val av medium eller redskap som kriterier för om en bild är bra eller inte; olja eller akvarell? Applikationer? Typ av borst i penslarna? Hårdhetsgraden i blyertsen?

Såg Elliot Erwitt idag på Fotografiska. Underbara bilder, meningsfulla bilder av stunder i livet i olika sammanhang. Han deklarerar frankt, förutom att han gillar barn och hundar, att han älskar Photoshop. Och jag kunde inte låta bli att dokumentera eftertexten till den lilla intervju/presentationsfilm som rullar i lokalen, som jag emellertid inte blev riktigt klok på – för eller emot manipulering?

Och till sist den närmast obligatoriska bilden från Fotografiska. De här ungarna, och vi andra njöt av utsikten.

Även om det för andra fanns distraktioner..

På återseende//Göran