En av snöhinder(?) något decimerad Tårtansammankomst, där ändå det fotografiska samtalet hölls levande
Så har alltså snön kommit, även till mellansverige, och Stockholm. Och som vanligt är det kaos. Bilar sladdar omkring och krockar, det blir köer och all kommunikation och framkomlighet sätts ur spel.
När jag gick i körskola fick jag lära mig att man inte skulle köra fortare än vad vädret, fordonet och den egna körskickligheten medgav. I dessa tider, när det finns ABS-bromsar, fyrhjulsdrift och sladdvarnare plus en massa andra finesser i bilarna verkar det som om det här med väder och egen körskicklighet sätts ur spel. Folk kör som om det var 20 grader varmt och torra vägar, alltså möjligen förlitande sig på alla tekniska finesser. Och så sladdar man, och krockar fast det egentligen inte borde vara möjligt med all teknik.
Fast egentligen spelar det inte så stor roll. Det går över, snön kommer att försvinna, och man behöver ju inte åka egen bil jämt. Man kan ju ta tåget. Det är bara det att då blir det tydligen ännu svårare att ta sig fram. Det verkar nämligen inte som om tågen går när det är snö och minusgrader ute. Och då blir det genast allvarligare.
Idag var det en sån där Tårtanonsdag. Vi var en liten men tapper skara som mötte upp, där det direkt märktes att tågresenärer och deltagare från de södra räjongerna saknades. Och det var synd förstås. Men vi som var där hade trevligt som vanligt, diskussionerna var livliga och gick från högt till lågt och pendlade mellan gamla och nya kameror och objektiv till politik och lösande av världsproblemen, dvs precis som det brukar. Och som vanligt några svartvita ”gubbaporträtt”…
Å så en raritet, en bild på undertecknad. Foto Leif Liard (med min kamera), bilden publicerad med fotografens tillstånd.
Nu får vi bara hoppas att naturens och vädrets makter inte decimerar oss om två veckor också ;)
På återseende//Göran
Det här med bilkörning i snö och halka e speciellt, ju fler säkerhetsanordingar det kommer på bilarna, ju fortare kör man, och tar då bort de säkerhetsmarinaler som man fått med de här anordningningarna! Så det blir plus minus noll liksom! :)
/B
Sen undrar jag om det ligger i tiden, alltså att man först identifierar svårigheter och faror och risksituationer, sen försöker man bygga bort dem och förebygga och någonstans tar människors eget ansvar slut. Som om man blir odödlig för att det finns så många skyddsanordningar, man behöver inte tänka själv.
Vilket i sig tål att tänkas på!
//GöranR