Silvergruvan del G.
Öl, sång och eld.
...en pubkväll på djupet

...forts

Till första inlägget i berättelsen

En pubkväll på 155 meters djup utlovade jag i förra inslaget i denna gruvliga följetong. Nu är det dags. Gruvdrängarna  har råddat och Viktoriasalens vackra bergrum har ändrat skepnad från hemvisst för en fältskär, till en plats för skönsång, glädje och samvaro.

Skönsången stod Ad Hoc för, en kvartett vi redan träffat ovan jord, utomhus, men akustiken här nere gjorde onekligen deras röster större rättvisa. Bara att luta sig bakåt och njuta av tidstrogen sång. John Dowland, den engelske 1600-talskompositören och lutspelaren, var en av favoriterna. Vackert.

Men det var lite action också. (Eller är det så att fotografen gillar att använda oskärpa som ett uttrycksmedel?)

För att visa hur de ser ut tar vi väl en bild rakt framifrån också. Men nog borde dom väl skaffa lite mer 1700-talsaktiga pärmar, så att det stämmer med klädseln? Grön plastpärm. Usch!

Fyra gruvdrängar satt vid ett bord i mörkret och pratade. (jodå, Petter och Petter sitter där...) Det är vid sådana tillfällen som spökhistorierna kommer fram, om när mystiska ljud hörts i gruvan, hur man hör någon i mörkret fast man är ensam, om hur märkeliga saker händer, om hur... 

Men det är dags för lite eld också. Vi lämnar värmen i Viktoriasalen för en stund och går ut i gruvkylan. På vägen kan vi njuta de vackra speglingarna i gruvans vatten. Sådana finns det många av.

Och en bit bort hittar vi den här figuren

Eldshow på gång?

Följ den spännande fortsättningen i  Nästa del av berättelsen... 

Silvergruvan del F.
Ett kort besök ovan jord ...
...där möter slöddret
...borgerskapet dansar och flanerar

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Fyra minuteroch några sekunder i gruvhissen så är vi uppe i sommarvärmen igen. Kameran, som blivit nerkyld av att vistas några timmar i gruvan, immar igen direkt när vi kommer ut ur hissen, så slöddret som står utanför schaktet är det ingen idé att fotografera på en stund. Och sen glömmer jag bort det.

Men med hjälp av Photoshop går det ju att rädda den igenimmade bilden, så att ni kan få en glimt av Slödder och Skarn, hitresta från Falun.

Damen till vänster är lite rund om magen, och är hitkommen till Sala, för att se om hon kan finna den misstänkte fadern. Tydligen tyckte hon att jag såg lämplig ut, så jag fick nöjet att bli utpekad. Deras säckpipeblåsare (mannen i vita tröjan) spelade upp till dans, och under det att vi svängde om tog jag ett porträtt av min tilltänkta.  Igenimmad.

Efter detta lilla intermezzo fortsatte jag upp till Christina-schaktet, och där fann jag borgerskapet i danstagen. En Anglaise tror jag det är.

Lite rörigt ser det ut, men de håller just på och vänder.  Strax efter kommer de mer prydligt gående. Jag ser att prästen också har kommit upp ur underjorden, och är med i dansen. De flesta damerna har lyckats gömma sig bakom herrarna, men jag lovar, de finns där.

En bit bort står doktor Johannes Geraldius. Han har med framgång botat Stormuftin av Konstantinopel från getbrosk och Maharadjan av Samarkand från mossa på knäna. Bredvid honom står Brita Rolandsdotter, 122 år gammal, tidigare blind, lam och döv, men numer botad av doktorn. Men jag misstänker dock att de är skojare, för hon verkar mest intresserad av folk med juveler och pärlor.

Här förhör hon sig om borgmästerens krämpor, eller är det guldhalten i ringen hon vill försäkra sig om?

Och nu mina damer och herrar, väntar vi bara på att aftonen ska komma, för då kan vi återvända ner i gruvan, för en trevlig pubkväll.

Välkomna tillbaks! 

Silvergruvan del E.
Nu har vi värmt oss hos fältskärn...
...vi tar ett varv till i underjorden

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Vi skildes åt i värmen i Viktoriasalen i sällskap med gruvans fältskär. Nu när vi värmt oss är vi redo för ett varv till nere på gruvans 155-metersnivå, för att se vad om händer. Men först tittar vi på gruvans bår som kunde användas för ett hissa eller släpa skadade i schakten. (Men bilden tog jag för det vackra ljuset.) Jag ser att prästen med sin fackla smugit sig in i bilden en gång till.

Vi går ut i kylan och söker oss fram längs gruvgångarna. En bit bort hittar vi timmermannen som håller på att hugga ut trappsteg i en stock, precis som man gjorde under gruvans storhetstid. Bättre trappor än så fanns det inte, och ibland inte ens det. Då fick man hasa i stället på stenhällarna, som riktiga slashasar.

Lite längre bort hittar vi våra gamla bekanta igen (för er som följt tidigare avsnitt i följetongen). Petter och Petter i bilxtens avslöjande ljus, till femtio procent arbetande. Längst in kan vi se lite hö. Det är nog avsett för gruvhästarna, men något säger mig att det även kan nyttjas av trötta gruvdrängar.

Alldeles intill dem hittar vi Christina-schaktet, 155 meter under laven som finns att beskåda ovan jord. Ett rejält fritt fall hit ner. Tur att det finns rejält lock däruppe. Men en gång i tiden kunde gruvdrängarna lifta med mad malmtunnor som hissades upp och ner i schaktet.

Här kan vi också se vattenytan som hålls på denna nivå, med hjälp av pumpar.

Men nu är det dags att återvända upp till markytan igen, för att se vad som kan ha hänt där under vår vistelse härnere. På vägen till hissen möter vi en dräng som just tömt sin kärra.

Silvergruvan del D.
Nere i gruvan...
...här är det mörkt

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Det är mörkt nere i gruvgångarna om det inte är några facklor tända, bara lite ledljus. Trampar på med fötterna i mörkret och det ser ut att bli mörkt en bit framåt, men så svänger gången och det ljusnar. Spännande. Bakom varje krök en ny upplevelse.

Som en gång i Gruvdrängsgången (hm, där blev det två "gång"  efter varandra, inte så snyggt), som slingrar sig genom berget. Framför mig där jag gick i gången kunde jag höra sköna toner och vackra klanger som närmade sig, och plötsligt i en krök möter jag grabbarna i Ad Hoc som sjöng i ett tidigare avsnitt av berättelsen. En härlig upplevelse som inte går att fästa på bild, men som jag kan bevara i mitt inre.

Samma sak är det med Eko-salen, upplevelsen där kan man inte heller fästa på bild, upplevelsen om man står där samtidigt som en skönsjungande röst. Efterklangen är 15-25 sekunder. Femton om man går efter vad man kan höra, 25 om man går efter vad finkänsliga mätinstrument kan uppfatta.

Fästa på bild kan man däremot synen när man plötsligt möter någon.

 Krogmadam Måns-Ylva, vad gör hon nere i gruvan? Inte en normal plats för henne. Branden i Sala har ruinerat henne och nu försöker hon driva in sina skulder - det vill säga från alla gruvdrängar. I full fart kommer hon mot mig och swischar förbi i sin jakt. Dessutom är hon också en av de misstänkta.

I stället kommer jag fram till ett par drängar som står där och spettar i berget. Och i mörkret gömmer sig prästen och håller ett öga på dem.

Jag fortsätter min vandring och kommer fram till Petter och Petter (jo, det är dom ni känner igen nu). Tydligen är det ingen rotkarl där och manar på dem just nu, för de sitter och spelar kort.

Det är alltså Petter som sitter till vänster, medan Petter sitter till höger. Riktigt skarpa, med tanke på exponeringstiden, dryga halvsekunden. 

Ett litet försök att fånga stämningen när de jobbar. Jo, just det, nu är rotkarlen, Anders Berg, där och manar på. Och Petter och Petter grälar hela tiden om vem som är den skyldige till branden. "Borgmästaren", säger Petter. "Nej, Bergmästaren" säger Petter. Eller var det tvärtom. Så håller dom på, som Bill och Bull. Eller Piff och Puff.

 (Bilden: 1,3 s, fri hand)

Men jag är ju inte ensam nere i gruvan, det finns andra besökare också.

 Och för att ni inte skall frysa i väntan på nästa avsnitt av följetongen så går vi in i Viktoriasalen, fortfarande på 155 meters djup, men här inne är det varmt. Konsertsal och i kväll kommer det att bli pub. Men medan vi väntar in det får vi sällskap av fältskärn som står i det vackra ljuset. Vitlökenligger bland de andra örterna på bordet och sågen är redo på stolen om ni har problem med ben eller armar.

Silvergruvan del C.
berättelsen fortsätter
...och vi kommer äntligen ner i gruvan

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Vi skildes åt med skönsång...

och väntande arbetare...

...men äntligen kom han, Borgmästaren...

...med borgerskapet i följe...

Resterna av borgmästarens bohag, det enda som räddades undan branden, har placerats framför Drottning Christinas schakt, som sänktes ner till 200-metersnivån på 1600-talet. När vi kommit ner i gruvan kan vi se hur schaktet ser ut 155 meter längre ner.

Här uppe kan vi se hur  Välborne Herr Borgmästaren Carl Henrik Esberg, framför sitt bohag, håller tal till gruvfolket, och bjuder upp till stor fest...

... medan gruvarbetarna får bege sig ner i det gruvliga mörkret och och slita. Äntligen får vi bege oss ner i gruvan. Vi följer efter till hissarna.

Men vi lämnar inte borgmästaren för gott. Vi kommer att återvända till honom och se vad som händer ovan jord. Inte att förglömma att även han  tillhör de misstänkta...

Hej, vill ni följa med? 

Idag skall vi åka ner till 155-metersnivån, för det är där allt händer  på gruvans dagar. Det är dit ner gruvdrängarna har åkt och tack vare hissen, slipper de numera åka på bakhasorna eller klättra på stegar. I vanliga fall finns det även visningar på högre nivåer, men inte idag, och där går man i trappor ner till 60 meter. Inga stegar och  man får åka hiss upp.

Är det många blir det trångt i hissen, men vi tar och knör in oss bland de övriga. Fyra minuter tar det att komma ner och vi släpps ut i vinterkyla, ett par plusgrader. Ni har väl klätt er varmt? Tänk på gruvdrängarna som är där hela dagen. Men de jobbar förstås hårt.

När vi kommit ner möter vi Slem-Hans i mörkret. Fast vi ser inte hur mörkt det är, eftersom fotografen elakt nog fyrat av en blixt, ibland en nödvädighet eftersom folk har lite svårt att hålla sig still i fem skunder, eller mer.

De här drängarna vände ryggen till medan de sorterade malm i ljuset av en fackla. En betydligt bättre ljuskälla än tjärvedsblossen som användes en gång i tiden. I alla fall tills oljan i facklan tar slut. Å andra sidan hände det att blossen tog slut för gruvdrängarna ibland. Då blev det mörkt.

Nu lämnar jag er där i mörkret. De båda gruvdrängarna kommer att ta väl hand om er tills vi ses igen, och de har mycket att berätta.  Ni kommer att få er en avhyvling om ni inte redan knackat tre gånger i berget. Gör man inte det, vet man aldrig vad gruvfrun hittar på...