Jag skulle till Sala
men hamnade i dimman
kanske var det lika bra

I går kväll gick jag ut och överraskades av ballonger och gick in igen och hämtade kameran och sedan följde den med ut i bilen, vilket inte alls var planerat. Jag var på väg till Sala för att hämta sonen efter studentbalen, eftersom han tyckte senaste tåget till Stockholm  gick för tidigt. Det kunde jag hålla med om. (Nej, det är inte han som tar studenten, det klarade han av i fjol.)

Jag lämnade ballongerna och storstaden bakom mig, och när jag närmade mig Sala såg jag hur älvorna lösgjorde sig ur marken och dansade för mig. Om man såg dem i motljus. Vände man på blicken var de borta, så tunna och skira var de.

Klockan visade att jag hade lite marginal till den överenskomna tiden (kl 23) så i stället för att ta Tärnarakan raka vägen in till stan, svängde jag in på Kilaslinken, och där tätnade dimmorna.

Himlen rodnar och dimmorna bäddar in ladorna för natten.

Kanske är detta lika mycket ett svarvit-motiv.

Svart åker och ljus sommarhimmel.

I skogsbrynet drar det lilla torpet på sig dimtäcket.

Eller ska man fångas av sommarnatts-rodnaden?

(Det är med avsikt det står en halv stolpe till höger och går en ledning över bilden. Fotografen ville ha det så.)

Men man kan ju också uppleva dimvärlden så här. I Svart-grått.

Femton minuter , strax före kl 23, på en liten väg söder om Sala, på fri hand tillsammans med 70-200 och 800 ASA. Ja jag stödde mig på biltaket också.

Ballongdansen kring kyrkan...
...en söndagshändelse

... eller vad jag nu ska kalla det, för det var ju ingen vardagshändelse.

Klockan var kvart över nio i går kväll och jag skulle gå ut genom dörren hemmavid, och vad ser jag då borta runt kyrktornet? Två ballonger

Snabbt in efter kameran. Och vad hände medan jag hämtade kameran; de förökade sig och blev fyra!

Beskuren i nederkant för att få bort fula lyktstolpar.

Längre brännvidd för att titta lite närmare på ballongdansen.

Men vad gör han?

Här är det svårt att undvika lyktstolparna.

Tittut!

Gick och gömde sig.

Så var det de' där med skärpdjup
Behövs det och i så fall var

Det är farligt att läsa andras bloggar, då kan man få dumma idéer och ge sig ut på dåligheter. Idag gav jag mig ut för att leta efter oskärpan, men hamnade i ett skyfall och höll på att bli sur, men hittade ett växthus, som gjorde mig glad.

Förflyttade mig sedan till en slottspark.

Där hittade jag ett skarpt träd.

Får man göra så här? Lägga det som händer i oskärpa? Det var i alla fall det jag började utforska, att ha litet skärpedjup men få något att hända i oskärpan. Men det gäller ju också att det som är skarpt inte blir för intressant så det tar uppmärksamheten.
(50 mm, Bländare 1.4)

Här sitter ett kärlekspar i solen, framför dörrarna till orangeriet. Kanske inte det man ser först i bilden, men det som ger bilden innehåll.

(175 mm, bländare 4)

Och här har jag gjort en rejält oskarp variant av orangeriet (lite längre håll).

(Fortfarande bländare 4)

Sedan var det bröllop på gång och det skulle fotas och filmas, så det fotade jag.

Här lät jag motivet vara skarpt, men skärpedjupet så litet som möjligt. Ganska traditionellt alltså, men det var ett snap-shot.

Avslutar med en bild på slottet.

Det var i alla fall en spännande promenad i sökandet efter oskärpan. Efter den här bilden vände jag mig om och fångade skogen också.

Men jag måste erkänna att det kändes lite konstigt (eller ovant) att plötsligt bära på ett kameramonster, efter några månader med min lilla PEN.

Canon 40D + 50 mm/1.4 och 70-200/4

Bara bländare 1.4 och 4

När det har regnat
börjar vattnet rinna
och det gjorde det igår

Det regnade i går, inte så jättemycket, men när jag skulle gå hem mörknade himlen och släppte ur sig vatten, tillräckligt mycket för att jag skulle vara glad öer att jag hade en regnjacka i ryggsäcken.

När det regnar blir det också vatten som börjar rinna på asfalten, där den inte kan sippra ner direkt i maarken. Och så här i pollentider blir vattnet också frömjölstransportör och skapar dynamiska små konstverk i ständig förändring.

Bara att rikta kameran neråt och ta för sig.

Transporten har börjat

Små tallbarrsfördämningar bildas

Vackra frömjölsmönster skapas

På en del håll blir det nästan dramatik som i en gammal bataljmålning

Och här sipprar det bara lugnt och sakta

Några dagsnoteringar med

Olympus PEN + 17 mm vidvinkel

Enkelhet i bilden

Jag skrev om enkelhet i går, enkelhet i fotograferandet och då snarast enkelhet i utrustningen, men egentligen mest om upplevelsen av enkelhet.

När jag ser den här bilden som jag tog i morse, funderar jag på detta med enkelhet igen, enkelhet i bilden. Bara ett par skor, två enkla ting som gör den i övrigt triviala bilden till en liten berättelse.

Ett snap-shot när jag gick förbi i morse, med tanken "tog han av sig skorna innan han gick över...".  Svartvit gjorde jag den senare, när jag tyckte färgen var onödig för storyn.

Lite senare passerade jag den lutande lönnen som jag tycker är spännande (som motiv alltså, lutningen är lite speciell).

Bilden gjorde jag svarvit efteråt för att ett rött hus i bakgrunden drog blicken till sig (den är inte riktigt lika tråkigt grå om man förstorar den).

En annan lösning hittade jag redan i fotoögonblicket, jag tog ett kliv åt sidan. Då blev bilden tydlig även i färg, och jag vill ha den i färg, för det är en viktig del av upplevelsen.

Men jag tycker fortfarande det finns en enkelhet i bilden, i alla fall för mina ögon. Det röda huset leker kurragömma bakom trädet och gör att det inte är två objekt som konkurerar. Istället dök det upp en enkel, liten vit björk.

När jag gick hem tog jag den här bilden på samma plats, men åt andra hållet.

Jag klippte den hårt i överkanten (redan i fotoögonblicket), också för att få någon sorts enkelhet i bilden. Det är ju vägarna som jag vill ska berätta i bilden.

Några snabb reflektioner kring några av dagens snap-shots.