När bilarna förlorar sin karaktär och skyltarna slutar fungera, då är det kanske vinter

När snötäcket växer vandrar formerna sakta in i anonymitetens värld.

Även  förortslandskapets former förenklas något.

Vägmärkenas budskap förenklas radikalt.

Gårdagens frusna former

Formerna fanns kvar i morse...

... så jag fångade dem igen i annat ljus

Trevlig helg!

En promenad som inte gick spårlöst förbi

En promenad som inte var en hel promenad utan bara andra halvan av den promenad som började i förra inlägget, men det var här jag började inse att det var en promenad som inte skulle gå spårlöst förbi.

Olika spår

Soptunnorna stod på parad när jag marscherade förbi.

I fjärran ett hotell

.

Bara mönster

Knappt ett spår av texten på skylten (så fick jag in spårtemat här med)

Skola och hotell

.

Behövde visst vända här

Utan tvekan spår!

Färskt spår

Spår av verkligheten?

I dag snö! Tack för fotovädret!

Det var i alla fall vitt i morse, inte så mycket, men spårsnö var det.

Jag hade tänkt gå till bussen och åka till jobbet, men när jag såg spårsnön kunde jag inte låta bli att gå, då jag anade att det kunde ha blivit motiv längs vägen.

Det hade det, blivit motiv alltså, men ganska färglösa i det tunna morgonljuset. Molntäcket filtrerade effektivt. Jag valde att behålla färgen i bilderna trots att de var nästan svartvita. De är alltså inte bruntonade eller något  sådant, bara naturligt bleka och jag tycker det gav rätt stämning.

I lekparken var det än så länge spårlöst.

Alla har vi våra käpphästar, jag har mina gångtunnlar och då speciellt denna. Den är så brutalt ful, men ändå så skön att jag inte kan  låta bli.

Det blev triss i tunnel idag.

1.

2.

3.

Det blev fler bilder idag, men de får vänta till nästa inlägg.

.

Var det idag snön skulle komma?

Det var snack om snö, men morgonen var snarare blöt och blåsig och vattenpölarna stora. Det vita var mest symboliskt, om det överhuvudtaget fanns, så jag fångade några speglingar i stället.

När jag gick hemåt igen hade mörkret redan fallit.

En taxi lös mig mitt i ögonen så jag fick gå i motljus ...

Framme vid Victoria Tower var ljuset riktigt blött och hela härligheten speglade sig.

Det var bara att sträva vidare i blåsten.

Svartvit eller färg? Det får bli både och.

.

Nu blev speglingarna annorlunda än i morse.

.

Vandra vidare...

.

Vilken tur att bussen var försenad

Det är nog inte alla som tänker så, "vad bra att bussen är sen", men jag som hade en kamera i väskan tog det med jämnmod. Visserligen regnade det, men eftersom jag valt betongterminalen  fanns det tak över huvudet och jag kunde strosa runt och kolla läget.

Avlångt, tänkte jag. Det har jag inte prövat  här förut, men det finns ju minst sagt en långsträckthet hos motivet, så det borde inte vara så dumt.

Färg eller svartvitt, tänk att det ska vara så svårt att bestämma sig ibland. Mycket svårare än det klassiska valet mellan Expressen och Aftonbladet, för där väljer jag ingendera, så det är enkelt.

Svartvitt...

Färg några steg senare...

Jag gick ner för trappan och fluktade in utsikten också.

Det finns ju onekligen färg här också, att fånga in.

Så småningom kom bussen, mer än åtta-nio minuter sent handlade det inte om, men bussen bakom hade hunnit i fatt, så plötsligt stod det två bussar i rad på hållplatsen. Alla, nästan, gick till den främre bussen och trängde in sig som packade sillar. Vi som gick till den bakre  bussen hade det väldigt komfortabelt med en hel ledbuss för kanske tio personer.

Det regnade och jag riktade kameran mot det blöta fönstret.

Ute eller inne?

När vi kom fram var det regnvädersbildväder så jag tog en.

Olympus PEN ep-1 +Lumix 14 mm/2.5, ISO 800