Reflektioner och upplevelser
Edsviken fick besök av min gamla kamera idag
Ett sätt att studera tillståndet i hembygden är att ta ned kameran på promenad, och just nu är det min yrvaket nyuppväckta EP-1 som får hänga med på färden, efter åratal av förvisning till mörkret i ett skåp. Samma 17-mm pannkaka som satt på kameran från början får göra tjänst igen. Det blir alltså vidvinkelfoto, om än måttligt sådant. Och med det objektivet kan jag också använda den optiska genomsiktssökaren som följde med kameran. "Back to basics" på något sätt.
mm
På vägen upp igen, såg jag faktiskt lite snö .
Sedan blev det solnedgång och färger å sånt, men det får bli ett annat kapitel.
Den återupprättade kameran, en kluven bygd och och flera vägar ut för det gammla året.
Har jag (åter)fått en ny favorit? Min gamla Olympus Ep-1 traskade på i samma tempo som jag och var en behaglig kamrat, precis som det ska vara. Klick, jag trycker på en knapp och vips blir det en bild.
Och det blev ännu en bild från bron där jag gått så ofta. Här syns tydligt hur kluvet samhället är , där jag bor, även om jag bor en liten bit utanför bilden.Det gäller att veta var broar och tunnlar finns, om inte omvägarna ska bli långa när man är ute och går.
Tureberg, där Sollentuna centrum ligger, sett från bron.
Centrum lyser färggrant till vänster, kyrkans kors är tänt och syns på håll, Tingsvägen böjer av till höger i förgrunden. Förstora så ser ni bättre.
Jag spekulerade ju förut om det skulle finnas tillräckligt många vägar, för att årets återstående dagar skulle kunna ge sig iväg och här kan vi nog ana att vägarna räcker till.
I bakgrunden syns sjukhusbygget som ska pågå två år till. Det saknas sängplatser.
.
Och Ep-ettan får säkert följa med ut fler gånger, den var ett behagligt sällskap.
Undrar om jag har några hörselproppar hemma till i morgon.
*****
Trodde aldrig jag skulle bli så glad för en ful bild på en brun tråkig buske
För ett tag sedan plockade jag fram min gamla EP-1 ur garderoben och laddade batteriet, med syftet att se om den hade degat ihop därinne i mörkret. Sedan kom förkylningen och kameran blev stående på en hurts till i förmiddags. Då tog nyfikenheten överhanden och jag gick ut med kameran, kanske mest för att se om jag kom ihåg hur den fungerade. jag har ju inte använt den på några år och hade glömt det mesta.
On /off stod det på en knapp och jag tryckte på den. det började lysa. Den startade. Jag tryckte på en annan knapp och det rasslade till och jag hade tagit en bild. På en buske! Med ett sophus i bakgrunden. Inte världens häftigaste motiv ,men jag blev glad.
Sakta (åter)upptäckte jag kameran. Det blev en njutning av Jag återupptäckterna. Så gjorde man visst. Den har raw-format, det hade jag glömt. Och det fanns mer jag glömt.
Men det blev bilder och det var skoj, fast jag återvände till välbekanta motiv.
.
Ett hus som jag fotograferat ofta genom åren, och senast för ett tag sedan när ljuset var så fenomenalt. Idag var det måttligt.
Men det räckte till hyfsade bilder idag också.
Eller är detta vägen till sista bilden detta år
Kanske som en fortsättning på förra inlägget eller som en kort nedräkning till årets slut.
Hoppas bara att jag har vägar så det räcker, så jag inte blir kvar i det gamla året. Men i så fall får väl någon komma att hämta mig.
Och visst ska bilden förstoras, som de flesta bilder ska.
På väg mot årets sista bild?
Ja , det kan ju vara svårt att veta vart vägen tar vägen, följer den året i hälarna och tar slut snart?