En kvartett från i går

Skogen.

.

Isen.

Gott om färg.

Orden tröt idag...

Det var för lite barr i gårdagens blogg, så då fick jag leta rätt på några idag.

Eller rättare sagt förlade jag eftermiddagens promenad till en barrskog.

Det var ju någon som saknade granar och tallar bland alla löv jag bloggade i går. Så här kommer de.

Gran (korta barr)

Tall (långa barr).

Eller allsköns blandning i svartvitt.

Bland skogens höga furustammar?

Knappast, fel sorts träd.

Grangardin, vad sägs om det?

Här tror jag spårvagnens luftledning har trasslat sig.

Och?

Man vet aldrig vad man hittar i skogen. Dessutom tror jag att jag såg något annat än vad som hamnade i bloggen. Eller hur det nu var.

Sista delen av vandringen blev en lek med skärpan.

.

Vi skildes åt i skogen, i förra inlägget och där hade jag fortfarande befunnit mig om jag inte vandrat vidare. Vandrat förresten, det  tycker jag låter för ambitiöst för mitt planlösa irrande i skogen, styrt  av ögonens  nyfikna upptäckande av intressantheter och och fotografiska möjligheter. Vandring låter mer planerat, med själva vandrandet som mål, jag hade det mer som ett medel.

Lika oplanerat var det när jag mitt inne bland buskar och grenar funderade på åt vilket håll jag skulle kunna komma vidare, men i stället insåg att jag skulle ägna mig lite åt skärpedjupsfotografering.  Kort sådant alltså.

Skärpedjupet som uttrycksmedel.  Att låta bara en liten del av bilden vara skarp.

En gång i tiden kund skärpedjupet vara  ett problem för fotografen. Det var svårt att få det att räcka till. Idag, med kameror som har små sensorer och korta brännvidder, kan man ibland uppleva det motsatta problemet, att det blir för skarpt  på för många ställen. Utmaningen att få skärpa har ibland blivit en utmaning i att få oskärpa.  I alla fall upplever jag det så.

Alltså gick jag in för kort skärpedjup en stund (utan att först springa till affären och köpa ett nytt objektiv...).

Försök att frilägga grenarna från oskärpan.

Tekniken begränsar ju motivtillgången lite, i alla fall innan marken blivit blivit torr.  (Om man nu inte har galonbyxor på sig.)

Färg?

Eller svartvitt?

Här blev kvisten skarp, men inte det gröna utskottet. Slarvigt av fotografen?

Sedan kan man ju tycka vad man vill om bakgrunden.

.

Hur långt är det mellan vingspetsarna?

När man är ute och går så här blir det ju lätt mindre lyckade bilder, men då är det bara att slänga dem i en skräphög...

...och säga adjö till skogen.

Fortsatt strövande i gårdagens skog. I svartvit eller färg? Skarpt eller suddigt?

I förra blogginlägget skildes vi åt mitt inne i skogen, helt enkelt beroende på min käpphäst att ett blogginlägg inte ska bli för  långt, och mest då för att det blir svåröverskådligt. Alltså fortsätter berättelsen mitt inne i ett buskage i  skogen. Hur man nu kan skapa en berättelse av att stirra på ett torrt löv.

"Sagan om det skarpa lövet, mitt inne i den oskarpa skogen."

Nej tack, jag avstår nog. Låter bildens oskärpa tala till fantasin, låter blicken ana en stig som för mig vidare in i skogen.

.

Anar en spänd båge i skogen.

Söker linjer för kameran att fånga.

.

Det pågår en ständig diskussion på fotosidan om hur man ska skapa svartvita bilder i den digitala åldern. Jag gör på enklast möjliga sätt, jag tar bort färgen som en del av flödet i Lightroom, som ju  bilderna ändå passerar. Det är ju också där jag gör det slutgiltiga valet: ska bilden vara i färg eller svartvitt.

Ibland har jag ju haft tankar om det ena eller andra, redan vid fotograferingen, och  kanske anpassat komposition eller exponering, för att bilden ska bli en svartvit bild, men det är ju inte alltid jag kommer ihåg det när jag sitter vid datorn.

Men den här bilden, och bilden ovan, var nog sådana där svartvitt fanns  med redan ute i skogen.

Form, men inte färg.

"Även mitt inne i den tätaste granskog har träden en skuggsida och en ljusare sida".

Fritt ur minnet efter Svante  Lundgren. Det är nog snart 50 år sedan jag läste de orden och de tål att upprepas. Där ljuset är snålt gäller det att ta vara på det som finns, för att skapa ett uttryck i bilden. Nu var ju inte detta den tätaste granskog, men ändå gäller det att hålla koll på ljuset och inte bara koncentrera sig på motivet. Trots att det är så elementärt, är det lätt att glömma, när blicken fastnat i  själva motivet.

Plötsligt ändrade skogen karaktär, stammarna stod där rakryggade, kanske som de unga män som här exercerade  beväring en gång i tiden, och jag fick en idé...

Röra på kameran under exponeringen. Under mina första år på fotosidan var ju detta lite av en trend, och jag höll ett tag på en hel del med det, för att lära mig tekniken. "Det gäller  att ha rätta knycken", precis som för farbror Melker.

Den här gången misslyckades jag totalt först och begrep ingenting. Så kom jag ihåg att kameran har antiskak, och den var effektiv. När jag väl kopplat ur den fick jag  i alla fall ihop några alster.

.

pp

Fallna hjältar, en aning om vad som ska komma , och kanske en aning vår idag.

Kanske kunde man ana våren våren idag, när termometern nosade  på 10°-nivån. I alla fall lockades jag ut av vädret och hamnade i skogen, och redan i skogsbrynet möttes jag av rester av det som varit, men nu har fallit. Som tur var hade jag inte glömt kameran hemma (vilket har hänt på sistone, när jag gett mig ut för att fotografera, inte så lyckat).

Men jag möttes också av tecken på det nya som ska komma, ett hopp om om en framtid i resterna av det gamla. Kanske inte en så trevlig framtid för den som inte gillar pollen, men en framtid för skogen.

En del klamrar sig envist fast vid det gamla och vägrar att ge upp det urgamla sällskapet.

Men andra har gett upp och kvar finns bara gamla rester.

Stympade står de där, men kanske vackra ändå.

Men är det för mycket kvar av det gamla är det ett hinder på vägen, om man vill ta sig fram.

En lagom dos dagfärska bilder till eftermiddagskaffet. Är det med bilder som med vissa bakverk, att de är bäst färska och med tiden förlorar sin fräschör? Eller blir de bättre med tiden.