"Betraktaren får inte förvänta sig att identifiera föremål utan fastmer själstillstånd"

Ja det skrev jag om i går,  detta att upplösa formerna för att förmedla det inte uppenbart synliga, och istället försöka fånga andra dimensioner och upplevelser av världen runt oss.

Idén är ju inte ny. De målande impressionisterna började upplösa världens konturer för mer än hundra år sedan. Ljuset var inte längre bara en belysning av scenen, utan det som allt bestod av och övergick till i bildernas uttryck. Man skulle som betraktare inte längre känna igen föremål och personer utan fångas av annat, av upplevelser, ljus och musik. Konstnären skulle fångas av ljusets och ljudets vibrationer och försöka återge det.

Inspirerad av en tidningsartikel gav jag mig ut på jakt efter upplösliga former, och fortsättningen på promenaden kommer här.

I stället för att utnyttja teleobjektivets oskärpa övergick jag till att försöka upplösa världens konturer med vidvinkel. Ett mer hopplöst företag kan synas, men söker man, så söker man. För det är sökandet i sig som är det viktiga, målet intresserar mig inte så mycket för det känner jag inte till. Det är okänt, liksom vägen. Det är så skönt att famla (inte i mörkret men i ljuset).

Vidvinkelförsök 

Lågtgående sommarkvällssol fångad i vidvinklig oskärpa och sedan överdrivet skärpt efteråt, för att återskapa vissa strukturer.

Samma plats, samma tid, bara lite annorlunda.

Avdelningen plågsamma bildförsök: att bara göra bilden oskarp gör ingen människa glad. (Antar jag.)

Man måste kanske tänka på innehåll och komposition, även i en oskarp bild. I alla fall med vidvinkeln, för det blir bara oskarpt, och ingen upplösning av motivet. Elementen i bilden är fortfarande identifierbara. Eller?

Åter till telet

Röda blommor upplösta i formen. En bild att betrakta, inte för att identifiera ingående objekts exakta utseende och art, utan för att uppleva, känna och kanske njuta.

Sommarljus. Fångat kvällsljus med sommarstämning. Upplösta objekt. Vad? Är det intressant?

Undersökningen av världen med oskarpa ögon kommer säkert att fortsätta...

Om man släpper in en vidvinkelfotograf i skogen, med ett tele, vad händer då?

Jag har ju länge haft vidvinkel, och då gärna vid sådan, som favorit när jag fotograferar landskap. Mer än 30 år. Nu har jag börjat leka med tele också, inte minst tack vare att jag skaffat ett sådant med stabilisering (Eftersom jag inte är särskilt road av stativ, det passar inte mitt sätt att fotografera och se).

Häromveckan hamnade vidvinkelfotografen i kanten av den mörka skogen...

Han bytte sedan raskt till längre brännvidd och började söka efters skogens själ.

Skogen kan vara mörk under lövträdens täta solparasoller, där endast små glipor släpper igenom solens strålar.

Men den kan också vara ljus och inbjudande.

Ögat fångas av skogens detaljer och ljusspel...

...kvistarnas lek i skärpa och oskärpa...

...och hur trädet fångar upp leken.

Men själv tycker jag den här bilden är bäst på att fånga skogens själ...

Tycker det här är spännande.

Kandinsky målade fram musik,
men jag vet inte vad jag håller på med

Vad ja vet är däremot att jag läste en artikel i går och sedan var tvungen att trampa ut på Järvafältet och söka uttryck och intryck. Kanske var det följande fras i texten som fick mig på fötter: "vilsna själars fåfänga sökande i ett tilltagande töcken".

Jo, det är ju något jag söker när jag fotograferar. Vad jag söker vet jag inte, skulle jag veta det, behövde jag ju inte fotografera. Jag försöker fånga något som inte finns, men ändå finns det där, när jag fångat det.

"Betraktaren får inte förvänta sig att identifiera föremål utan fastmer själstillstånd"

Ja riktigt så långt går väl kanske inte dessa bilder. Det går ju att identifiera vad som finns på bilderna. En varm sommarkväll kanske. Eller något annat.

Men jag testade förstås olika grader av oidentifierbarhet. Och det här sökandet efter det suddiga uttrycket har jag ju till och från, på olika sätt, testat de senaste åren.

Fortfarande identifierbar form, men vad vill jag egentligen...

"Förmågan att uttrycka sina emotionella upplevelser och att genom konsten få andra människor att dela dem är ett uttryck för hjärnans utveckling."

Kan kända former uttrycka något nytt?

När jag ser den här bilden komer jag att tänka på Franco Fontanas landskapsbilder, som jag såg första gången för 20 år sedan, men då reagerade på att de var vackra, men inte skarpa. Nu tar jag själv suddiga bilder och strävar efter det. Tiderna ändras. Eller kanske människan.

Nu tog inspirationen slut, så nu skriver jag inget vettigt under den här bilden...

...utan hoppar snabbt till slutbilden.

Artikeln var förresten en understerckare i SvD. Den finns på nätet också . Citaten är hämtade från den.

Bilderna är skapade i kameran genom att fokusera för att skapa oskärpa. Inget Photoshoppande alltså.

Några minuter med ett par fönster

Efter att ha trampat omkring i skuggan nere i den lilla bäckravinen , styrde jag mina steg mot ljuset igen.

Gick sedan in och betraktade omvärlden ut genom fönstren.

Fönster gillar jag som motiv, de är så spännande att jobba med; ska man fokusera på det som finns på andra sidan, eller är det fönstret, själva gränsytan som är mest spännande, eller kanske speglingarna av detsom finns hitom.

Gamla fönster har mer levande ytor än de nya, perfekt släta. Om det som här även pågår målning och kittning, ökar möjligheterna.

Kanske ska man göra världen utanför ljus...

... eller måhända lite mörkare. och kanske mer spännande med sina ljusfläckar.

Fönster med ljusfläck.

Ljusfläckar med fönster.

Några minuter längs en bäck

Jag hälsade på en bäck i lördags. I själva verket rinner den längs tomtgränsen, vid ett hus jag hälsade på. Och efter midsommarregnandet rann det på bra.

Om man lägger sig ner på den lilla bron blir man blöt om magen, men man kan också rikta kameran neråt. Kanske fastnar då en omsvärmad sten och vattnet som ritar linjer runtom.

Ingen bild blir den andra lik, de formas av det levande vattnet.

I bäckkröken stannar vattnet upp och löddrar sig och skapar ett motiv.

Och strax därefter bidrar en liten pinne till kompositionen.

Ibland blir det många sköna  linjer

Som final ett litet fyrverkeri.