Ett glatt välkomnade mötte mig i morse och på eftermiddagen hittade jag ett nytt motiv

Ja, rubriken gav väl en god sammanfattning av dagen, förutom då att jag jobbade däremellan. Men då tog jag inga bilder.

Den här gubben välkomnade mig med en glad min, när jag kom till jobbet i morse.

Bilden fick bli svartvit. Gubbens färggranna dräkt gick alls icke ihop med det intensivt gröna nyanserna. Det blev helt enkelt fult, och det ville jag inte.

Här var det tvärtom, jag tänkte göra denna rökpaus svarvit, men det gick inte.

Den dog fullständigt, bilden alltså, utan den intensivt gröna försommarkänslan. Långt därborta sitter Per och läser tidningen och njuter kaffe.

Sedan jobbade jag.

Eftermiddag utan regn i gathörnet

Jag stannade till vid gathörnet där det var blött av regn häromdagen. Utan det blöta var det tråkigt.

Jag vandrade vidare och fångade det lokala höghuset ur ett nytt perspektiv.

Huset  blänkte som silver i solskenet.

Det blir ingen ordning alls här, märker jag, varannan färg och varannan svartvit. Jag brukar ju vanligtvis vara mer konsistent, antingen färg eller svartvitt, men här växlar jag som en hoppjerka. Är det digitalfotots välsignelse eller förbannelse att man kan växla så här? Jag tycker ddet är bekvämt att ha den dubbla möjligheten, men jag brukar inte vara så här ombytlig, men här har jag valt det som jag tycker passar bäst för respektive bild. Det är bild och motiv som får styra, och min känsla.

Sedan tittade jag över betongräcket åt andra hållet och där öppnade sig en ny motivvärld. Bussterminalen. Självklart en färgvärld med det upprepade röda

Och här är det lika självklart en svartvit värld med sina skuggor.

Också svartvit.

Men här fanns det upprepade röda igen.

Jag tror jag kommer att återvända hit. Det verkar vara en fotograferbar värld.

På väg hem. En annan bild.

Bilder från idag. PEN + 17 mm (förstås).

I lönn-näsornas tid...
och andra lönnlösa observationer

Jag hade inte gått långt i morse innan jag såg dem, lönn-näsorna, de låg överallt verkade det, strödda på trottoarerna, utspridda på asfalten, och på gräset förstås.

Naturens överflöd...

...flödar över

Naturen kan flöda över på annat sätt också.

Försök att erövra betongen?

Men när det ändå handlar om lönn-näsor så borde det finnas lönnar också.

Är det här som att titta i lönn?

Nytt perspektiv.

Det gick att hitta en vinkel till på hotellbygget.

Om aftonen, när jag gick hem hade ljuset ändrat sig.

På väg hem?

Ja, det blev inte så många ord idag.

Dagsfärska bilder med Olympus PEN, 17 mm.

Sten, betong och gräs
eller konsten att se det sköna (?)

Sten, betong och gräs, det låter lite som "Sten, sax och påse", en liten lek kanske, i brist på annat, när man inte har något för sig, men det var vad jag hittade i går eftermiddag när jag snirklade runt i grannskapet för att hämta hem lite frukostmat  till idag.

Sten, betong och gräs?

Ja, det är ju blommor där också, men dem kan vi ju kalla (o)gräs, så är det ganska nära rubriken. När man går bland allt det fula, betongigt gråa tycker jag att det är bättre att fokusera på de fläckar av skönhet som finns, i stället för att tyngas av fulheten (om den nu finns), och då inte bara som fotograf, utan även som människa.

Alltså ser jag här det gula, det röda som sticker fram, linjerna, och det varierande ljuset i tunneln. Nu är det ju inte så att jag går och tänker på alla detaljerna när jag går där, det är något jag kan formulera nu efteråt när jag ser bilden, men jag upplever det, jag uppfattar det och tycker inte att helheten är så ful som den är. Det är bara skönheten som ofta är missförstådd och osedd...

Några steg till och vi ser det röda bättre...

Felplacerade, utbrända och bortglömda står de i askan medan kabelrännan pekar ut vägen mot framtiden och stora vida världen. Där borta finns pendeltåget.

Jag är lite förbryllad själv av att jag kan tycka att det är, ja kanske inte vackert, men i alla fall skönt på något sätt. Bildskönt kanske. Egentligen borde jag väl bli moraliskt upprörd, men det blir jag inte. Jag tycker det är helt fel, men skönt.  Hm...

Medan jag står där kommer några som är på väg ut i stora världen.

På väg mot en ljusnande framtid?

Bilden är urblekt och överexponerad i de ljusa delarna. Det är meningen. En del av uttrycket i bilden.

För att få lite omväxling blir det en annan trappa. Går man runt hörnet till vänster hittar man den lokala pizzerian. Går man uppför trappan kommer man till den lokala Konsum-butiken som har överlevt mellan två stora köpcentra.

Bilden är bara ett skönt utsnitt av verkligheten.

Jag tror man mår bättre om man stannar upp (åtminstone i tankarna) och ser de här små öarna av skönhet, även om världen runt om är hård  och grå som sten och betong.

Några steg från förra bilden ser det ut så här om man vrider på sig.

Här tycker jag man skall se träden, gräset och stenarna och den rundade gräskanten och uppfatta deras skönhet, och inte fokusera på det betongigt grå parkeringsdäcket i bakgrunden. Om man tittar rätt blir det mycket trevligare. Där i bakgrunden, bland de vita skorstenarna , bor jag.

Sedan kan man ju alltid fundera på om jag censurerar verkligheten genom att göra dessa små utsnitt. Att jag gör så kan ju bero på att jag inte hittat något sätt att fånga fulheten, i alla fall inte på något sätt som är mitt. Jag är inte heller säker på att jag har behov av det. I alla fall inte nu, kanske någon grå novemberdag.

Olympus PEN + 17 mm

Några minuter i ett regnigt hörn

Det regnade i går, så då gick jag till ett regnigt gathörn när jag skulle gå hem, i stället för att gå hem. Visserligen hade jag regnjacka på mig, men hade ändå ingen lust att gå, så jag stod under ett tak i stället. Några minuter i alla fall.

Regnigt och blött och just i detta ögonblick ganska tomt. Fönstren hos Max lyser varmt och välkomnande. Att det var tomt i just detta ögonblick var mer en tillfällighet, människor och bussar rör sig mest hela tiden, vid den här tiden på dagen.

Nu har ni sett i första bilden hur färgerna ser ut, så nu plockar jag bort dem och kör svartvitt, så att man tydligare ser vad som händer i bilderna och inte förvillas av färgerna.

Blandad trafik.

Ibland var det bara en enstaka människa som passerade.

Med raska, men ändå lätta, steg.

Människor här och där.

En gäckande skugga....?

Kämpar med paraplyer.

Det är nog den här jag gillar bäst.  Det blev lite liv i den.

Tomt!

Det var ingen på uteserveringen. Kanske hade de stängt för dagen.

Regnet fortsatte.

Jag tog bussen hem...

Olympus PEN, 17 mm

Ansikten och profiler

Någon porträttfotograf har jag aldrig varit, men det händer ju att jag tar bilder på människor och ibland kan det då hända att det blir något som påminner om porträtt.

När jag var i Uppsala och fikade senast hade jg inte bara lille PEN med mig utan även Canonen, bara med den lilla haken att  jag hade glömt att sätta i minneskortet, sist jag tankade ur det. När jag efter en stund nämnde det, att jag varit nybörjarklumpig, så var det raskt en vänlig själ vid bordet som fiskade upp ett extra lånekort till mig.

Tackar, bockar och bugar!

Den vänliga själen gräver efter något annat i sin packning, "det ska finnas här"

Per Ottenström, vänlig själ.

Ja, den finns här!

Jag har den!

Det är roligt med människor som har ett levande ansikte!

En grekisk profil

Nikos satt bredvid mig

En profil från Knivsta

En fotosideprofil, inte fångad i profil, utan snett framifrån.

Torbjörn

En Uppsala-profil från gränslandet i norr

Rauni

En motljusprofil

En ny bekantskap. Han sa att han heter Johan

Också i motljus

Jennie

50 mm, 1.4, Canon 40D