små, små bilder kan bli stora när man kommer hem (lite kompakt vardagsfoto).

Jag började i ett hörn.

Jag hade ätit lunchbuffe på lokala kinakrogen och hade påpassligt nog en en kompakt kamera  i fickan och tog upp den när jag kom till hörnet. Jag har inte använt den på ett bra tag och tänkte  att det kunde vara dags igen. Det blir ju lite annorlunda att fotografera med en kamera utan sökare, och kanske blir det då lite andra vinklar och kompositioner. Jag tänkte inte på det i förväg, men när jag väl började fotografera, märkte jag att jag  fick titta på annat sätt, kanske både se, titta och tänka lite annorlunda, kanske mer bilder än kompositioner, eller hur jag ska uttrycka det.

Det var bara första bilden som blev i färg, sedan blev det svartvitt för hela slanten.

Men det var förstås inte förrän jag kom hem som bilderna  blev till färg  eller svartvit, i kameran var de ju bara RAW-filer, som kunde bli både det ena och det andra när de hamnade i datorn. Hur påverkade de då mitt bildseende, när jag inte visste vad det skulle bli i slutänden? Egentligen inte så mycket, eftersom friheten finns där att tänka fritt, både  färglöst och färgstarkt och hela skalan däremellan. Det var egentligen svårare på film-tiden, vilken kamera ska jag välja, den med svartvit film i, eller kanske den med diafilm i?

Det, tycker jag, lämnar större frihet för "skapandet",  jag kan tänka både färg och färglöst när jag fotar, eller inte bry mig alls och bry mig om bilden och upplevelsen i stället.

Det där med avsaknaden av sökare, märks kanske mer på bilderna än detta med färg, s/v, raw eller jpg, eller allt på en gång. Jag håller ju inte kameran i ögonhöjd utan  kanske snarare i maghöjd (är det det som kallas magkänsla kanske...). Jag utnyttjar den vridbara  diplayen flitigt, så ibland blir det nog mer som att plåta med en tvåögd spegelreflex-kamera, kompositionsmässigt.

.

Eller är det kanske frihet det ger, jag kan göra både si och så, eller helt annorlunda, allt på en gång. Jag kan ju också stoppa ner kameran i jackfickan om det skulle passa bäst...

Det  saknas  förstås precision, inga exakta kompositioner i en sökare, utan mer på en höft.

Taget på en höft? Kanske från höften?

Men missar man och det blir lite snett och vint kanske det är det som  är charmen eller uttrycket i bilden, eller så går det att räta upp litet efteråt.  Är det den exakta avbildningen man vill ha, ska man förstås välja en annan metod och kamera.

Jag kan ju inte förneka att det  var roligt att gå där, så fotoglädjen kan bli lika hög som med en mer kompetent kamera.

När ljusen börjar tändas...

Orange (eller är de gula) iaktagelser häromdagen (och inte bara höstfärger)

Jag hade redan passerat en massa höstgulorange vegetation, när jag plötsligt insåg att den färgsjukan smittat av sig även på bebyggelsen.

Bussförarnas paustillhåll har också höstfärger!

När jag ändå stod uppe på bron kunde jag inte undgå de gula/gulorange/orangegula/orange nyanserna kring järnvägen.

X55 på väg norrut. Det går fort.

De nybyggda husen står där som utslängda kartonger.

Den uppmärksamme kan ana det orangegula även här.

Höstfärger till salu.

Hoppas torghandlaren inte blev utpumpad av att bära fram alla dessa.

Mer orange till salu, för apelsiner kan väl inte ha någon annan färg än orange ;)

Men när jag gick i skolan hette färgen brandgul.

.

Orange skor samtalar med orange jacka? Med lite god färgfantasi i alla fall.

Här tycker jag inte det är någon tvekan i alla fall...

Det var ljuset som drev ut mig med kameran

När jag kom ut såg det ut någonting i den här stilen, med  fortfarande vackert rött kvar i trädet, men det var inte det som lockat ut mig, utan ljuset, så jag övergick till svartvitt. Nu är förstås det inte sant, eftersom allt blev RAW-filer i kameran och bilderna blev svartvita först i datorn, men jag ser dem som svartvita ändå, från första början, för det var så jag tänkte.

Så här alltså

Och så här. Svart asfalt.

Här var jag tveksam om det skulle bli rörigt med alla skuggor.

Men här var jag säker på att det var ett s/v-motiv.

Och här var jag bergsäker!

Här började det fina ljuset som lockat ut mig att ta slut.

Så den sista bilden fick bli på ett inplastat bygge (eller har Christo varit här?)

Dubbelexponering (i kameran).

Krampfast ooch snurrigt

Krampaktigt ståndfast höll det sig kvar i trädet, det minst sagt övermogna äpplet, fastän alla kompisarna redan gett upp för länge sedan och låtit sig falla till marken.

Som kontrast till det krampaktiga beslöt jag mig för att få lite fart och rörelse i världen utanför mina fönster och snurrade till det litet.

Det var morgon vid den tiden då många är på väg till eller ifrån.

Olika fort gick det...

En del valde att röra sig i en svartvit värld.

Såhär, några dagar senare kan jag konstatera att äpplet tappat taget, det är puts väck!

En dubbel dos vid Södra station, sen fick det bära av hemåt

Det tar tid att ta sig hem från fikat, i alla fall i bloggen. Det var i onsdags jag gick från fiket, och idag fredag är jag kvar utanför pendeltågsstationen med min kamera

Skynda långsamt?

Snarare handlar det om att portionera ut bilderna i lagom portioner, för att få sammanhållna blogginlägg, som inte är längre än inspirationen  (hos skribenten) räcker. Blir det längre blir det både tråkigt och jobbigt, och det är inte meningen, det  ska vara ett nöje. Socialstyrelsen rekommenderar en lagom dos blogg per dag. Jasså, inte det? Då får jag väl rekommendera mig själv det, då.

Det var fäggrannt   där, så vi blev stående  en stund, jag och mitt sällskap, och vi både fotograferade och samtalade  där i det böta mörkret.

Färgranna  blir bilderna med bromsande bussar.

.

Människorna rörde sig kors och tvärs.

.

Ibland blev det ett vimmel.

.

Kanske har ni anat att några av bilderna är dubbelexponerade. En kamera som man kan dubbelexponera med, utan tjuvknep har jag önskat mig i flera decennier. Nu har jag en.

Strax därefter tog vi varsitt tåg hem.