Breda bilder eller vidgat blickfång?

Jag fick lust idag  köra lite vidvinklat idag, oavsett om  det passade sig eller ej.  Jag får sådana ifall ibland, att göra "fel" med flit när jag fotograferar. Om inte annat får ju det fotografiska ögat sig en träning, blir det något bra  på kuppen, ser jag det som en bonus. Dessutom får jag ju något att skriva om, och jag ska inte sticka under stol med att nöjet att skriva är väl så stor morot  och drivkraft som själva fotandet.

Kanske var jag också lite trött och småsur, så jag behövde röra på mig.

Vidgat blickfång? Jag satte på det vidvinkligaste  jag har på min m4/3-kamera och gick ut mot det störande motljuset. Ja  jag valde dessutom att gå mot solen, och inte med solen i ryggen, bara för att göra det lite jävligare.

Jag började med vägen ut i stora världen hemifrån mig, och lät kameran peka lite neråt för att ducka för solen.

Motljus: JA, Höga kontraster :JA, Teckning i de mörka partierna: NEJ, låt det gro igen!

En annan vinkel, annan vy, annat ljus, så jag gjorde den ljus.

Sedan gav jag mig i klinch med solen, även om jag nyttjade ett träd-filter.

Och jag  fortsatte på den linjen.

Men jag ville inte bara ha ett träd och en sol i bilden, utan fyllde på  med lite mer, runt omkring, det var ju det som var tanken att utforska med den breda vinkeln.

Hur långt kunde jag tänja  gränserna?

Och hur mycket sol kunde  jag (objektivet) tolerera?

Här var väl tanken att låta trädet avgränsa två bildfält. Förutom då att det fanns färggranna löv ...

.

Här valde jag att låta  fotografen bli huvudmotiv, och vi låter honom stå där med solen i ryggen, tills fortsättningen kommer.

.

Nyss kan man väl säga. En liten bagatell.

Jag vaknade onödigt tidigt och kunde inte somna om. Stack ut huvudet genom dörren och hämtade tidningen, men kunde inte undgå att se morgonen. I fjärran hördes redan storstadens brus.

Hämtade kameran och gjorde en snabb insats, barbent i morgonkylan.

En ny dag igen!

Och nu ser det redan helt annorlunda ut. Ljusare.

God morgon  på er allihop!

Kompakta bilder: Lördagsfint vid Edsviken.

Min lördagspromenad förde mig och kompaktkameran till Edsviken. Det var fint där.

Även i svartvitt.

Höstfärger är inte fy skam.

Himla  fint på himlen.

Tall med rönnbärsklasar?

Nedåt - Eller "bara sådantdär man ser" utan djupare mening.

Jag var på väg neråt, zick-zackande på  serpentinstigen. Hon  var på väg uppåt, och så fanns där  ett rött löv. Så blev det en bild. Klick!

Höstglöd kring lampan. En bild till. Klick.

Serpentinväg var det. I går var ljuset bra. Klick.

Rufsig frisyr? Passar bäst i svartvitt. Klick.

Redan?! Klick,

Varför tog jag de här bilderna då?

Tog dem igår, så jag kanske fortfarande kommer ihåg  lite hur  jag tänkte eller  vad  jag gjorde. I den mån jag tänkte. Att jag gjorde  är ju bilderna ett ovedersägligt bevis på.  Konsten i sig att åstadkomma en bild är idag inte det svåra om man jämför med den tid när varje lyckad bild var en bragd. Nu handlar det mer om känslan  att fånga min bild  av verkligheten under promenaden. Om  jag sedan går, promenerar, spankulerar eller  bara strosar har ingen betydelse.

Bron.

En bro är något som överbryggar ett hinder och öppnar nya vägar. I kommunen jag bor finns det hinder som måste  överbryggas,  i det här fallet järnvägen. Bron spänner sin båge över hindret och dess båge har en  skön form, även  fast det inte är någon märkvärdig  konstruktion. Bågen bildar stommen i bilden. Sedan ville jag ha spegeln på sin stolpe mitt i bilden (har väl med komposition att göra) och några uppstickande hus  i fonden för att få en komplettare bild. Lyktstolpen till höger måttade  jag också in. Sedan hade jag lite tur att ett Arlanda express kom just när jag exponerade.

Men det här var inte svar på frågan: varför? Ja, varför,  ögat såg helt enkelt att det skulle kunna bli  en (tillräckligt) bra bild. Inget mästerverk, men klart bloggbar.

Jag  blev sedan lite nyfiken på om det kunde bli något spännande perspektiv om jag klättrade upp lite på slänten till vänster. Samtidigt hade mitt högra öga spanat in att ett pendeltåg snart skulle starta från stationen.

Pendeltåget och soffan.

Min tanke stämde. Pendeltåget började röra på sig och ge bilden liv och innehåll. Nere till höger skymtar en vit soffa och uppenbarligen användes den. Och så fortfarande bron kvar i bilden, men inte som huvudmotiv utan snarare som  rekvisita, tillsammans med klotter, byggkran, hus och annat som gör bilden komplett och mer levande.

Röda huset.

Sedan vände jag på mig och gick tillbaka. Blicken fångades av två stora färgfält. Inte så mycket att fundera på, bara att ta  en bild. Kanske blir den vacker och färgmättad, en fröjd för ögat, men knappast i samklang med  de föregående två bilderna, men i en blogg kan den duga.

Hommage à Perssons.

Här var det helt klart en tanke som fick mig att ta bilden.

Jag kommer ihåg Perssons bokhandel från 70-talet, en stor, välfylld klassisk bokhandel i Fältöversten på Östermalm. När jag hamnade i Sollentuna för åtta år sedan återsåg jag Perssons, i Sollentuna Centrum, fortfarande välsorterad, med ambitioner att upprätthålla kulturarvet och inte bara vara en supermarket för bästsäljare. Sedan byggdes köptemplet om till modern Galleria, stajlades och fick höjda hyror. Ut med skurvattnet försvann Perssons, och överlevde några  år på svältgränsen innan den obevekliga slutet  kom.

Därför tog jag bilden. Jag som är präglad av den 6-åriga folkskolan och skolbibliotekets väldoftande band.

Blott blått?

Samma hus som ovan, men från annat håll. Varför? Färgen förstås. Det enda skälet.

På andra sidan.

Sedan gick jag över till andra sidan, på bron, över järnvägen, och såg bebyggelsen. Asfalten svart och nylagd som en diagonal och fylliga höstfärger på huset. En bit av det gamla Tureberg i det moderna Sollentuna. Så det var ljuset och kombinationen av gammalt och nytt, som fick mig att ta bilden.

Höst.

Det säger väl sig själv, varför jag tog den här bilden? Färgen!