Sista biten hemmåt - då och nu

Som  jag såg den för ett par veckor  sedan

.

Men jag såg visst  mest träd.

.

Som jag såg den igår

.

När solen gick ner i går, ett hemma-hos-reportage fast utomhus

När solen gick ner ...   ... ja då ändrades ljuset och  jag tog min  kamera och gick runt husknuten

Däruppe i skyn utspelades färggrann dramatik

Och skenet lyste upp betongen på Malmvägen.

Häckfoto, mellan mig och gatan, med gammelgluggar.

Det dök upp ett Domiplan i  en blogg från Lund igår och då kom jag på att en sådan har  ju jag  med, så jag gick ut  och lekte  lite  med häcken ut  mot  gatan.

Avsiktlig oskärpa, för så dåligt är inte objektivet.

Sedan gick jag i  clinch med häcken.

.

Lite avslappnat "gammeldags" foto med ögonmått  och skärpedjupsskala.

Längre  än 20 meter hemifrån var jag nog inte. Fotografering  är inte bara promenader.

Jag baxade fram tungkameranan häromdagen och satte på makro-objektivet.

I alla fall kändes  min Canon 40D som tungt pansar, efter de  senaste årens vistelse  bland  m4/3-världens lättviktare. Men jag behövde inte släpa kameran så långt, för bilderna är tagna  bara ett  par  meter hemifrån.Definitivt inget promenadfotograferande  alltså.

Häcken mot grannen bjöd på färger, när  solen riktade sina strålar rätt.

En ståtlig  figur.

En uppstickare.

Tummen upp!

Ett par dagar tidigare

Då var jag ute  med den lilla M4/3-Panasonicen utan vettig sökare och  tog några bilder med 45-mm-gluggen (90m ekv.). Alltså den kamera som de allra flesta bilderna  är  tagna  med de senaste månaderna.

Det var  ett vågspel  med komposition och exponering.

Ja inte den här bilden.

Men den här.

Det gick  ju, men full  koll hade jag definitivt  inte.

Det lokala fiket, det är där det händer. Redigera poesi var en ny erfarenhet.

Det  händer så mycket på fiket, och det är människorna som går dit,möts och trivs som gör det. Hon som gick i parallellklassen på gymnasiet, han som har  metallskrot  i ryggraden från  kriget i  Libanon,  rättshaveristen, polsk-amerikanskan  som är född i  Venezuela, den pratsamme göteborgaren, den gamle journalisten, ja jag kan inte räkna upp dem alla.

Häromdagen dök hon upp , rumänskan som bott här ett bra tag, men fortfarande har svårigheter  med  svenska språket. Hon är med i en lokal författarförening, och hon  var sen med sitt bidrag till årets antologi och  behövde hjälp med språket. "jan -Olof  är ju här" sa någon, " han  är bra på svenska".

Så  gick det  som det gick, dagen  efter satt vi i tre timmar  och redigerade  ett dussin textrader. Vilket svensk poetiskt ord  kunde passa för att stämma med den rumänska känslan. Hon hade skrivit   på  rumänska, för det är  ju känslornas språk för henne, och sedan översatt till svenska, en svenska som  tappat  mycket av poesi och nyanser, så det gällde att hitta nya ord. En del ord  kunde ta 10-15 minuter innan jag  hade fångat in vad hon egentligen  avsåg.

Och jag fick en i insikt hur det  är att översätta skönlitteratur.

Bilden  är förstås från  fiket.