Fortsatta vardagsobservationer med nya kameran: Om det har regnat när man kommer hem är bara spåren av barnens lek kvar

När jag gick från bilen och in till mig såg jag att det hade regnat. Inte mycket, bara en skur, men marken var blöt där det inte hunnit torka. Och barnen hade lämnat leken kvar ute och flytt in till annat. Eftersom jag hade nya kameran i fickan (jo den ryms där fastän det är en systemkamera) tog jag upp den och lät lekens rester bli en slutpunkt i kompositionen.

Ja, allt det där tänkte jag inte då, det ser jag nu efteråt. Det är nog därför jag skriver om bilderna, för att se vad jag gjort. Och jag fotograferar för att se hur många bilder och motiv det går att utvinna ur den enkla vardagen. Och förstås vänja mig vid nya kameran (vilket inte är så svårt).

De här bilderna handlar nog om ytor också. Jag gillar ytor. Jag har ju ett helt album med bilder av ytor , (men inte ytliga bilder). Men där handlar det om ytor på annat sätt, inte om ytorna i bilden utan om ytor som ytor.

Vad jag har för regler när jag komponerar bilderna och låter ytorna dela på bildytan och bygga upp bilden? Inga. Jag låter ögats känsla styra. Jag har aldrig läst någon bok om komposition, däremot har jag sett många bilder och det som har tilltalat mig på olika sätt är så att säga inympat och omedvetet. Eller kanske undermedvetet.  Ögat styr. Jag lyder.

När regnet kom lämnade föraren bilen och gick hem.

Och här syns det att man brutit mitt i, mitt i samtalet och mitt i leken, medan lekens attribut ligger kvar i skilda ytor.

Men leken är för stunden och några timmar senare, efter en rejäl regnskur, är bara fragment kvar som minner om vad som varit. 

Olympus PEN E-P1 + 17 mm pannkaka.

Varför är människorna så små i mina bilder - eller konsten att vänja sig vid en ny kamera

Ja, det är ju egentligen två helt olika saker jag tar upp i rubriken. Varför människorna är så små vet jag, rent fototekniskt alltså. Det beror inte på vidvinkeln på kameran att de blir små, utan för att jag gör dem små, för att jag väljer att göra dem så.

Egentligen föddes tanken under dagens promenad till min närbutik (som råkar vara Sollentuna Centrum som ju är ett helt köpcentrum). Det är ingen nyhet för mig att jag gärna gör människorna små, men nu började jag fundera.

Frisörens hörn. Sollentuna Centrum (under ombyggnad). Klickbar bild.

Här var det mera hörnet, fönstret och de svaga speglingarna som jag ville fånga, och såg människorna mer som utfyllnad som skulle göra bilden mindre tom, för här ville jag inte ha den tom. Det vill säga, allt det tänkte jag inte när jag stod där, inte medvetet i alla fall, jag bara gjorde, intuitivt, det som kändes rätt. När jag tänker blir det ofta sämre...

Färgen tog jag bort efteråt för jag tyckte den störde.

En bit längre bort valde jag att ha färgen kvar.

Hissar och brödbutik.Klickbar.  Här är det ju lite linjer och så'nt jag ville ha med, men också på något vis känslan av modern, kal konstgjord miljö. Tror jag, så här efteråt. Egentligen skulle jag ju handla lite frukostmat till i morgon, det var mitt ärende, inte att fotografera. Men kameran "råkade" hänga med.

Lite små är människorna redan här. Ännu mindre blev människan på hemvägen. (Men klicka, så blir hon i alla fall dubbelt så stor.

Här fotar jag egentligen stenen och linjerna. Den lilla kvisten på asfalten är viktig. Och människan. Tillsammans ger de helheten. Varför då? Varför gör jag så? Vet inte, men jag vet att just så här ville jag ha det.

Och varför är människan liten. Är det så jag vill skildra den här miljön?

När jag själv kommit ända dit bort, inväntade jag en ny människa, och då blev det så här.

Blå människa och blå barrack, eller kanske bara någon som strävar hemåt.

Men jag lät henne också bli mindre så vi kan se hur hon strävar vidare, snedlastad.

Här började jag fundera på om bilden borde vara i svart-vitt, men kunde inte bestämma mig för vilken som berättar bäst.

Innan jag följde efter henne genom tunneln vände jag blicken åt höger. Två människor!

Klicka så syns de bättre. Här är de små i bilden, ändå var det de som gjorde att jag tog bilden. Men ändå är det nog det gröna och det blå och linjerna som fångade mig. Den gamla landskapsfotografen skiner igenom. Eller?

Väl ute på andra sidan mötte jag människor som var små av en annan anledning.

Det är nyttigt att ställa frågor. Även om man inte hittar svaren.

Och det här med att vänja sig vid en ny kamera? Det är ju det jag håller på med. Inte för att det är svårt, men jag måste ställa om blicken från 28 till 35 mm. Kameran i övrigt är ju så behaglig, så det behövs ingen tillvänjning. Den passar mig.

Olympus PEN Ep-1, 17 mm

Längs järnvägen...

...gick jag i morse (ok, då, förmiddag hade det nog hunnit bli). Jag gick till vänster och sedan parallellt med min vanliga väg. Att jag inte tänkt på det förut, att jag kan gå här med. Nya vägar kan ju ge nya motiv.

Det var faktiskt det här huset som fick mig att rikta blicken mot järnvägen (Den går på andra sidan huset). Eller snarare var det kombinationen av frost, ljus, cykelslang och hus som gjorde det.

Framför järnvägsbanken drog de vita stammarna till sig fotografen, som genade över gräset

Och påpassligt kom där en cyklist in i bilden.

Järnvägen då, var är den? Gömd bakom ett högt bullerplank, så det är inte mycket man ser, utom luftledningarna.

En dam i rött, på väg mot sin undergång?

Att bo så här vid järnvägen, hur kul är det. Utsikten spärrad.

Och lång och rak är vägen...

...och längre blir den förstås av vidvinkeln.

Och på några ställen går vägen så högt att tågen faktiskt sticker upp och syns, inte bara låter.

Den här vägen ska jag nog gå fler gånger. Här finns fler motiv att utvinna, inte minst i bättre ljus.

Dagens betraktelse, med Canon S70, ISO100, och 28 mm (ekv.).

Det kanske är den lilla människan det handlar om

När man funderar på vad det egentligen är man fångar i sina bilder kan det vara fruktsamt att gå tillbaka och studera sina fotografier. Kanske upptäcker man då mönster i sitt fotograferande, saker eller maner som man återvänder till. Kanske skulle jag då upptäcka att människorna är små i mina bilder, och varför då?

Jag skulle ju kunna skylla på att jag fotar med vidvinkel och att jag inte går tillräckligt nära, men det är inte det som det handlar om. Det handlar om vad jag söker efter med mina bilder och vad jag därför finner i bilderna.

Är människorna bara ditplacerade för att fylla ut ett tomrum i bilden, för att visa att det inte är så tomt som det annars skulle se ut.

Eller är det så att det egentligen är människorna det handlar om? Men varför är dom då så små? Försöker jag medvetet att förminska människorna genom att göra dem små. Eller är det bara en observation att människor är små, i alla fall i sin fysiska storlek jämfört med den stora världen.

Eller är det bara en frågan om personlig stil, att jag gör en del väsentliga saker små i bilden så att man inte omedelbart upptäcker dem. Men det gör jag ju inte alltid.

Jag gick och tänkte på detta när jag gick till jobbet i morse. Kan det ha påverkat hur dagens bilder blev? Kanske är det fler människor än vanligt .Eller?

Men vad händer om det blir helt folktomt?

Men är det verkligen helt folktomt här? Någon har ju parkerat en bil, och det lyser i fönstren och det inte bara från solen.

Konflikten mellan bild och blogg

Dags för en reflektion igen, det har mest varit upplevelser på sistone. Det slog mig plötsligt  i morse, på väg till jobbet, tanken att det finns en konflikt mellan bild och blogg, eller också dök orden bara upp som en bra titel på ett blogginlägg, men bakom ett sådant infall finns också ofta oformulerade tankar, har jag lärt mig av erfarenhet, så nu sitter jag här vid bloggbordet, nej tangentbordet menar jag.

Sen kom jag på att samspel nog är ett bättre ord, det behöver inte vara en motsats, en konflikt. Och då funderade på vad jag menade med bild i sammanhanget, och förstod då att jag menade Bilden med stort B, bilden som solist, som är ett fristående objekt. Och detta i motsats till bilden i bloggen, som är en del av berättelsen, eftersom det blivit mycket berättande för mig. Hur påverkar det mig som fotograf? Hämmar det mig i min roll som fotograf, eller utvecklar det mig? Är jag seriös om jag går och tar en massa bilder varje dag, till och från jobbet, och inte fokuserar på att fånga den där solitären.

Egentligen är jag förvånad över att jag fortfarande kan finna motiv, och nya motiv, längs dessa futtiga kilometrar, och ganska tråkiga kilometrar. Men jag tror det fått mig att observera de små vardagliga momenten, upplevelserna och synerna, på ett annat sätt. Kanske skärper det blicken. Det har definitivt vidgat motivvärlden, jag riktar kameran mot sådant jag inte skulle ha brytt mig om förut, men nu är de en del i den vardagliga berättelsen.

Eller är det så att jag är en fotograferande reporter, med rapporter från den vardagliga vägen, en dokumenterande flanör.

En reflekterande bild - eller en reflekterande bil?  Lite koka-soppa-på-en-spik får det bli ibland om det ska bli varjedagsbilder.

Och eftersom jag börjat koka soppa på en spik visar jag också mästerverket "sista maskrosen".

Höstfärgerna har visst spritt sig till bilen.

Och under gatlyktan blir färgerna märkliga.

Som genom ett trollslag kunde jag med några få bilder förvandla ett seriöst inlägg till rent nonsens. Eller så illustrerar de det jag grubblar på; förlåt reflekterar över. Kanske skulle jag kalla bloggen"Nonsens och grubblerier" i stället för "Reflektioner och upplevelser"

Bilderna från idag. Förstås.

S70. Förstås.