Tre dagsfärska fredagshöstsobservationer

Var lite trött idag, något jäklas i kroppen, men en liten  promenad  blev det, ja egentligen en  till också, men den räknas inte för den gällde ett ärende.

Höstfärgsspegling  i vattenpuss.

Nedfallet.

Höstsolsträd.

Och något  helt  annat.

Svartvitt formspråk

Svart-vitt är ju inget nytt för mig, det var ju där mitt fotograferande föddes en gång i tiden,  men sedan trängdes  det bort av färg och dia och mörkrumsgrejorna, ja vart tog de vägen, det minns jag inte. Till någon behövande? En liten renässans blev det väl med den digitala tekniken,  ganska sporadiskt, men nu på sistone, har det  med åldern att göra, har intresset ökat, och då  för svartvitt som uttrycksmedel i sig, eller vad  jag ska  kalla det.

Något hände i somras när jag och dottern tågluffade i Centraleuropa och kom i  närmare kontakt med andra formspråk, som jag gillade och  ibland efteråt  har inspirerats av.  Eller ska vi  kalla det efterhärmning? Det är kanske så  det börjar innan man inkluderar något nytt i  sitt eget  seende, som påverkar bilderna. För nu tänker jag inte längre på Prag och Krakow när  jag  är ute och promenerar med kameran. Jag ser  och fotar som jag brukar,  men med ytterligare  någon ingrediens i kryddningen.

Bilden nedan, med motljus och mörka profiler, men det var den lilla människan  som gjorde  att jag tog  bilden, och bilden blev bättre utan den granna solnedgången. Tycker jag.

.

Att bli av  med de hemska färgerna

Ljuset föll vackert och skuggorna var  fina i det sköna eftermiddagsljuset. I verkligheten, alltså, på bild  blev det bara en läskig färgblandning som jag inte kunde hantera om bildens uttryck skulle finnas kvar. Men svartvitt var  räddningen.

Här testade jag  en mellanform.  Lite färg fick vara kvar.

Då kanske det är  en akademisk fråga om det är  en  färg- eller svartvitbild.  För mig är det  en OK bild. Och  en av bilderna som ledde fram till tankarna i det  här inlägget.

Veckans fika på Söder bidrog också till att tankemaskineriet kom igång, jag har känt mig lite inspirationslös ett tag, men börjar ana varför  jag tagit en del av mina bilder den  sista tiden (förutom att promenader och fotografering och bloggande är nyttigt för mig),  och en del handlar nog om  det svartvita formspråket  som fanns inom mig, utan att jag var medveten om det.

Och bilderna ska förstås förstoras

Jag tog en promenad igår efter fikat och det var bra, för det var vackert ljus

Men allra först en silhuett från fikat.

Sedan en promenad hemåt, men kanske var ljuset för mäktigt för att fångas av kameran.

Kanske bättre att satsa  på silhuetter?

Med aftonsolen i ryggen ändras motivens färgnyanser och spännande kombinationer uppstår.

Men  över Riddarfärden tar solen över helt

När jag passerade  Stadshuset  spelade klockorna i tornet vackert för mig.

Det var hårt ljus på söder idag

Så det var  bara att anpassa  sig till ljuset

Och bilderna blev som de blev.

Samtal.

Men för silhuetter var det bra.

Utomhussilhuett.

Mer färg än silhuett?

Det regnar just nu och då kan det väl passa med blöta bilder även om de inte är dagsfärska? Vatten som vatten..

Jag kan ju inte ha blöta bilder liggande i datorn, det kan ju datorn ta skada av, så jag slänger ut dem på nätet i stället så de kan hänga på tork.

Där vatten finns, finns ofta även br0ar, så man slipper bli blöt om fötterna.

Om det nu inte är så att broarna kommit dit bara för att jag ska ha något att fotografera? Nä, det är nog för egoistiskt att tro det.

Men det finns ju även vatten utan broar.

I alla fall inga inom synhåll.

Höstvatten, det syns på träden.

Just det, ska kanske ha med en svartvit bild också.

Speglingar i en Fyriså. Förstora, så blir det kanske någon ordning i kaoset.

Inte hjälpte det att blogga, det regnar fortfarande, mer än förut. Och bilderna är tagna med  normalobjektiv. De bilder jag inte kunde  ta med det, var inte meningen att jag skulle ta. De bilder som kom till mig tog jag. En sorts meditativt fotograferande. mågott-foto kanske.