Vi sökte oss fram på stadens gator och torg och undrade vilka sevärdheter vi skulle bry oss om

Skulle vi bara ta oss fram  lite slumpmässigt,   skulle vi  gå på någon sorts instinkt, eller skulle vi tjuvtitta i guideboken?  Det blev  nog en salig blandning, kryddad av spontana infall. Sådär som det brukar bli bäst.

Och ibland kliver fotografen åt sidan för att han ser något han vill fotografera.

...och ibland kan  man kanske undra varför.

.

Det  kan ibland bli en antydan till ett självporträtt, även om bara hatten syns.

De här  svarda smiderierna tycker  jag  är fina och de gör sig bra i hårt  motljus.

Mera smiderier.

Plötsligt dök ett salutorg upp. Dottern står där  och avvaktar, för att förgrunden ska fyllas ut lite.

Den häftiga himlen uppstod i  efterhand, när jag drog i  Lightrooms spakar. Bilden blev  mer levande så, och  mer  som jag  minns  verkligheten. Eller som jag vill minnas den.

Samma  torg, samma kyrka, men en annan  effektförstärkande bildmisshandel.

När jag  ändå var i farten fick järnvägsstationen en förstärkt himmel.

En mer verklighetstrogen station, tagen vid samma tillfälle.

Kanske också ett  mer verklighetstroget  torg.

Sedan gick vi upp till borgen, uppe på berget. Ja det fanns en sådan även här, och därifrån kunde vi titta ut över en annan del avBrno.

Fest på torget.

Det var mycket  folk på torget  och sittplatserna var slut, så vi slog  oss  ner  på betongen.

Storebror är duktig och  håller lillasyster sällskap.

Full fart...

Vi kunde inte avgöra om  det var gipsy-swing,  balkan-pop eller  mer slaviskt, men medryckande var det, svårt att stå still.

Sjöng gjorde  de också.

Full fart!

Och så  kom  regnet.

Så vi får  ta korvarna senare.

Det kändes lite absurt att komma till en stad som firar minnet av svenskarnas bortdrivning.

Kanske kan ni  ana av texten på väggen var vi har  hamnat.

Vi var  i Brno. En gång i tiden  bar staden  det tyska namnet Brün. .Också en gång i  i tiden, under 30-åriga kriget belägrades staden länge av  Torstenson och  hans mannar, men till slut bröts  belägringen. Och av det  har det blivit en minnesdag.

Vi var  i Brno. Det  innebar att vi   hade passerat en gräns. Det märktes knappt.

Solen sken på  den kritvita kyrkan.

På torget var det  någon sorts festival, med musik dans och mat.

.

Hade ögonkontakt med musikerna.

Det var fler som hade kamera ,och mycket större än min lilleman.

Om jag nu bara  hittar färgkritorna, blir det färgbilder från torget också.

Den försvunna staden är återfunnen, och vad släpade jag med mig för fotoutrustning som "luffare"

Ja det hela handlade ju om en tågluff för mig och dottern, en resa vi gjorde för att uppleva  saker  och  dör attumgås  tillsammans och inte i första hand för  att fotografera. Att ha  resmålet fotografera har jag  lite svårt  att  förstå, men det hindrar  inte att  jag gärna fotograferar om jag är ute och rör på mig, precis som när  jag är ute  och promenerar hemmavid.

Dessutom bloggar  jag gärna, och det är mycket enklare för mig om jag har bilderna som hjälp, stöd, inspiration eller  rätt  och slätt komihåg. Utan  kameran skulle resan inte kännas komplett.

Alltså var det självklart att ha med en kamera.

Norrmalt fotar  jag  med rå-format och så gjorde  jag även nu, med några få undantatag. I början  tog jag  en del jpg-bilder för att via  mobilen lägga upp  en färsk blänkare på Facbook, men det tröttnade jag på efter ett tag och övergick till att bara läsa morgontidningen via mobilen. Spårvagnen ovan och glaspalatset nedan är sådana bilder.

Det var förresten här halmhatten blåste  av huvudet och jag  upptäckte  att jag  kunde springa lika fort  som vinden, eftersom jag  fortfarande har  hatten kvar.

Det gällde att hålla koll på tiden, eftersom vi skulle åka vidare till nästa stad. Den försvunna staden.

Där blev vi glatt mottagna, verkar det som.

Försvunna staden?

Ja, råfilerna från kameran jag hade  med måste jag konvertera till dng-format  för att mitt Lightroom ska kunna jobba  med dem, och någonstans i den processen hamnade de konverterade bilderna i ett väl undangömt skrymsle i filstrukturen, som nu  är återfunnet.Och inte bara den här staden utan också fler stadsdelar på annat håll räddades.

Ovanstående bild är en sådan återfunnen  bild, DNG-konverterad  och lightroomad.

Nedanstående är däremot  jpg:er direkt från kameran

mm

Kolla myrorna.

Kameran  då?

Jag ville ha med en liten och smidig kamera, så det  blev min lilla Panasonic DMC -GM5 med sina brister + kit-zoomen Jag  behövde alltså inte släpa  på någon utrustning. Jag hade  den ofta fickan. Visst  missade  jag bilder som jag  kunde  ha tagit med min  Olympus, men än sen då. Jag Jag reste inte för att fotografera, jag reste  för att se, umgås och uppleva, tillsammans  med dottern så länge  jag kan det.

Några timmar i Wien mellan två tåg. Kan det kallas en blixtvisit, kanske... hos Hundertwasser

Med bagaget inlåst på Hauptbahnhof  gav vi oss ut på stadens gator för att hitta Hundertwasser, och  med kartans  och spårvagnens hjälp,  var det ingen konst. Vi var först till museet och tillbringade en lång fascinerande stund där och studerade  hans bilder. Dock blev det inga egna bilder tagna där för det var fotoförbud.

Men han var ju arkitekt  också (eller framförallt?) så vi travade vidare till Hundertwasserhaus.

Efter museibesök, promenad och lite regn behövde vi fika.

I butiken fanns Hundertwasseralster till salu och där fick man plåta.

.

Efter regnet blev det fina färger.

.

Det var dags att börja dra sig tillbaks till stationen.

Så dottern spanade in tidtabellen.