Trädet och den smygande fotografen,
trädets skugga, trädet växer,
fimpen och trädet och annat jag såg

Ibland smyger det omkring en fotograf och snokar efter ljus och skuggor och motiv och vinklar och vrår, och ibland går det att fånga den gäckande skuggan på bild. Här lyckades jag med det, tidigare i vår när ljuset var hårt.

Men idag var den smygande figuren borta, och trädet kastade sin egen vårskugga på väggen. Vi kan ana att kvistarna inte är lika kala längre, där är något som sticker ut och gör skuggan livfullare.

Titta, titta,  där, det är grönt, det är vår, trädet växer.

För att få en överblick och en miljöbild backar jag och hittar ett annat vårtecken.

Hopsopad vinterstenkross, för sand är det ju inte längre, ett modernt vårtecken.  Och fimpen och trädet får bilda bildens diagonal.

Trevlig Valborg!

Det blommar i Kista och husen är genomskinliga, vad gör det då att färgerna är hemska och människorna gått hem?

Det blommade utanför mitt fönster på jobbet idag, det är lön(n)löst att förneka det. Och solen lyste på blommorna trots att det är norrfönster. Fönstret går att öppna och jag har en kamera, och då ser det ut så här.

När jag går hem är gatorna ganska tomma, så ska man gatufotografera, blir det tomma gatufoton. Men det gör inget, för jag upptäcker att grannhuset är genomskinligt, ytterväggar, fönster och tak är kvar, men innanmätet är borta. Skalet ska fyllas med nytt innehåll.

Ändå är huset inte mer än drygt tio år gammalt, och nu är det mest fullt av tomhet. Det mesta som syns är bara speglingar och återsken av något som finns någon annanstans. Rena lurendrejeriet alltså. Lita inte på vad du ser i bilden.

Det du ser i den här bilden finns bakom mig, framför mig, till vänster om mig, till höger om mig, långt ifrån mig, men också på andra sidan huset, dit jag inte kan se. Tro inte på vad du ser!

Men det var ju blommor det skulle handla om. Blommande träd.

Men nog är det en hemsk färgkombination i den här bilden, och då tänker jag inte på kamerans färgåtergivning utan på att det inte var harmoniskt i verkligheten heller, ljusblått, lila och ljusgrönt. Bläh!

Och helt folktomt var det inte

Titta, en människa.

Dagfärska observationer med PEN+ 17 mm

Lille PEN hittade en björk och blev glad...

...han har väl tjuvläst på fotosidan att man ska lära sig fotografera björkar, så idag gav han sig på en björk i lekparken på väg hem.

Han kanske kände sig kluven av den första bilden, för sedan tittade han uppåt...

...och ännu mera uppåt.

Plötsligt kom han på att björkar borde vara idealiska för svartvit-bilder

Sedan fick han inte leka mer, för jag ville gå hem.

En dagsnotering i förbigående.

Fönster å väggar å så'nt

En serie små observationer, när solen började stå lågt och det präglade ljussättningen, några små scener som ögat gillade och fotografen lydigt avbildade.

Små udda utsnitt av en sömnig verklighet, en söndag eftermiddag när tiden stod still och allt var tyst.

Eller var det så att fotografen inte hade något bättre för sig medan han väntade.

Bilderna kanske är lika tråkiga som han kände sig, när han gick där.

Eller så visar dom det lugn som vilade, både över omgivning och fotograf.

Det kanske var en värme, både i eftermiddagssolens ljus och hans sinne.

Han kanske njöt av tingens enkelhet i nuet.

Bara några små noteringar med 50 mm/1.4

en söndageftermiddag vid gruvan

Det var här allt började,
men det är fortfarande svårt.
Mest om sippa blommor å sånt

Jag återvände till gamla jaktmarker igår och sådant ger ju igenkännandets glädje. Nu var det i och för sig inte så länge, men det som började här var mitt digitala fotograferande och därmed en ny sorts jakt på bilder.

I vattensystemet kring Sala silvergruva jagade jag ofta bilder, och en ny sorts motiv för mig, speglingar och suddiga bilder, strukturer och färgmönster och allt vad det var. Jag bodde ju nära, så promenaden hit var kort. Ett givande område för gryende digital upptäcktslusta.

Många myggbett har jag fått kring denna vattensamling under sensommarkvällarnas dolska skymningsljus, på jakt efter spännande, mörka, mystiska, sköna stämningar. Här lärde jag mig mycket, inspirerad av andra fotografer på fotosidan som också utforskade liknande världar.

Igår var det vårljust och fint, lövtaket har inte börjat skugga än, och vattenkanalernas  skuggor var inte mörka och dolska. Tvärtom.

Men blåsippor är svåra...

Blåsippor är det gott om här, de gynnas tydligen av den kalkhaltiga jordmånen och bildar bitvis blå hav. I alla fall när man ser dem på håll.  Men de kan vara svåra att fotografera, deras luriga färg är vare sig anpassad till film eller digitala sensorer (eller är det tvärtom?). Och hur fångar man känslan av blått hav.

Jag såg de blå haven när jag passerade med bilen för att inhandla lunchpizza till mig och dottern, som tillbringade påskdagen i silvergruvans reception. När vi ätit drog jag på sippjakt.

Här bildar blåsipporna bakgrund till en vitsippsknopp.

Frågan är om detta är en vit- eller blåsippsbild?

Kan det vara ett indirekt sätt att fånga blåsipporna, genom att bara antyda dem, men låta något annat vara motivet.

Sedan gick jag in för jakt med litet skärpedjup, avsiktligt bländade jag inte ner. Då fick jag i gengäld ganska kort slutartid. Trevligt.  Jag brukar ju ta sådan här bilder på fri hand, gillar det "ögonblickets skapande" som det ger, till skillnad från det tekniskt exakta konstruerandet av en bild med stativ.

Det handhållna gör också att varje bild blir unik på ett annat sätt, jag kan inte återskapa det exakta läget av kamera och armar till nästa bild, eftersom allt är rörligt, och försöker jag är det risk för kramp i armar och handleder...

Det spännande är var man ska placera det tunna skärpedjupet och sedan trycka av i rätt ögonblick.

Det finns lyckade ögonblick, men det finns också många misslyckade ögonblick, där en liten, liten förskjutning spolierar allt. Här innebar digitaltekniken ett lyft för mig, när det gäller denna typ av bilder. Alla de misslyckade ögonblicken kostar inte film, så de kan tillåtas att bli fler.

Här kan fantasin (i alla fall min) upptäcka små figurer i blomman. Det är sådana där fynd som gör en glad när man kommer hem och tittar på bilderna.

Bilderna kan få bli ljusa...

...men de kan också få bli mörka...

... beroende på om det är ljust eller mörkt och beroende på fotografens val av exponering (vilket i sin tur är ett val av uttryck i den färdiga bilden).

Det är fortfarande svårt att fotografera blåsippor. Men jag hade i alla fall tur med ljuset.

Makro 100 mm/2.8