Liten tur i omgivningarna

När jag ändå hade kameran framme efter att ha fotat dansande gullvivor, tog jag en promenad i nejden för att spana in vårfärgerna och sådant.

Svällande  av vårkänslor breder grönskan ut sig.

Och det blommar...

... här med.

Våren blommar  även här.

En del tycker de borde bort, men jag tycker de är fina, och några andra små fynd.

De här små rackarna som sticker upp sina vackra gula huvuden utanför min bakdörr så här års, är det jag menar.

Grannen på andra sidan häcken har andra blommor.

Man  det har jag också och de dansar så glatt.

Och det här hittade jag också ...

Inget jag gjort, det var ett torrt fjolårs-strå som burit sig åt så på egen hand.

När det är en kvart kvar till tåget går, då väntar folk (Fristående fortsättning).

Man behöver ju inte bara skärskåda aftonljuset  och de repiga, smutsiga fönstren   när man väntar på tåget, man kan ju spana in sina eventuellt blivande medresenärer också.

.

I svartvitt; mörkt exponerat redan i kameran för att få det uttryck jag ville ha.

Eller i färg, ljusare redan i kameran...

Somliga verkar bara vänta, utan att de har något att vänta på-

.

Perrongen blev till en teaterscen i mina ögon.

.

Det är roligt när det blivit roligt att fotografera igen.

När det är en kvart kvar till tåget går är det bra om man har en kamera i väskan

Jag hade varit inne i stan, och hade gjort en hyfsat lång promenad från Centralen till Hornstull och hade hunnit med att äta sushi på vägen, men kameran hade fått ligga kvar i väskan, för mitt sällskap var så trevligt och vi pratade hela tiden, och samtalet kändes viktigare än några futtiga bilder. Dessutom har jag efter min fotosejour i Linköping för några veckor sedan, lite tappat geisten, eller  så har bara inspirationen trutit.

Men idag, efter promenaden, hade jag tagit mig till Karlbergs station och det var en dryg kvart till tåget skulle gå. Vänta, vänta, vänta...

Men skärp dig, karl, du har ju en kamera med dig!

Plötsligt blev inte  väntan så lång.

Jag kunde leka lite med aftonljuset och fönsterrutorna.

.

Med smutsiga, repiga, solbelysta fönster som effektfilter, kunde jag leka fram några bilder.

Det fungerade i svartvitt också.

Och med fokus på rutan, och inte på motivet utanför, kunde jag få till riktigt grovkorniga bilder.

Jag tror det kommer fler bilder från de här väntande minuterna...

När dimman lättar träder skönheten fram (och lite fototankar)

När dimman är tät vet man inget om omgivningen, men när den lättar avslöjas vad som gömt sig. Är det Skönheten eller Odjuret som ska träda fram? för fotografen kan det bli en njutning eller ett nöje, eller omvänt ett helvete, för var man har dimman  vet man ju aldrig.

Den här gången var den mest på min sida...

Det blev alltså några bilder.

Har man tur blir det ett vackert ljus, när naturen tagit av sig morgonens dimmtäcke för att visa upp sig i all sin skönhet. Men allt kan ju också falla pladask på marken, när där inte fanns något att avslöja. Naturen är nyckfull, men det är väl också det som  gör fotograferandet så spännande.

Men egentligen är det väl inte så stor skillnad mot när jag flanerar i en stad med en kamera på magen, jag fungerar ju likadant då, och dimmtäckets  nyckfullhet kan enkelt transformeras till gathörnens överraskningar.  Och i båda fallen fotograferar jag vad jag ser, och upptäcker när jag kommer hem om det är skit eller skönhet jag fångat.

Bodde man där toge man enkelt ett morgondopp.

Ut ur dimman trädde även en båtlös brygga.

Träden på andra sidan vattnet är nationalparksträd.

.

Solen sken.

Det var vackert även uppe på land.

Till de här bilderna använde jag exakt samma utrustning som bilderna från en främmande stad, som jag bloggande om i början av månaden: min Olympus OM-D 5 (det är väl så den heter?) med ett 30 mm objektiv. En kamera, ett objektiv, lite Dogma-tänk alltså, som egentligen passar mig bra, både i stads- och naturlandskap, för jag betraktar ju båda miljöerna som just det: landskap. Det ena befolkat av människor och bilar, det andra  av träd och växter.