Kan man fånga människorna, fast de inte syns?

En dörr,  eller kanske är det en port, står öppen, men den fyller nog inte längre någon funktion, den bara finns där och minner om gångna tider och de människor som passerade här. Kan vi ana dem genom att bara betrakta  miljön där de gått och verkat?

Ska vi kanske nöja oss med att bara betrakta det hela som ett skönt och spännande minnesmärke? Kanske är det inte ens det i allas ögon. Men resterna upphör aldrig att fascinera tycker jag.

Så många skåp. Varför då och hur? Kan vi ana hur det var en gång i tiden. Varför satt skåpen utomhus? Eller är det så att det saknas ett tak, som rivits eller rasat.

Vem eller vilka använde den här dörren? Vad var de för människor. Det är alltid svårt att förflytta sig i tiden för att se hur det var, så man får lägga pussel med de fragment som finns. Räcker det då med sådana här små pusselbitar för att kunna ana människorna?

Vem har haft äran att gå genom en så här vacker dörr. Men det var nog ingen speciell ära, det är bara tidens tand som skänkt dörren skönhet, eller är det våra moderna ögon som tycker den är skön, för att våra vardagliga dörrar inte är lika vackra.

Det är nog enklare att ana dagens människor, spåren är tydligare.

Hade det varit vardag hade man nog också kunnat se dem (människorna, alltså) i aktivitet på metallåtervinningen i bakgrunden.

.

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

"Vatten är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift"
(Falstaff, fakir)

Ja, så skaldade herr Wallengrens alter ego en gång i tiden och det var nog inte farlighet i form av nersmutsning och försurning han förutspådde.

Vatten finns även i Ärkestiftet, om än inte runt om, så i alla fall inne i, både  rinnande och mer stilla. Och inte bara där, vad hade hela Bergslagen varit utan all nyttig vattenkraft?

"Vatten är ett nyttigt ting,
finns i stiftet vida kring"
(En parafras, Jan-Olof, bloggare)

Vatten i både fast och rinnande form (någonstans i ärkestiftet).

Spåren av människans närvaro och nyttiggörande av vattnet syns tydligt.

Idag är det bara minnen av en svunnen tid, museala rester, sköna fotomotiv eller en plats att ströva runt på en söndag i februari. Eller allt på en gång.

Naturen som konstnär i kulturlandskapet.

Egentligen parasiterar jag väl bara på naturen, när jag tar en sådan här bild, det är ju den som skapat skönheten, jag bara trycker på en knapp. Borde jag inte bara försöka bevara skönheten och spara upplevelsen i mitt inre, i stället för att försöka föreviga det som ändå bara blir en blek avbild och stärka mitt ego med något som jag inte själv åstadkommit.

Om inte vattnet och höjdskillnaden och forsen legat här hade nog inte heller bebyggelsen vuxit upp. Husen och hyttan och alla konstbyggnader var beroende av den energi som fanns i vattnets rörelse.

Idag ligger allt i en,  till synes, sömnig dvala.

.

Återkomst till ett smultronställe:
Nedslag i en bergslag med liten kamera.

Sist vi var här plockade vi smultron. Den här gången var det soligt men kallt. Och fint, tur att jag hade en kamera i fickan.

Fotografens dotter. Hon hade också något i fickan.

Forsen var vaken, men inte näcken. Kanske för kallt.

Is-smycken.

Han hade större kamera...

Naturlig skönhet.

Självporträtt?

Bilder med liten kamera och simpel kit-glugg. I går. Någonstans i Sverige. Sedan åkte vi och tog en fika.

Det var vi värda.

.

När ljuset kom

Det gör det väl varje dag, ljuset alltså, även om det vissa dagar är tydligare att det kommer, och nu börjar det också att bli lite vårljus i ljuset.

Det kanske inte märks på en gång, för spåren av vinter håller sig kvar.

Men plötsligt syns det...

...det porlar och rinner..

...och jag råkade ha kameran med mig. Det har jag inte alltid haft den senaste tiden, kameran och bildseendet har legat i träda och vilat sig ett tag och med dem även bloggandet och besöken på Fotosidan.

Det var ljust. Kanske onödigt ljust, det var nog här jag upptäckte en felaktig kamerainställning, en av baksidorna med små påilliga knappar och labyrintiska menyer.

Eller så får man kalla det för ett "nytt uttryck". Låter bättre än "olycksfall i arbetet"

Här var i alla fall ordningen återställd...

... med en dam som kisar mot solen. Solen värmde inte bara människorna utan även marken, så att det blöta var just blött och inte livsfarligt halt.

Om det går från X2000, ska det väl gå från en SL-buss? (Syftar på ett tidigare blogginlägg.)

Fota genom fönstret alltså.  (Småländska höglandet var mer spännande.)

.

En rörande bild?

Vårljus även på eftermiddagen.

Den där väggen har jag fotat förut, oftast bara med ett träd, men nu lyste ju solen på fler ställen.

Och när jag nästan var hemma...

... växte skuggorna.

Var det igår, eller kanske förrgår, minns inte så noga, dagarna är så många, och inte så viktiga som intrycken.

.

utsnitt av verkligheten

sett en morgon mellan buss och jobb

ögat ser

kameran fångar

utsnittet vidgas

spåren blir tydligare

större utsnitt

en morgon med kalla fingrar och 45 mm på m4/3