Snö och blåst och kaos men allt ändrade form och sedan kom solen och lyste upp och kameran fick ut och gå

I förrgår när skymningen föll var allt så mörkt och mulet och blått och bara ett enda värmande ljus syntes i fjärran.

Från min ytterdörr

Men sen kom ett dygn av blåst och snö och formade om världen och skapade nya former och solen hjälpte till med sitt skuggspel.

Från min bakdörr

På skuggsidan (som är framsidan)  tonade snön i blått.

Solen inbjöd till promenad, men kölden bet lite i kinderna. Dags för ett litet köldtest av kameran, -15 ska den väl klara. Ja det blev lite kallare nere i sänkorna, men ingen riktig kyla, alltså.

 Promenerade  välkänd väg, men allt är inte välkänt. Här är inte bara marken insvept i vitt, även husen.

Snön är inget hinder, vanliga genvägar trampas snabbt upp

Varför kan inte de som planerar gångvägar lära sig att människor går närmaste vägen, inte längs kanterna på rektanglar.

En del motiv inbjuder till färg, andra till svarvitt, jag bara följer ögats impulser.

Just den här vyn, med lite variationer,  har jag återvänt till flera gånger. Det är något i formerna jag gillar.

Men när jag bytte vinkel blev det färg  istället. Fråga mig inte varför, det bara blev så.

Fast egentligen är det bara bluff det här med färg och svartvitt. Det är ju samma kamera och samma filer. Men egentligen är det inte bluff, för jag "tänkte" i färg och "tänkte" i svartvitt när jag tog bilderna och det stämde när jag kom hem till datorn.

En svartvit bild, den sista för dagen.

Jag testade inte bara kameran i kylan, jag testade också zoomen, som jag egentligen inte använt förut. Jag har ju bara fotat med pannkakan.

Bilder med Olympus PEN Ep-1 och 14-42 mm

Alla har små mössor på -
eller:
det blev bilder idag med...

Alla har små vita mössor på och ser ut som förvuxna champignoner...

Nej förresten, inte alla...

... inte den gröna lådan, men han har kanske fått lyfta på hatten...

Passerar sedan mitt träd...

...som idag får äran av höjdformat.

(Undrar hur många variationer av trädet jag kan åstadkomma...?)

Och efter den här promenaden är vi kanske trötta.

Varsågod att vila på en mjuk vit kudde.

Gårdagens PEN-noteringar.

Så var det det där trädet -
en betraktelse

Jag går ofta förbi det. Jag kan inte undvika det. Det har ställt sig mitt bland stenarna och cementen intill min arbetsplats. Det gör inget, jag gillar det och gillar att se det när jag passerar det.

Undrar hur många som gör det? Ser det alltså.

Här dröjde sig sommarkänslan kvar.

När hösten nalkas har oftast mörkret fallit när jag passerar.

Här har de artificiella färgerna tagit över efter sommarens ljushet.

Men sen kommer snön.

Nu är världen blå...

Strödda noteringar från en bildfattig period

Noterade på fri hand med Olympus PEN och pannkaka.

Nu var det länge sedan sist,
eller kanske
utanför min dörr.

Ja, välj vilken rubrik ni vill, det är i alla fall länge sedan jag skrev något. Kanske ska man våga sticka ut huvudet ur vinter-idet och se om det blir något. Jag har ju inte fotograferat något och då blir det inte heller något skrivet.

Men i morse öppnade jag dörren och tittade ut och såg. Och tog. En bild.

Sedan tittade jag ut på andra sidan också. Där var världen svartvit...  Eller blev den?

Några dagar tidigare var världen allt annat än svartvit när jag tittade ut genom en dörr på jobbet. Molnen gick lågt, gatlyktor och neonbelysningar färgade världen som sveptes in i blåsande snö.

Så mycket mer har jag inte fotat de senaste månaderna. Jo ett träd också. Kanske ska leta upp det. För det är ju så att när jag inte går så fotar  jag inte. Och jag har inte gått. I stället har jag blivit fet. Och det ger ju inga bilder, snarast tvärtom.

Och när jag inte går, tänker jag inte heller så då blir det inte heller något att skriva om...