Att följa en uppmaning...

Gå ut i skogen och prata med träden. Det var Leif Bength som tidigare idag fick mig att inse att det är något jag försummat. Så på vägen hem passerade jag skogen. Ingen storskog men dock en skog. Och inte med favoritobjektivet, men lill-kameran som jag hade med mig. Och jag försökte att inte använda sökaren, eller rättare sagt jag gjorde inte det. Testade skärmen igen.

Där stod dom ståtliga i kvällssolen, två stabila tallar på åsen, ett par resliga träd jag inte träffat förut, längs en stig jag aldrig gått förut, men de verkade inte ha något emot att jag fotograferade dem.

Kvällssolens ljus satte liv i skogens färger...

...och på marken börjar höstfärgerna ta över

En liten höstpromenad i skogen

tillsammans med lillkameran Canon S70

Attans också...
...sökarlöst?

Ja, attan kommer ju från aderton. Fy sjutton och Attans. Men nu var det den artonde dagen jag tänkte på. Var en stund på jobbet om eftermiddagen, för att förbereda morgondagen, och då (attans) kom jag på:  En bild om dagen håller doktorn borta. Nej jag har glömt vad jag skrev, men tog upp kameran gjorde jag på vägen ut.

Eftersom jag gnällt över sökarlösa kameror förut i dag, så tog jag fram min sökarförsedda kamera och lät bli att använda sökaren. Tänk om det kommer en framtid där man måste klara sig utan sökare. Då gäller det att vara beredd. Men det var lika mycket att pröva själv och inte bara tycka utan att veta. Alltså prova.

Fotografen kan anas i fönstret när han fotar med hjälp av skärmen och struntar i sökaren.

Det gick ju bra. Bäst att testa utomhus, med att dokumentera djurlivet.

En spegling till. Också sökaroberoende komponerad och fotograferad.

Där dök Kista Science Tower upp igen. Det gör det lite då och då i min blogg. Kan det ha någon betydelse, eller pockar det bara på uppmärksamhet?

Slutsats från detta fotograferande: Det går att fota utan sökare, även med en gammal  liten skärm som min kamera har.

Adertonde dagens bilder. Canon S70.

Vart tar sökarna vägen...

...och då menar jag förstås sökarna i kamerorna och inte någon annan form av sökare.

Det var först helt nyligen jag blev uppmärksam på denna flagranta brist hos många kompaktkameror. Min dotter funderar på att skaffa sig en ny liten kamera. Den gamla börjar bli sliten, sprickor i plasten m.m. Men hon har kravet att det skall ha sökare! Hoppsan, där minskade urvalet betydligt. Bara några få modeller kvar att välja på, speciellt som hon är så kräsen att hon vill ha manuella inställningsmöjligheter också.

Varför gör dom på detta viset?

Kostnadsskäl? För inte är det väl för att det är bättre? Eller är jag för konservativ (och så min dotter). Jag vill inte stå med raka armar när jag fotograferar. Eller ska man använda stativ och svart skynke, som på den "gamla goda tiden". Eller är det så att det är bra med bara en skärm och att jag inte har förstått det?

Någon som vet?

Dotter som använder sökare

 Norn. Sommaren 2007.

Varför finns det så få bilder på persienner?

Det finns massor av  bilder på rosor och vackra utsikter, men det är sällan man ser en bild på en persienn, men ändå är persienner vanligare i vårt vardagsliv, för många av oss. Är det diskriminering, eller är de bara tråkiga?

Det var en fråga som dök upp när jag satt vid datorn, bredvid fönstret, vred på huvudet och såg persiennerna. Dom har form, dom bildar mönster, dom skiftar med ljuset och dom filtrerar mer eller mindre av det som finns utanför, beroende hur de är ställda.

Persienner bildar ju också ett slags gränsyta, mellan det som finns innanför och utanför. Ibland vill bara avskärma ljus men ibland avskärmar vi även världarna från varandra. Yta eller gränsyta, det kan kvitta, jag tycker ytor är intressanta motiv. Så varför inte persienner.

Under några minuter, idag, mitt på dagen, tog jag därför några persiennbilder. Se det som bilder, se det som reflektioner, se det som lek, se det som bara skit om du vill det.

De kan bilda ett möster

Ljuset kan variera

Vi kan släppa in mer av världen utanför

Eller så kan vi fokusera på det därutanför.

Att det finns så få persiennbilder kan ju bero på att vi inte vill visa hur smutsiga fönstren är...

 Vid min dator, idag lördagen 30 augusti 2008

Canon 40D, 70-200, mest på längre brännvidder

Bländare 4 för att inte få onödigt skärpedjup

Är det verkligen sådant man ska använda ett fint tele till?

Vansinniga idéer
och tokiga projekt
kan det vara riktigt klokt de?

Jag skulle aldrig ha börjat blogga, det väcker bara en massa nya tankar och idéer, ting och saker jag vill skriva om, eller göra. När jag skriver föds nya tankar och när jag läser andras blogginlägg föds nya tankar. Det är som ett gift som växer i kroppen och tar över och tränger fram även när jag gör annat. Finns det något motgift? Kommer jag att bli farlig för omgivningen när jag måste stilla mina begär?

Nja, riktigt så illa är det väl inte, men ibland undrar jag om jag är riktigt klok. Å andra sidan vet jag inte om jag vill vara riktigt klok, det verkar tråkigt. Fast egentligen är jag en ganska klok människa. Hur nu det går ihop.

Vansinniga idéer, var det. Som bara detta att jag har fått för mig att lägga ut en dagsfärsk bild varje dag på bloggen. Är det klokt det? Vet inte. Bryr mig inte. Men roligt är det. Än så länge. Men är väldigt nyfiken på hur länge det håller. När tar idéerna slut, när tar motiven slut, när tar ljuset slut (höstmörkret är ju på väg), när tar tiden slut, när tar...

Som ni kanske sett blir det inte bara en bild jag lägger ut, utan flera. Det är egenligen för att göra det enklare för mig. Då slipper jag välja ut just en bild. Och så blir det gärna en liten berättelse, med flera bilder. Ständigt dessa berättelser som dyker upp i skallen. Den är alldeles för ivrig på att associera och hitta nya formuleringar som måste ut, och då är det bäst att skriva ner dem, så att jag är av med dem, så att de inte ligger kvar och gnager.

Jag är förgiftad. Märker ni det?

Så var det det här med tokiga idéer. Jag har en hel rad med rubriker och ämnen som jag vill blogga om, en hel lång lista. Och så får jag en massa fotoprojektidéer också. Usch, jag som hatar projekt. Projekt låter så planerat och så måste, och det finns det nog av ändå. Måste hitta ett bättre ord. Fast projekt kanske är lite friare i den konstnärliga världen. Idé är bättre, och plötsligt utlöses idéerna i handling, bara så där alltså. Ja, det känns bättre.

Nu märker jag att den här texten har dragit iväg någon helt annanstans än vad jag hade väntat mig. Orden föder nya ord och såäven  idéerna, och för mig iväg i en oväntad riktning. Det är en riktigt spännande upplevelse, ni skulle vara med och känna hur det känns. (Nu lutar jag mig bakåt, blundar och känner hur skönt det känns.)

Slut på pausen. Välbehaget har spridit sig i kroppen, och samtidigt letade sig en solstrimma in genom fönstret och lyste på mig.

Ytor. Ett av mina tokiga projekt (för närvarande vilande)

Husvägg på Söder. Canon 40D, 50/1.4

Kista Science Tower. Ett annat tokigt projekt (ej påbörjat, men jag har en del bilder). Men den idén tar oss ända till Japan, till tidigare århundraden, så det får vi ta en annan gång.

Kista. Canon S70.

Sådär, nu fick jag med några bilder också, så det blev ett fotoblogginlägg. Nu ska jag äta frukost.