Hjälp, motiven är slut! Det blir inga fler bilder...
...kände jag i morse, men plötsligt så...

Det började redan igår, plötsligt tog alla motiv slut, vägen till och från jobbet var alldeles sönderfotograferad och där fanns inte längre några bilder och jag gick i andra tankar. Motivebb?  Eller var det tankarna som gjorde det,  var det tankarna som trängde bort bilderna?

Lite märkligt kändes det i alla fall, när det alltid brukar drälla av bilder längs vägen.

Men då plötsligt, när jag var nästan framme vid jobbet blev jag upplyst, två lysande hus hus, ett naket och ett påklätt, stod för den bedriften. Var det vårljuset, eller var det bara det att de var onödigt vita. Kommer de verkligen att kunna hålla sig rena?

Och ett halvt hus bort dök detta upp:

Ser det ut så kan man ju inte låta bli att ta en bild. Vårljuset en räddare igen.

Och sen var det kört. Ingen bildvila längre. Bilderna rasade in. Tur att jag var nästan framme vid jobbet.

Det var nog vårljuspeglingarna här med som förförde mig.

I väntkuren stod han och väntade på mig. Bara att knäppa.

Sedan fick det vänta tills jag gick hem. Påtänd av pånyttfödelsen bestämde jag mig för att pröva zoomen igen. Hade väl lite tankar på att fånga några väggar.

Subway-mannen

Mannen som lyfter balkar

Lite abstraktare

Lite längre boort hittade jag en ny vinkel på höghusbygget. Eller var det ljuset jag hittade. Båda kanske.

Nu går vi hem!

Färdiggånget

Det blev bilder idag med. Märkligt.

VARNING!
Bara tornbilder
och så lite skitsnack, förstås

Vad gör man när man vaknar alldeles för tidigt och inte kan somna om för att det är en helikopter som surrar runt i luften? Man kan ju alltid skriva text till ett blogginlägg och hoppas att ögonlocken blir tunga av det.

Eller så bestämmer man sig för att inte dricka lika mycket kaffe på jobbet (men då gäller det att komma ihåg det när man är där).

Det blev ju alldeles för många bilder på det lokala hotelltornsbygget i går, så jag fick ransonera lite och skapa ett eget inlägg för dem. Den första vy jag får av hotellbygget i sin helhet, där det inte bara är en uppstickare i fjärran, är här vid dagiset.

När jag tagit bilden slog det mig att det här skulle kunna bli en svartvit bild, med det grå tråkljuset, kontrasterna och en intetsägande himmel, så jag ställde om kameran till s/v (eller monoton som det heter i menyn) för att testa den funktionen. Det har jag inte gjort så många gånger, jag brukar svartvittifiera i datorn, när jag kommit hem.

Och titta hur det blev, det kom med två människor som satte liv i bilden. En oväntad finess med svartvit-läget!

Hundra meter senare återgick jag till färg, för jag ville fånga de röda tonerna.

Röda byggnadsställningar, men också ett rött plank mot motorvägen, även om man mer kan ana än se den röda nyansen där. Det här är ju ett skuggigt hörn av världen, där snö och is ligger kvar. Undrar hur mycket tornet kommer att synas när träden blivit belövade igen?

En riktig hoppjerka är jag idag, nu blev det färglöst igen.

Jag smög in mellan buskarna för att testa en ny vinkel.

Vid tornets fot kan man fånga den färggranna byggarbetsplatsen, även om det är speglingarna i fonden som dominerar.

Det var disigt, men plötsligt lyste solen igenom

Ja, det är en färgbild, men en grå dag. Har ju exponerat efter himlen, som trots gråheten är ljusast.

Nu ska jag se om jag kan slumra en stund igen...

Som vanligt

på-väg-till-jobbet-bilder

med lille PEN + 17 mm pannkaka

Ibland blir jag riktigt imponerad av mig själv...

...när jag bläddrar igenom min blogg och ser hur många fina bilder jag åstadkommit de senaste veckorna av nästan ingenting,

men det går snabbt över, för att så får jag ju inte vara

• det är ju kameran som gör jobbet
• det är ju inga riktiga bilder jag tar
• det är bara hastverk i förbifarten

och

• jag lägger inte ner någon omsorg
• jag bryr mig bara om att dra ihop bilder till bloggen
• jag strävar inte efter Bilden med stort B
• jag gör det bara för att det är roligt

men det går också över, för jag gillar vad jag gör.

Den här snubblade jag över i morse, innan jag hade hunnit många steg, och vips ryckte det i kamera-armen och kameran åkte upp ur fickan. Ett litet larvigt motiv? Men för mig var det en ögonblickets upptäckt som måste bli till bild. Enklare att ta bilde, än att fundera på om jag borde ha tagit bilden.

Tunnlar finns det ju gott om längs vägen.

Det här är den första jag träffar på när jag går hemifrån, kanske den obetydligaste och ointressantaste av dem alla. Det som kan göra ett motiv och en komposition av tunneln är väl trappan.

Nästa upptäckt var att snön nästan smält bort från gräsmattan inne mellan husen...

... så att det idag gick att ta genvägen diagonalt över gräset.

Jag passade på att ta en bild av det lokala djurlivet. (Ja, det är en fixeringsbild, förstora så kanske det syns.)

Är det inte ganska meningslöst egentligen att larva sig med sådana här bilder? NEJ, tycker jag. Det är inte meningslöst för mig, vore det så skulle jag inte göra det. Framförallt blir det meningsfullt ihop med texten, den föds ju ibland parallellt med med bilderna, ja ibland före bilderna, ibland samtidigt och ibland efteråt. Svårt att veta vad som är vad. Tyvärr kommer jag inte alltid ihåg de fina formuleringarna efteråt. Gubbminnet tar ut sin rätt.

Det jag däremot har konstaterat är att mitt fotograferande allt mer blir ett berättande, i alla fall det här vardagliga fotograferandet, att den enskilda perfekta bilden inte längre är lika intressant för mig. Här på Fotosidan är det ju länge sedan jag la in någon kritikbild eller pool-bild eller annan albumbild. Bloggandet har blivit min väg. För tillfället.

Vandraren, en miniserie i två bilder

Vandraren går in i bilden.

Vandraren går ut ur bilden.  

Slut (på miniserien).

Men texten fortsätter

Jag har ju gått en och samma väg massor av gånger, och vissa motiv har dykt upp många gånger för den trogna läsaren, men ändå finns det sträckor längs vägen, flera hundra meter långa,  där jag aldrig tagit någon bild, Vägarna är tråkiga, husen är fula och det händer aldrig något.

Men idag tog jag en bild längs en sådan sträcka.

Vad har hänt? Varför har den blivit fotograferbar? Jo, hotellbygget sticker upp i fjärran, något händer, stadsbilden förändras och plötsligt såg jag ett motiv. Och de här textraderna fanns i huvudet innan jag tog bilden, för jag gick just och tänkte att här brukar jag inte ta några bilder.

Ibland blir jag inte bara imponerad, utan även förbryllad över vad som händer.

(Dessutom tog jag för många bilder idag, så de rymms inte i det här inlägget.)

Ljusets betydelse för bilden

Att ljuset har betydelse för bild och fotografering är ju ingen nyhet, utan snarast en självklarhet, en sanning som redan de gamla tavelmålarna  kände till. Men när jag valt ut bilderna till dagens blogginlägg var det ljuset som slog mig, eller snarare det olika ljuset. Och så föddes rubriken.

Och har jag satt rubriken får jag väl försöka ro hem det också.

Den första bilden är från min mest svårbemästrade tunnel.  Den var lättare att hantera före uppfräschning och ommålning, innan tak och väggar blev olika blanka och delvis lingon-med-mjölkfärgade, så att man tror att det är färgstick, utan att det är det. Desutom är ljuset fel, taskigt eller bara allmänt dåligt. 

Men i morse lyckades jag få till det hyfsat, eller så hade jag tur. Det tar ju bara några sekunder att passera tunneln och det är ju den tid jag har på mig att leta motiv. Ungefär. Ser jag något spännande saktar jag ju in, eller till och med stannar. Men egentligen är jag ju på väg och ger inte alltid motiven den tid de behöver. Men ändå känns det som jag gett den här tunnelbiten för mycket tid, och inte fått så mycket tillbaks. Granntunneln är mycket givmildare.

Men idag blev jag nöjd med vad jag gjort!

Svartvit? Javisst, annars hade den blivit äcklig.

Men färggrann blev nästa bild, för där  var färgen motivet och färg är ju ljus och ljus var ju himlen, så då får jag in ljuset här med och hur man kan luras med färg och ljus.

Huset är nämligen inte alls det minsta rött, det är huset på andra sidan gatan som är rött, och allt är bara lurendrejeri, en lek med ljusets strålar, en röd fasad som är försvunnen några steg längre bort.

Tro inte på vad du ser. Det kanske är något helt annat.

Ljuset är på antågande och lockar fram vårförälskelserna och bara några steg senare hittade jag det här kärleksparet som vinkade glatt.

Men är dom inte lite tidigt ute?

I morse var det vitt ute, så vitt jag kunde se, men när jag gick hem var det borta tack vare en idog sol, men in på norrsidan hade den inte nått. Inte förrän nu på eftermiddagen.

Ljuset ordnade ett fint ljus- och skuggspel på de frusna bilspåren som knastrade när jag gick där.

Det är kontrasterna som gör bilden och utan ljus inga kontraster. Åter ett exempel på att man måste ha tumme med ljuset (nu börjar jag bli tjatig, men jag måste ju leva upp till rubriken).

Nu när snön är borta och man inte måste pulsa och halka fram är det enklare att ta sig in under broarna och hitta spännande vinklar (och ljus och skuggor och kontraster...)

För att fullborda historien om ljuset avslutar jag med några mörkare bilder, överblivna från förra veckan.

Mörkret faller över broarna,,,

...och det sista solljuset sätter eld på himlen.

Må ljuset lysa över er alla och låt det hjälpa till att skapa fina bilder!

På jakt efter ljuset:

Lille PEN med 17 mm pannkaka

Finns det skillnader mellan
kvinnligt och manligt fotograferande?
Tankar efter dagens vernissage-besök

Det var ju lite av en underrubrik till utställningen som hade vernissage på Midsommargården idag: "manligt och kvinnligt". Fotografer från Bella Pictura och Swefo hade fotograferat kring temat "naturligt" med rubriken Foto Genus.

Jag hörde ju talas om den här idén redan i höstas så det var självklart att jag måste gå dit och se på resultatet. Man kunde  se på utställningen med god behållning, utan att tänka på det här med manligt och kvinnligt, för det fanns en rad fina bilder där. Ja, inte bara kunde, man kan fortfarande för bilderna hänger ju kvar till den 9 april.

Hur var det då med den manliga och den kvinnliga synen på bilder? Den frågeställningen fick inte jag något djupare svar på (men kanske har de inblandade det?).  Vet ju heller inte om jag hade den förväntningen.

Först tittade jag på bilderna, utan att bry mig om att läsa namnen på fotograferna, för att få ett spontant intryck av bilderna, och det var knappt några som jag från den titten skulle kunna klassificera som "manliga" eller "kvinnliga" tolkningar.

När jag sedan gick en runda till och även läste namnen blev jag inte mycket klokare på den punkten. I de fall jag kunde gissa rätt var det snarare för att jag sett bilden förut eller sett andra bilder från fotografen ifråga, och därför kände igen bilden eller stilen. Då är det ju personen som syns i bilden, inte om det är en man eller kvinna.

Det fanns också en tipsfrågedel, där man kunde gissa på vilka bilder som var tagna av män och vilka som var tagna av kvinnor. Jag avstod från att gissa, men jag tittade förstås på bilderna. Det jag kom fram till var att mina svar (om jag hade gissat) nog skulle säga mer om mig själv än om bilderna och deras skapare. Svaren skulle mer visa vilka förutfattade meningar eller fördomar jag har om manligt och kvinnligt, änom själva bilderna och deras skapare.

Nu innebär inte detta att jag tycker idén är dålig på något sätt, det var bara en första reflektion, men kanske finns det någon som funderat mer än jag och som också studerat bildurvalet mer ingående.

Som slutord kan jag dock säga att det var  gott om både fina bilder och trevliga människor på Midsommargården idag.