Komma hem? Gjorde jag det? Ja till slut...

Alla vägar bär till Rom hette det en gång i tiden, men nu var det inte dit jag skulle, jag skulle hem. En stig hade jag framför mig och alltid leder den någonstans så jag  trampade vidare.

Jag befann mig inte oväntat i  en skog.

Där fanns det träd. Det  här var ovanligt naket.

Stigen fortsatte och det gjorde jag

Jag gick och jag gick och till slut klarnade min blick.

Jag anade var jag var. Därnere hade jag stått för ett tag sedan och tittat upp hit och inte gått upp för det var för blött. Nu visste jag: kunde jag hitta hem då borde jag kunna det även denna gång.

Det var här jag stod den gången. Det gäller att befinna sig på rätt sida motorvägen när den klyver världen i två skilda delar.

Plötsligt var jag på andra sidan, i den andra delen av världen.

Detta Casa Blanca kunde jag ju inte undgå att känna igen. Ljuset gjorde det extra vitt kändes det som.

Här var jag på rätt väg.

Tankarna i mitt huvud när jag gick där kände jag igen från förra gången jag gick där. Tydligen gjorde jag samma observationer båda gångerna.

Slutar  med en svartvit bild som jag redan visat i färg.

Blåmåndagen är det visst idag och påskveckan har börjat. Får man säga Glad Påsk redan nu?

del 3 där jag fortsätter att gå, vandra och promenera bland naturens bilder

Kalasväder för skogspromenad och bloggfotograf var det i går och promenaden blev flera bloggar lång.Idag blåser det otrevligt och jag är glad att jag bara hade ett kort ärende utomhus. Men då kan jag sitta hemma och blogga istället. Och lösa dagens svåra Sudoku . Och kanske ett korsord. Saker jag också har ordination på.

Och vara lite trött...Det kräver också sin tid.

Ris och ljus?

Jag vet ju inte alltid vad jag tar för bilder, ibland tänker jag men lika ofta bara ser jag och tar bilden, utan att tänka, bara en känsla av att det är ett bra motiv. Erfarenheten har lärt mig att inte tänka för mycket.

En vansinnesbild?

Några kvarvarande fjolårsnypon.  Inte "ska" man fota dem så  här. Men det gjorde jag ändå. Det var något  med helheten. Kan man ana våren...

Lite tidigare passerade jag en annan buske med rödare nypon. Men...?

Fast nu var det här jag var.

Där stigarna böjer så fint runt träd och sten.

Och vattnet tittar in i bilderna.

.

Det var med henne jag pratade om kvinnlig och manlig hunduppfostran. Det är en del av charmen med promenader, de spontana små samtalen vid tillfälliga möten.

Jag gick ut på bryggan, men gjorde inga fynd.

Sumpmarker?

Men det finns ju hus där bakom.

Jag ville  ha en ljus bild, det var så jag kände mig när jag gick där: Ljus. Och så jag upplevde världen

Så här fångade jag också motivet.

Upp-och-ner! Det är ju en vattenyta inblandad.

Bättre såhär?

Jag tog mig ut ur träsket.

Tog en "vass" bild.

Och nu var jag här och skulle ta mig hem, men var ska jag gå?

Hade ju ingen farkost att ta till, som det här paret.

Nya Järva Bilder

Nej , det är inte felstavat i rubriken, jag har inte varit djärv, ej heller varit en järv. Men däremot gått på Järvafältet. Igår, en dag med vår i luften och jag  med vår i sinne och kamera runt halsen. En tung börda för mig som länge promenerat  med en lättviktig m4/3-kamera i fickan. En bra urban kamera, men som jag ibland tyckt inte riktigt hållit måtten ute i det öppna landskapet och bland buskar, snår  och träd.

Äpplen och nypon.

Skog och betesmark.

Till höger i skogen kan man se  en linje i skogen där  berget sluttar.  Mitt i bilden anas en böljande linje längs diket. Det öppna landskapets kompositionselement är ibland subtila, men också roliga att iaktta och upptäcka. Inte minst som fotograf ,för då har jag nog korpgluggarna  öppnare än eljest.

I lyckliga ögonblick öppnas plötsligt en färdig tavla för mig.

Fyra hästrumpor i hagen.

Svartvitt i vårljuset? Javisst. Vissa motiv är svartvita så det skriker om det.

I mina ögon var bilden svartvit redan i fotoögonblicket.

Andra är mer stillsamt försiktigt svartvita.

Där färgen skulle splittrat uppmärksamheten. och tagit bort den stillsamma poesin.

Svartvitt kan också ibland agera lite tidsmaskin. Tänker man bort lite detaljer i bilden kan fantasin föra oss bakåt i tiden

Men med färgen på plats...

Modefärg ger en tydlig tidsstämpel

.

*

Efter en liten kaffepaus fortsatte jag min vandring. 

Det var tur jag gick igår, idag är vädret mer illasinnat, det blåser.

*

Kameran då?

Den optiska sökaren var den stora skillnaden.

Jag kunde jobba mer med kompositionen på plats, jag såg vad jag gjorde.

Lördagspromenaden

Jag gick förstås med kameran i släptåg och fann motiv av olika slag.

Ibland var det färgen som fångade blicken.

.

Som pinnen och pannbandet (med musik så hon slapp höra vårens brus från motorvägen).

Eller i omvänd ordning så man kan inbilla sig  att hon tagit pinnen och målat hörlurarna.

I tunnlar finns det ofta motiv.

Men när man passerat tunneln kan man söka upp det öppna landskapet.

Efter att ha bott i öppet jordbrukslandskap en period av mitt liv känns det ofta lockande att fånga det på bild, även om det är  någon annanstans. Det känns hemtamt.

Det finns linjer,  strukturer och nyanser som gör det spännande att gå där med kameran.

Plötsligt dyker det upp något, framför mig när jag kryssar över markerna, något som skapar en bild, färdig att registrera med kameran.

Jämför jag med att traska omkring i det urbana samhället, tycker jag inte att detta skiljer sig  fotografiskt så mycket  från att ströva omkring i stan. Jag ser på samma sätt, jag fotar på samma sätt. Skillnaden är bara motiven.

Motiven dyker upp och varierar här också, precis som inne i stan.

Spännande idag var också att jag lämnat min Olympus-trotjänare det senaste året hemma. Variation.

När biblioteket har stängt måste man måla över skylten!

Det här var dagens sista bild. Promenaden var lång och jag började bli trött.

Jag tyckte husen var fina, jag är ju delvis inne i en husperiod nu, men idag blev det också en massa annat. Det gröna fick mig att övervinna tröttheten och ta även den sista bilden.