Silvergruvan del E.
Nu har vi värmt oss hos fältskärn...
...vi tar ett varv till i underjorden

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Vi skildes åt i värmen i Viktoriasalen i sällskap med gruvans fältskär. Nu när vi värmt oss är vi redo för ett varv till nere på gruvans 155-metersnivå, för att se vad om händer. Men först tittar vi på gruvans bår som kunde användas för ett hissa eller släpa skadade i schakten. (Men bilden tog jag för det vackra ljuset.) Jag ser att prästen med sin fackla smugit sig in i bilden en gång till.

Vi går ut i kylan och söker oss fram längs gruvgångarna. En bit bort hittar vi timmermannen som håller på att hugga ut trappsteg i en stock, precis som man gjorde under gruvans storhetstid. Bättre trappor än så fanns det inte, och ibland inte ens det. Då fick man hasa i stället på stenhällarna, som riktiga slashasar.

Lite längre bort hittar vi våra gamla bekanta igen (för er som följt tidigare avsnitt i följetongen). Petter och Petter i bilxtens avslöjande ljus, till femtio procent arbetande. Längst in kan vi se lite hö. Det är nog avsett för gruvhästarna, men något säger mig att det även kan nyttjas av trötta gruvdrängar.

Alldeles intill dem hittar vi Christina-schaktet, 155 meter under laven som finns att beskåda ovan jord. Ett rejält fritt fall hit ner. Tur att det finns rejält lock däruppe. Men en gång i tiden kunde gruvdrängarna lifta med mad malmtunnor som hissades upp och ner i schaktet.

Här kan vi också se vattenytan som hålls på denna nivå, med hjälp av pumpar.

Men nu är det dags att återvända upp till markytan igen, för att se vad som kan ha hänt där under vår vistelse härnere. På vägen till hissen möter vi en dräng som just tömt sin kärra.