Silvergruvan del B.
Dagen vaknar och allt börjar...
        ...tillbaks till 1736

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Det är lördag morgon och gruvan vaknar till morgonsolen. Det är lördagen den 2 augusti år 2008 och spänningen stiger

Men vänta, stämmer det? Är det verkligen 2008. Något håller på att hända, vi håller på att förflytta sig från nu till 1736. Jag drar på mig mina gruvdrängskläder för att smälta in i miljön och blir till Bildmästare Jaan van der Oolof från Flandern. Däremot klarar jag inte att förvandla digitalkameran till en tidsenlig pensel, så den får gälla som en Camera Magica, nyinförskaffad från en ljusets mästare i Florens. 

I olika stadier av förvandling samlas vi i direktörsbostaden.

Passar den?

En ännu ganska ren Slem-Hans...

Ni har sett dom förut (i Del A). Petter och Petter, två fjortonåriga gruvdrängar som tvingas ner i gruvan .

Året är 1736 och det är en vecka sedan Sala stad brann. I staden och ute vid gruvan råder kaos. Bergmästaren har begett sig till Kungliga Huvudstaden. Slem-Hans, smutsigast i staden, och en av de misstänkta för branden, är redo för att gå ner i gruvan. Därbakom håller kollegan (också misstänkt)  på att stänga av nutiden.

Vad väntar alla på?
Borgmästaren, men han dröjer. Fint folk kommer sent. 

Under tiden lyssnar vi på skönsång av Ad Hoc, tillresta från lärdomsstaden Upsala. Längst till vänster bergsmannen Herr  Mauritz Gottsund, även han misstänkt för branden.

Låt oss njuta av dessa sköna toner tills nästa avsnitt följer. 

Silvergruvan del A.
Någonting håller på att hända...
...spänningen stiger

En följetong i flera akter

Till synes vilar lugnet över gruvområdet vid Sala silvergruva, en helt vanlig sommardag. Men skenet bedrar, bakom kulisserna sjuder det av aktiviteter.

Det hålls planeringsmöten...

Håll koll på de två till höger, de kommer att dyka upp igen! 

De inblandade diskuterar

De här figurerna kommer också att dyka upp igen... 

Det har blivit fredag. I morgon börjar en av årets stora händelser: GRUVANS DAGAR. Inne i receptionen är det full fart.

I markan kastar sig en av gruvdrängarna över dagens middag

Utanför fönstret ser vi laven över Knektschaktet, där vi i morgon beger oss 155 meter ner i gruvan.

Och själv kryper jag ner i min sköna säng, i väntan på morgondagen.

Missa inte den spännande fortsättningen, då vi förflyttar oss 272 år bakåt i tiden, till 1736, en vecka efter den stora branden i Sala... 

Fortsättning följer: Nästa del av berättelsen

14. Berättandet är ett uttryck för längtan efter trygghet i en fragmentiserad värld...

Nej, orden i rubriken är inte mina, det var något jag läste, en formulering som fastnade i skallen och pockade på att bli använd. Ett sätt att bli av med den är helt enkelt att använda den, att börja skriva och se vad som händer.

Att berätta. Behovet av berättande. Är det en anledning till att vi fotograferar. Är det bilderna som står för det moderna berättandet? "Wenn jemand eine Reise tun dann kan er etwas erzählen", 0m jag kommer ihåg rätt...

Jag tänkte nog mer på den individuella bilden och berättandet i den. Är berättelsen i bild fotografens eller betraktarens. Jag reflekterade över det när jag satt och betraktade den här bilden. Och så blev det ett blogginlägg.

Dels finns det en berättelse om hur bilden blev till. Den berättelsen finns alltid. De behöver inte vara märkvärdig, men den finns alltid, ibland viktig, ibland obetydlig. Det som fångade mig först i den här scenen var lamporna i fönnstret och jag visste direkt att jag ville ha dem med i bakgrunden på en bild. Jag stod kvar en stund och tog några bilder på folk som passerade. Plötsligt uppfattade jag de tre paren som rörde sig och ville fånga dem när det inte kolliderade med varandra och lyckades innan de två yttersta paren hann ut ur bildytan.

Men det är inte den berättelsen som är den intressanta här, utan betraktarens berättelse, den som uppstår när någon betraktar bilden. Och de reflektioner som uppstår i den berättelsen.

Tre par, med olika riktning och olika tempo i vandrandet. Flickorna i mitten, mer energiska i sin promenad, raska och med ett klart mål i sikte. Skyndar de för att hinna med tåget? Killarna mer lugnt flanerande. Och så den asiatiske turisten som kontrast till detta. Står still och vänd åt ett annat håll. Ser inte de andra, men rörelsen finns där med, kameran är på väg upp. Turistmotiv i sikte? 

Jag ser också parens klädsel, som så tydligt gör dem till par. Efterhand ser jag också andra detaljer i bilden.

Hur mycket av detta uppfattade jag när jag tog bilden? Ingen aning, så här efteråt. Delar av det fanns nog där, om än inte på ett medvetet plan. 

13. Ordbehandlaren och hans penna, snickaren med sin hammare och fotografens strävan.

När man skriver och resultatet uteblir så byter man inte ordbehandlare. Men man kan byta till penna och papper istället och då kanske det går bättre, det är i alla fall min egen erfarenhet som f.d. skribent. Bytet av verktyg kan lösa kreativa knutar. Kör man fast med den ena metoden, kan den andra hjälpa. Sak samma kan det vara för fotografen. Kör man fast när man försöker utvinna en bild ur ett motiv, kanske det lossnar om man byter objektiv, byter brännvidd. Byter ordbehandlaren mot en penna. En målande konstnär som fastnar i sitt uttryckssätt kan på samma sätt byta media. Endast skribenten själv, fotografen själv, konstnären själv har makt över detta, och förhoppningsvis insikten att se detta.

En snickare använder en hammare för att slå i spikar. För att vara bra på att slå i spikar måste han behärska sitt verktyg, i varje situation veta hur hårt han skall slå, hur att skall sikta för att lyckas bra. Korta spikar, långa spikar, tunna och grova, olika underlag, alla kräver sitt speciella handlag. Precis som för fotografen. Varje motiv kräver sitt speciella handlag. Mästerligt handlag kräver träning och erfarenhet med hammare och kamera.

Få snickare ägnar sig enbart åt att spika. När snickaren skall kapa en bräda skulle han (eller hon) aldrig drömma om att använda hammaren. Den snickare som gör valet att enbart använda hammaren har begränsat sitt arbetsområde, men kan kanske bli en virtuos utöver det vanliga inom det området. Det valet är knappast realistiskt för snickaren, men för fotografen existerar det. Man kan begränsa sig till att använda ett verktyg, ett objektiv och bli virtuos med det.  Ta till exempel en Cartier-Bresson. Men han tog inte heller porträtt på nyckelpigor eller närbilder på skygga fåglar. Han hade gjort sitt val (och ett gott sådant).

Vi gör alltid ett val, även som fotografer. En del är medvetna om sitt val. En del mycket medvetna. Andra helt omedvetna om att de faktiskt gör val. Eller låter bli att göra ett val, vilket också är ett val! 

Vi kan göra ett val. Andra kan göra ett annat val. Det innebär inte att den ena eller andra har fel. Vi är individer och gör förhoppningsvis rätt val för oss själva. Förr eller senare. Men vägen dit kan vara både lång och krånglig och kantad av misslyckanden. Krokiga spikar, snedsågade brädor. En del kanske nöjer sig med det, och trivs med det, att kröka spikar, medan andra har högre mål, att med skönhet kunna slå i även de grövsta spikar. Men valet är individuellt.

En del kan välja att enbart slå i spik. Och tycka att det är det enda rätta. Andra kan välja att bara såga. Och likaledes tycka att det är det enda rätta.  Ytterligare andra väljer att kunna båda och ser ingen konflikt idet. Att behärska sågen gör inte att man blir sämre på att spika. Men om man dessutom skall mura, gjuta, spackla, måla, olja, kröka rör, sy kläder, göra ostsufflé, spela gitarr, brygga vin, mecka med bilen och samla på frimärken, då kanske man inte blir bra på någonting.

Men det viktiga är att var och en hittar sin väg. 

Gunnar Smolianskys bilder på Kulturhuset i Stockholm. Han har valt sin väg.  

Där finns också svarvita bilder av Lennart Nilsson, från 40-50-talen. Berättande och tekniska mästerverk. Båda utställningarna är bra. En del tycker Nilsson är bäst, andra Smoliansky. Endast du vet vad du tycker. Gå och se om ni inte har gjort det!

En annan väg att gå

12. Freiburg, med Dogma-stuk.

I våras hälsade jag på min dotter som studerade en termin i Freiburg i Södra Tyskland. Då passade jag på att fotografera en del förstås. Nu efteråt kom jag på att jag faktiskt använde den utrustning som jag nu använder för Dogma-poolen: Canon S70, 28 mm.

Det inspirerade mig till en liten gatu-bildsvit. Inga reflektioner denna gång. Bara upplevelser skildrade i några snabba vardagliga skeenden.

På vägen dit väntade jag på ett tåg i Zürich. Reklamen för fotbolls-EM fanns redan överallt.

Zürich Hauptbahnhof

Classen var god, men det hade varit enklare att se vilka sorter som fanns, om inte grannhuset hade speglat sig. Jag valde kokos.

Freiburg

Även i Tyskland får man SMS.

På väg till marknaden passerar man prången vid  kyrkan

Vid lunchdags är man hungrig.

 SLUT.