14. Berättandet är ett uttryck för längtan efter trygghet i en fragmentiserad värld...

Nej, orden i rubriken är inte mina, det var något jag läste, en formulering som fastnade i skallen och pockade på att bli använd. Ett sätt att bli av med den är helt enkelt att använda den, att börja skriva och se vad som händer.

Att berätta. Behovet av berättande. Är det en anledning till att vi fotograferar. Är det bilderna som står för det moderna berättandet? "Wenn jemand eine Reise tun dann kan er etwas erzählen", 0m jag kommer ihåg rätt...

Jag tänkte nog mer på den individuella bilden och berättandet i den. Är berättelsen i bild fotografens eller betraktarens. Jag reflekterade över det när jag satt och betraktade den här bilden. Och så blev det ett blogginlägg.

Dels finns det en berättelse om hur bilden blev till. Den berättelsen finns alltid. De behöver inte vara märkvärdig, men den finns alltid, ibland viktig, ibland obetydlig. Det som fångade mig först i den här scenen var lamporna i fönnstret och jag visste direkt att jag ville ha dem med i bakgrunden på en bild. Jag stod kvar en stund och tog några bilder på folk som passerade. Plötsligt uppfattade jag de tre paren som rörde sig och ville fånga dem när det inte kolliderade med varandra och lyckades innan de två yttersta paren hann ut ur bildytan.

Men det är inte den berättelsen som är den intressanta här, utan betraktarens berättelse, den som uppstår när någon betraktar bilden. Och de reflektioner som uppstår i den berättelsen.

Tre par, med olika riktning och olika tempo i vandrandet. Flickorna i mitten, mer energiska i sin promenad, raska och med ett klart mål i sikte. Skyndar de för att hinna med tåget? Killarna mer lugnt flanerande. Och så den asiatiske turisten som kontrast till detta. Står still och vänd åt ett annat håll. Ser inte de andra, men rörelsen finns där med, kameran är på väg upp. Turistmotiv i sikte? 

Jag ser också parens klädsel, som så tydligt gör dem till par. Efterhand ser jag också andra detaljer i bilden.

Hur mycket av detta uppfattade jag när jag tog bilden? Ingen aning, så här efteråt. Delar av det fanns nog där, om än inte på ett medvetet plan. 

13. Ordbehandlaren och hans penna, snickaren med sin hammare och fotografens strävan.

När man skriver och resultatet uteblir så byter man inte ordbehandlare. Men man kan byta till penna och papper istället och då kanske det går bättre, det är i alla fall min egen erfarenhet som f.d. skribent. Bytet av verktyg kan lösa kreativa knutar. Kör man fast med den ena metoden, kan den andra hjälpa. Sak samma kan det vara för fotografen. Kör man fast när man försöker utvinna en bild ur ett motiv, kanske det lossnar om man byter objektiv, byter brännvidd. Byter ordbehandlaren mot en penna. En målande konstnär som fastnar i sitt uttryckssätt kan på samma sätt byta media. Endast skribenten själv, fotografen själv, konstnären själv har makt över detta, och förhoppningsvis insikten att se detta.

En snickare använder en hammare för att slå i spikar. För att vara bra på att slå i spikar måste han behärska sitt verktyg, i varje situation veta hur hårt han skall slå, hur att skall sikta för att lyckas bra. Korta spikar, långa spikar, tunna och grova, olika underlag, alla kräver sitt speciella handlag. Precis som för fotografen. Varje motiv kräver sitt speciella handlag. Mästerligt handlag kräver träning och erfarenhet med hammare och kamera.

Få snickare ägnar sig enbart åt att spika. När snickaren skall kapa en bräda skulle han (eller hon) aldrig drömma om att använda hammaren. Den snickare som gör valet att enbart använda hammaren har begränsat sitt arbetsområde, men kan kanske bli en virtuos utöver det vanliga inom det området. Det valet är knappast realistiskt för snickaren, men för fotografen existerar det. Man kan begränsa sig till att använda ett verktyg, ett objektiv och bli virtuos med det.  Ta till exempel en Cartier-Bresson. Men han tog inte heller porträtt på nyckelpigor eller närbilder på skygga fåglar. Han hade gjort sitt val (och ett gott sådant).

Vi gör alltid ett val, även som fotografer. En del är medvetna om sitt val. En del mycket medvetna. Andra helt omedvetna om att de faktiskt gör val. Eller låter bli att göra ett val, vilket också är ett val! 

Vi kan göra ett val. Andra kan göra ett annat val. Det innebär inte att den ena eller andra har fel. Vi är individer och gör förhoppningsvis rätt val för oss själva. Förr eller senare. Men vägen dit kan vara både lång och krånglig och kantad av misslyckanden. Krokiga spikar, snedsågade brädor. En del kanske nöjer sig med det, och trivs med det, att kröka spikar, medan andra har högre mål, att med skönhet kunna slå i även de grövsta spikar. Men valet är individuellt.

En del kan välja att enbart slå i spik. Och tycka att det är det enda rätta. Andra kan välja att bara såga. Och likaledes tycka att det är det enda rätta.  Ytterligare andra väljer att kunna båda och ser ingen konflikt idet. Att behärska sågen gör inte att man blir sämre på att spika. Men om man dessutom skall mura, gjuta, spackla, måla, olja, kröka rör, sy kläder, göra ostsufflé, spela gitarr, brygga vin, mecka med bilen och samla på frimärken, då kanske man inte blir bra på någonting.

Men det viktiga är att var och en hittar sin väg. 

Gunnar Smolianskys bilder på Kulturhuset i Stockholm. Han har valt sin väg.  

Där finns också svarvita bilder av Lennart Nilsson, från 40-50-talen. Berättande och tekniska mästerverk. Båda utställningarna är bra. En del tycker Nilsson är bäst, andra Smoliansky. Endast du vet vad du tycker. Gå och se om ni inte har gjort det!

En annan väg att gå

12. Freiburg, med Dogma-stuk.

I våras hälsade jag på min dotter som studerade en termin i Freiburg i Södra Tyskland. Då passade jag på att fotografera en del förstås. Nu efteråt kom jag på att jag faktiskt använde den utrustning som jag nu använder för Dogma-poolen: Canon S70, 28 mm.

Det inspirerade mig till en liten gatu-bildsvit. Inga reflektioner denna gång. Bara upplevelser skildrade i några snabba vardagliga skeenden.

På vägen dit väntade jag på ett tåg i Zürich. Reklamen för fotbolls-EM fanns redan överallt.

Zürich Hauptbahnhof

Classen var god, men det hade varit enklare att se vilka sorter som fanns, om inte grannhuset hade speglat sig. Jag valde kokos.

Freiburg

Även i Tyskland får man SMS.

På väg till marknaden passerar man prången vid  kyrkan

Vid lunchdags är man hungrig.

 SLUT.

11. Varför kan jag inte bli en renlärig DOGMA-fotograf?

Ja, nu ska ju inte det här bli ett anatema över DOGMA , utan snarare en reflektion över vad dogma har betytt för mig och de insikter det gett.

Jag har inte varit med så länge i Dogma-gruppen på FS, men har redan "hunnit med" två dogma-löften. Först nyttjade jag mitt nyinköpta 50 mm/1.4 när jag ändå skulle "lära" mig det. Att jag dogmatiserade det gjorde också att jag var mer fokuserad på att använda just bara det objektivet. På min kamera blir ju det objektivet som en 80 mm på småbildkamera (eller fullformat som det heter numera), dvs ett kort tele. Den bild av världen man får blir bara ett utsnitt, och det gör att man tränar ögat att se just utsnitt. Begränsningen gör att jag blir mer fokuserad. Om jag har lämnat alla andra objektiv hemma så kan jag i mitt (o)medvetande sortera bort även de möjligheterna. Alltså kan jag koncentrera mig på det jag har. Och en extra koncentration blir det som sagt av den lilla bildvinkeln, det snäva utsnittet.

Ytterligare en koncentration införde jag själv, genom att använda just bländare 1.4 så mycket som möjligt, för att få den fokusering som det begränsade skärpedjupet innebär, framförallt om motivavståndet inte är så stort.

Vad gav nu detta? En sak som hände var att jag kände igen mig. När jag köpte min första Olympus OM-1:a 1973 var kameran sprillans ny och så många objektiv hade ännu inte hunnit till Sverige. Inte så många kameror heller, min var en av de första som kom hit. Det gjorde att jag ett tag hade bara en 100 mm, innan min 35:a dök upp några månader senare. Så detta med ett objektiv, liten bildvinkel gav en lite välkänd flashback till fotograferandet. Men dessutom den sköna känslan att inte ha något alternativ att fundera på. Det enda jag kunde ägna intresse åt var motivet och BILDEN. Och är det inte det som är meningen?

En Dogma-bild när jag körde med 50mm/1.4 och färg.

Samtidigt blir detta en begränsning. Sätter jag på 50:an och går ut bara med den så har jag (indirekt) bestämt mig för en typ av motiv, i varje fal en typ av tänkande. Och begränsningar kan vara både på gott och ont. Några av fördelarna har jag redan nämnt. En nackdel (som jag ser det) är om man alltid gör likadant, så begränsas möjligheterna som fotograf och människa, och jag missar de utmanngar som kan utveckla mig i andra riktningar. Och det är det som är det intressanta tycker jag, att hitta nya motiv, tekniker och uttryck, men samtidigt ha den stadga som det innebär att ha en fot kvar i det traditionella. Andra har andra preferenser.

Jag övergick efter ett tag till att använda lill-kameran (Canon S70) och svart-vitt i Dogma. Varför. Ja, inte för att jag var färdig med 50:an, tvärtom. Men jag vill pröva förhållningssättet även med S70:an som för mig är mycket en ta-med- och ha-med-kamera, och därmed lämplig för oplanerat gatuflanerande. Så mitt nuvarande Dogma-stuk är S70, 28 mm (ekv.) och svartvitt och  med den blir det mer traditionellt gatufotande. Men vidvinkeln gör att den automatiska begränsningen med 50:ans utsnitt försvinner. Det är lätt att få med för mycket, eller att stå för långt bort. Och där är jag nu, när det gäller Dogma.

En Dogma-bild med S70, 5.8 mm (28)

Och det här vill jag fortsätta att pröva (testa/träna) tills jag blir mer van och obesvärad med både kameran och situationen. Även om jag känner mig mer tillfreds med 50:an. Eller kanske just därför.

Varför kan jag då inte nöja mig med detta. Jo jag vill också göra sådant här, t.ex.

 En odogmatisk bild med Lens-baby.

Fast det är ju faktisk lite dogma-tänk här med; en kamera, ett objektiv - men motivet är mer oortodoxt, och framförallt objektivets uppförande. Resultatet blir sällan förutsägbart, även om vanan även här gör att man lättare hittar rätt. Och det här utforskandet är lika spännande som att utforska gatumiljöer. Och jag tror jag behöver båda, att de berikar varandra och vidgar mitt bildseende.

Och framförallt, jag skulle känna mig inlåst, om jag begränsade mig till bara ett uttryckssätt. Det är därför det är så skojigt (och berikande) att blogga. Här kan jag komplettera med ytterligare ett sätt: språket och det skrivna.

10. Skriva och fotografera. Uttryck eller utforskning?

I gårdagens blogginlägg kom vi som hastigast  (åtminstone i en kommentar) in på om det är skrivandet eller fotograferandet som är expressivt eller kontemplativt till sin natur. Om man är eftertänksam när man skriver, men är mer omedelbart utrycksfull och explosiv när man hastigt fångar ett ögonblick. Jag tror nog att det beror på vilken typ av fotograferande man ägnar sig åt, och kanske beroende på vilken typ av person man är. En sportfotograf behöver kanske det expressiva, kanske också en gatufotograf, även om jag själv upplever mitt gatufotograferande mer som ett kontemplativt strövande än som en jakt på ett byte. Men så är jag också fjärran från signore Paparazzo.

Jag tror nog att det beror på varför man skriver eller varför man fotograferar. Skriver jag en sådan här text, så är det eftertänksamt och reflekterande. Det är ett långsamt skrivande. Jag stannar upp, gör pauser, återvänder senare och fortsätter. Slår upp, läser och undersöker hugskott och infall som dyker upp. Läser vad jag själv och andra skrivit förut, försöker förstå och integrera det till någon sorts formulerbara påståenden. Kort sagt försöker förstå, försöker bli något visare. Jag skriver för att nå kunskap. Helt enkelt ett slags utforskning. En utforskning som för mig framåt med hjälp av andra människors synpunkter och inlägg.

Om jag däremot till exempel skriver en kommentar under en bild, eller ett mejl till min dotter, då har jag en helt annan stil,  ett helt annat förhållningssätt. Då blir skrivandet ofta spontant, expressivt i nuet, utgående mer från känsla och upplevelse än från intellektuell eftertanke. Skrivandet kan vara både efterforskning och uttryck . Man kan utforska för att kunna nå fram till ett uttryck. Skönlitterära texter kan ju ha dessa komponenter, i olika grad förstås beroende på genre och författare.

Samma sak med fotograferandet, det kan också vara både efterforskning och uttryck. Och en massa annat dokumentärt och dokumenterande på olika sätt, inte att förglömma. Återigen kan jag bara utgå ifrån mig själv, men jag upplever att jag har båda delarna i mitt fotograferande, kanske framförallt ett sökande, men det är ju också ett utforskande. Jag upplever att mitt fotograferande innehåller flera faser, den första när jag är ut och fotar och samlar på mig exponeringar, den andra när jag kommer hem och betraktar mina fynd (vilket ger både förtjusning och besvikelser) och en tredje när jag gör bilder.

Det finns en utforskning här också. När jag kommer hem och betraktar, utforskar jag vad jag har fångat, reflekterar, ibland snabbt, ibland långsamt, eftertänksamt. Sedan kommer uttrycket, att skapa bilderna, vilket ibland inte innebär något arbete, skapande, eftersom de är så gott som färdiga, men ibland innebör både sökande, prövande och misslyckande. Men misslyckandena är ju också ett resultat av utforskningen.

Skriva och fotografera, skrev jag i rubriken. Det kan ju också innebära att man gör det i någon sorts symbios. Det har jag gjort i några av mina blogginlägg, och det är också ett sorts utforskande för min del. Hur kan jag kombinera dessa beståndsdelar till att bli en enhet? Ett uttryck som ges av kombinationen text/bild.

Det är fortfarande roligt att skriva! Jag har redan fått nya idéer när jag skrev detta. 

Fortsätt att utforska. Det är spännande att se vad som döljs under ytan.