Synnerligen blandade vårbilder från en solig vårdag (före aftonens fröjder).

I dag alltså.

Passerade först Kista för att fixa några grejor på jobbet.

Nej, jag jobbar inte på Ericsson...

Även här finns det träd som blommar i rosa.

Efter ett besök hos min mor besökte jag även kyrkogården i Vallentuna.

Än har inte kyrkan gömt sig bakom trädens grönska.

De står bara där och väntar på att det är dags.

Kompisarna i skogen har hunnit längre.

De är så fina att de kan få åka valborgskarusell.

I ån såg jag en tidig badare...

.

Hoppas dagen fortsätter lika bra för er alla!

Lumix G2 + Hexanon 40 mm/1.8 gjorde grovjobbet.

.

Gårdagens strödda fynd
kanske inte så märkvärdiga.
En häck, en buss, ett torn och så två objektiv

I går blev en mellandag fotograferingsmässigt. Eller kanske inte i alla fall. Det var inte så lång stund jag höll i kameran, men jag skrev ju faktiskt ett långt blogginlägg med tankar kring mitt fotograferande. Efter det kände jag behov av lite action och gick ut på den lilla gräsplätten och skådade in i häcken.

Fast egentligen luftade jag nog ett objektiv som mest legat i träda sedan förra sommaren.

Domiplan 50 mm/2.8 som ger så intressant bakgrund om man inte bländar ner för mycket.

Dekorativt och spännande -- eller asfult, meningarna går isär.

Men objektivet skärper sig om man bländar ner.

Sedan lämnade jag häcken och for in till staden i ett ärende.  Hade kameran med och luftade ett annat objektiv som inte heller fått vara med på ett tag.

Damen i rött fångad med Hexagon 40 mm/1.8

Ett icke helt okänt torn...

... och en annan vinkel.

Jag kanske skulle ta och köra med Hexagonen ett tag. Den verkar ju kunna ta schyssta bilder.

Önskar er en trevlig afton!

Atlastäppan -Vasaparken - Kungsan
Udda vyer från staden?

Igår hamnade jag någonstans jag inte tänkt mig. Det är det trevliga med att flanera utan att planera, eller spatsera lite på måfå, om man vill säga så, att man inte vet var man hamnar och därför inte vet vad som väntar. Nya motiv kanske? Eller gamla motiv på nytt sätt? Eller inget alls? Det är det sköna med det oförutsägbara.

Jag klev av pendeltåget vid Karlberg, för att söka mig fotledes mot stadens Centralare delar.  Just lite på måfå. Redan när jag kom upp på gatan kände jag att det var varmare än när jag gick hemifrån, och ganska snabbt kände jag behov av att ta av mig jackan för att inte storkna. Jag känner mig ganska snabbt obehagligt överhettad, om jag har det minsta för mycket kläder på mig. Jag hade ingen lust att göra det mitt på trottoaren (vilket jag ofta gör) utan jag sökte efter någons stans att även sätta ner rumpan.

Då dök Atlastäppan upp. Jag hade ingen aning om att den fanns, men plötsligt bara fanns den där när jag behövde den. Och en parkbänk att sitta på. Järnvägens infart mot Stockholms Central löper alldeles intill och som ett skydd fanns ett genomskinligt (buller?)plank mellan mig och tåget, och plötsligt var det en plats inte bara för att ta av sig jackan, utan också för att ta bilder. Sådana där bilder där bakomliggande motiv, speglingar och ytans struktur blandar sig på förutsägbara eller icke förutsägbara sätt.

Eftersom tågen är nära här, kan man både på ovanstående bild och den här under, ana tåg. (Det ger ju en möjlighet för trainspotters att försöka identifiera  vad det är för tågtyp.)

Eftersom de olika elementen i bilden ligger i rejält olika skärpeplan, kan man inte riktigt se hur bilden kommer att de sig förrän man tittar i sökaren. Det är också så att man kan påverka bildens utseende och innehåll ganska mycket, både genom var man lägger skärpeplanet och hur stort (eller litet) skärpedjup man tillåter.  Det ger ibland en möjlighet att skapa ganska olika bilder ur samma motiv. Det tilltalande med det, tycker jag, är att man gör det i fotoögonblicket, när man fotograferar, och inte genom manipulerande efteråt.

De två ovanstående bilderna är tagna med samma brännvidd, och jag står på samma plats, möjligen flyttade jag fötterna något lite. Resten är val av bländare och och avstånd.  Objektivet är manuellt, så det är bekvämt och enkelt att göra de inställningarna på objektivet. Tiden får kameran sköta, jag håller bara ett öga på den.

Om det blir några märkvärdiga bilder? Vet inte, men de gör det roligt att fotografera, och det är det viktigaste. Det känns som ett skapande och inte bara ett avbildande, ett skapande där jag aktivt bidrar till bildens innehåll och uttryck. Med raw och Lightroom blir dessutom efterarbetet minimalt, något som ytterligare förstärker känslan av att det är fotoögonblicket som är det viktiga.

Här siktade jag in mig på ett av tornen på andra sidan Karlbergskanalen

Frågan var: Hur oskarpt får tornet vara utan att bilden mister sin karaktär.

Här tillkommer speglingar i bilden och vad som är vad är kanske inte så lätt att se, men det är inte meningen heller.

Världarna kanske blandas.

Sedan vände jag mig åt andra hållet. Hade jag haft lust hade jag kunnat byta objektiv och fått med mer (fina!) skuggor, men nu gjorde jag inte det. Jag insåg att det nog inte var skuggor jag var ut efter. Eller så var det så att jag bara var ute efter utsnitt med kort tele. Jag körde ju med 45 mm på m4/3 (ekvivalent med 90 mm på fullformat).

Jag tog mig över Torsgatan och tog mig sedan upp till Vasaparken via en trappa jag inte hade någon aning om, men plötsligt fanns  den där och styrde mina nyfikna steg.

Gräsmattan var alldeles gul av vårlök och jag la mig ner på mage och siktade med kameran. Fortfarande med kort tele.

Jag var nog inne på det här med udda perspektiv efter mina bilder vid Atlastäppan. Våren, och vårfärgerna via blommorna,  ska väl stå för vårkänslan, och resten av bilden får antyda miljön i små titthål. Råkar jag ha följt någon kompositionsregel är det en ren tillfällighet, och har jag brutit mot någon är det för att jag vill ha bilden så här.

När jag ändå höll på sökte jag efter andra varianter på temat parken och omgivningarna.

Här valde jag att låta bebyggelsen framträda lite mer. Det ger förstås en suddigare förgrund. Man kan kalla det för ett skärpetest av objektivet. Man kan beskära i förgrunden för att få bort oskärpan. Eller man kan låta det vara som det är. Eller så blundar man bara. När jag betraktar bilden så här efteråt (med det här utsnittet) kan jag se den både som en bra bild med ett lite udda uttryck, och som ett misslyckat försök.

Förgrundsoskärpan är ju inget man ska sitta och glo på, däremot kan man tycka det är fint när plötsligt skärpan växer fram ur grässtråna en bit in i bilden, och den effekten finns ju inte om inte oskärpan finns där.

Jag flyttade mig en bit och bytte förgrund. Här handlar det mest om relationen mellan bebyggelsen och parken.

Jag valde också att göra bilden svartvit för att få bort grönskan och de gula blommornas förvillande inverkan. Husen och parken, mer renodlat. Av någon anledning tonade jag också bilden lite lätt.

Här syns parken mindre och husen mer, men jag har inte lämnat parken. Vårlökarna är inte många meter bort.

Geometriska former, husens skönhet, färger och naturen som bryter in  med sin naturliga skönhet. Nere på S:t Eriksplan kan man ana bussar, trafik och därmed folkliv. Cement, klotter och skuggor. Innehållsrik.

Enkla bilder är sköna. Innehållsrika bilder kan var sköna och intressanta. Jag gillar båda sorterna, och ibland strävar jag nog åt båda hållen, bort från mitten.

Just när jag var på väg ner från kullen kom en man och satte sig, tog fram gitarren, slog på förstärkaren och började väcka fingrarna.  Efter några sekunder var han helt inne i sin värld.

Jag strosade vidare, kameran var nerpackad i väskan, motiven tog plötsligt slut, eller så var skaparlusten utmattad för tillfället. Jag kom efter ett tag fram till Sergels Torg, men det har jag redan bloggat om.  När jag gick därifrån lyckades jag ta mig fram genom folkhoparna som var på lördagspromenad, och tog pliktskyldigast en bild av de omtalade träden.

Så här blev min enkla variant.

Sedan flydde jag undan trängseln, ner i underjorden

.

Sergels torg idag. Det var visst fotografer där

Som vanligt var det mycket folk på plattan och bråttom hade de så att de bara glider förbi som skuggor, medan fotograferna tar det lugnt.

Pelarna blir för några timmar en fotoutställning.

.

.

.

Fotografer som fotar fotografer, som fotar fotografer...

Samtal.

.

.

.

.

.

Alla var inte lika glada. En hög med fotografer bland pelarna och manifestation på plattan. Ingen plats för brädåkning.

Fotointresserade duvor?

Sådan fotograf, sådan pelare.

En del bilder ska vara i färg.

Jag bredde ut min matta på gräset, medan morgongröten stod på spisen, och fångade vårens ljus

Jag har gjort det förr...

... men aldrig tycks jag tröttna...

... det går ju att variera...

... och upprepa...

Jag har ju glömt vad jag gjort förut så förmodligen upprepar jag mig....

...och gräsmattan är ju inte så stor.

Men det är ändå varje gång lika roligt.

En gång i tiden var det ett vanligt normalobjektiv med mellanringar som gällde. Och en flora, eftersom jag samtidigt botaniserade och upptäckte.

När jag på 70-talet köpt min Olympus OM-1 blev det en makronormal. Och med tiden blev det mer av att jag strävade efter sköna bilder och mindre av artporträtt. Och snart har jag glömt det mesta av artnamn. (Men det här borde väl vara en Scilla Sibirica, rätta mig om jag kommer ihåg fel.)

När jag för knappt tio år sedan blev digital i mitt fotograferande var det försättslinser som gällde, det var ju ingen systemkamera jag hade..

Numera använder jag ett 100 mm makro på min Canon 40D. Metstadels med manuell fokus, fast det är et autofukusobjektiv. Kameran kan ju inte veta var jag vill lägga den lilla skärpa som finns. Många gånger håller jag skärpedjupet kort med flit.

Nu är gröten uppäten, bilderna har passerat Lightroom och jag har bloggat. Undra vad som händer nu?

Ha en skön dag! Det finns inte bara blommor därute, det verkar finnas sol också.

.