2. Vad håller jag på med, egentligen... eller varför

Ja varför fotograferar jag? Finns det något enkelt svar på den frågan, och behöver man ens svara på den? Det är väl inte nödvändigt, men det är reflektionen som jag tycker är intressant.

Jag fotograferar för att det är roligt, så enkelt är det. Fotograferar jag så blir det roligt. Känns det roligt så fotograferar jag. Mår jag inte bra så kan jag alltid fotografera, så blir det bättre (om jag kommer på att det är det jag ska göra). Men det slutar ju inte där. Det ska bli bilder också (eller måste det inte det?).

På den tiden jag plåtade svartvitt, så var man tvungen att genomlida fasen med framkallning, mörkrum och kopiering innan det blev ett resultat. Jag var  (blev?) aldrig någon mörkrumsräv som älskade att  blaska och pjatta och ha mig. Det blev snarast en prestation att stå där och producera, ett sätt att vara duktig. Egentligen inte så roligt alltså. Det var väl  också därför jag så småningom slutade med det (när jag väl skaffat mig ett andra kamerahus för att kunna ha färg i det ena och svartvitt i det andra; Bad Timing).  Men jag stod ut i tio år! Därmed inte sagt att jag inte gillar svartvita bilder, men det är en helt annan sak.

 En gammal svartvit bild (ca 1970), film, Tri-x

...och en ny (häromveckan), digital

Efter det var jag enbart diafotograf i många år. Även där var fotograferandet roligt, men inte det som kom därefter. Att rama, sortera etc. var inte roligare än mörkrummet, men det var ju ljust i alla fall. Och så småningom drunknar man i alla bilder som tar plats. Efter den senaste flytten är det mesta undanstuvat på vinden i kartonger, mycket mediokert men också många godbitar gömda för världen.

En gammal godbit (synlig för världen), film, Velvia

Sedan hade jag en lång period, där jag nästan inte fotograferade alls (förutom familjebilder), men för fem år sedan snubblade jag på digitaltekniken och då blev det roligt igen. Alltså fotograferar jag igen. Alltså har jag roligt. (Hm, går inte det där resonemanget i cirklar). Att jobba vid datorn passar mig mycket bättre än att stå i mörkrummet eller pilla med diabildshantering. Oavsett färg eller svartvitt.

 Det är roligt att fotografera, men det behöver inte bli bilder för det. Jag menar själva fotograferandet, själva sökandet efter motiv, att gå runt och titta, att se, att söka, att flanera, att kräla på marken, vrida, vända och fånga in, allt det är fotograferandet i sig, och ett nöje, ett tillstånd, ett varande. Om det sedan blir några användbara eller bra bilder har ingen betydelse i den stunden. Bilderna är inte målet i sig, dom kommer senare. Och här tycker jag digitalkameran har spelat en roll. Man böhöver inte tänka på filmekonomi, har inte samma krav på att varje bild skall lyckas. Man kan leka. Ja, fotograferandet är mycket en lek för mig, därför så roligt. Därmed inte sagt att jag inte är seriös. Men "life is to serious, to take seriously".

Mitt mål med fotograferandet är inte att skapa bra bilder. Eller rättare sagt, att ha det målet är inget som gör att jag fotograferar, inget som driver mig, inget som gör att jag tar bättre bilder, eller gör fotandet roligare. Det är sökandet och nyfikenheten som gör det. Jag söker, ser och observerar när jag fotograferar och har jag någon gång en förutfattad mening om vad jag skall fotografera, vad det ska bli, så brukar det inte stämma. Det blir något annat, för det var vad jag fann.

Igår sprang jag på den här, och eftersom jag älskar rallarrosor kunde jag inte låta bli att fotografera

 Och så gick jag förbi en vacker rödfärgad vägg. Då kunde jag inte heller låta bli kameran. Det är en sådan där bild som jag tar för att det är roligt att fotografera. Inte för att jag i fotoögonblicket vat vad jag ska ha den till. Men den kan ju vara bra att ha om jag någon gång skulle få för mig att göra en bild av den.

 Så här blev just den (jag tog ju förstås flera)

Det var dagens funderingar. Inte för att jag vet om jag blev något klokare, men nu finns det nedskrivet i alla fall.

Ha en bra dag och ta med er kameran och gå ut och ha roligt!

1. En trevande start...

I lördags var jag till Planket på Lilla Mejtens Gränd och tittade på bilder. Jag träffade också några  fotosidevänner där, dvs. sådana jag träffat på Fotosidan, eller snarare i kommentarer under varandras bilder. När vi stod där och pratade, nämnde plötsligt Affe sin blogg på Fotosidan. Nämen hallå, vadå? Bloggar? Här har man varit medlem i fem år och det har funnits bloggar i ett par, men det har man missat. Väl hemma igen sökte jag upp bloggarna och läste, blandad konfekt, somt intressant, somt mer trivialt. Men jag blev inspirerad, inte minst av Affes egen blogg (så, nu har jag gett honom credit för det!). Och nu har jag alltså bestämt mig för att göra en själv.

När jag var ny på Fotosidan, och den första tiden därefter, upplevde jag att det blev mycket diskussioner under bilderna, inte bara kommentarer, utan även reflektioner om fotostilar, inspirationskällor och allmänt filosoferande. Det saknar jag idag, men det var något som gav mig mycket då, dels att läsa men framförallt att själv skriva. Att formulera sig skärper tankarna och medvetenheten, speciellt i dialog med andra, men det bidrar också till utvecklingen som fotograf. Kanske kan jag återföda den känslan genom att skriva här. Det är i alla fall min utgångspunkt, och kan det också glädja någon annan blir jag extra nöjd.

Men låt oss återvända dit jag började, till Planket. Där sken solen och folk tittade på bilder. Kommentarerna var blandade och många ställde sig frågande eller var missnöjda. Men sådant beror ju också på vad man har för förväntningar. Själv var jag mest nyfiken och tyckte att det fanns några guldkorn och framförallt en del inspiration att hämta. Konkret vad vet jag inte nu, men det kan plötsligt dyka upp i det omedvetna när jag står där med kameran.

Söker efter guldkorn?

Hittar guldkorn!

Den stora behållningen var dock att träffa människor. Några förväntade möten, några oväntade men framförallt en gammal kompis som jag inte träffat på snart tio år, och som jag återknöt kontakten med.. Det visade sig att han jobbar i ett hus nära mitt jobb, så nu har vi några framtida luncher räddade.

Och jag har debuterat som bloggare. Skön sommar till alla läsare!