Inte bara eld, det var vanlig höst också

Jag tog inte bara eldfängda bilder i helgen utan även några normala höstbilder, sådana med höstfärger, även om det inte var de sprakande färggranna höstfärgerna, utan mer dämpade "fuktig  höst"-färger

Också en sorts höstfärger, kanske  inte riktigt den vanliga färgskalan.

Rinnande höstfärger?

Lite trängre passage.

.

.

SLUT.

Urbant landskap?
Observation och reflektion.

Urbant landskap, är det ett sådant jag rör mig i när jag går till och från jobbet? Urban innebär ju sådant som är relaterat till staden. Hur mycket stad måste det då vara? Räcker det med en villastad, eller måste det vara den tunga stenstaden? Ett annat sätt att tolka begreppet är motsatsen till landsbygd. Då är det inget snack om saken, det är ett urbant landskap jag rör mig i, de inslag av natur och landskap jag passerar är ju bara små reminiscenser.

 

För två år sedan (eller är det tre nu? Minnet sviker.) var det skog här. Ett urbant genombrott har skett, en del naturlig skönhet har försvunnit och ersatts av annan skönhet och andra former. Men visst var det skönt att gå i tallskogen. Vi vandrare är så få, så vi glöms bort i planeringen. Men å andra sidan uppstår det nya motiv. Vandraren räddas av den flanerande fotografen.

 

Landskap kan också vara av det lilla slaget.

Intorkat deltaland efter helgens regnande, överrullat av en byggjobbares bildäck. Urbant och tillfälligt landskap i miniatyr. Många är dessa upptäckter som förgyller vandringen.

 

 

Fotografen är på spaning efter motiv...

... och blir själv ett.

 

Urbana former?

Ett (nästan) svartvitt motiv i färg. Broar är bra, de hjälper oss över hinder, här hjälper den vandraren över vägen, den nya vägen som ger framkomlighet, samtidigt som den är ett nytt hinder. När man skapar nya vägar för kommunikation uppstår samtidigt hinder, för den som inte kan nyttja det nya.

"Alla tekniska hjälpmedel är i sig också diskriminerande", ett citat från 70-talet.

 

Här har ju brobygget skapat en liten teaterscen...

...men det ordnas inga föreställningar. Rekvista bara ligger där, och ljussättningen sköter moder natur med den äran, men handlingen får man skapa själv.

 

Urbant landskap?

Ett mikrolandskap i så fall.  En dubbelbjörk mellan gamla vägen och nya vägens fyrfiliga asfalt där bakom.

 

Och även om man riktar blicken uppåt hittar man det urbana landskapet.

 

På spaning efter det urbana landskapet i går, måndagen den 9 augusti 2010. Men det visste jag inte då, det kom jag på efteråt när jag såg bilderna.

När jag gick där bara såg jag. Det är seendet som är det viktiga. Och anteckningarna som PEN sköter med den äran, med sina 17 mm.

Nu ska jag gå till jobbet. Undrar vilken väg...

Ha en bra dag!

En bild jag måste ta
-- hemliga tecken på bron?
- - inte EN kotte i vattnet
- - Å när blir det sunk?

Av rubriken att dömma verkar det bli en salig blandning i det här inlägget, strödda fynd, pytt-i-panna eller Persons blandning, kalla det vad ni vill, men det blir vad det blir när man tager vad man haver.

 

Igår

Igår var jag på en plats dit jag brukar komma någon eller några gånger per år och nu var det vatten i bäcken efter allt regnande, och då bara måste jag ta några bilder. Det är ofta skumt under de täta lövkronorna, så jag satsade på en mörk bild.

 

Abstrakt vattenfångst. (Den bör förstås förstoras, annars syns det inte alls.)

 

Idag

Idag prövade jag att gå till jobbet, lite långsam tillvänjning efter sommaren...

På bron, den nya, möttes jag av konstiga, främmande skrivtecken på den nya asfalten. Vem har varit här, varelser från någon främmande planet, eller vad?

 

När jag vände mig om skedde något magiskt, tecknen bytte färg och blev mörka.

Är det kanske trolldom inblandad. Bäst att skynda vidare.

 

 

När jag några steg senare ser en komposition upplagd bredvid gångvägen är det bara att tacka och ta emot.

Tack för kompositionen!

 

När jag kollat posten, rensat skräpmail, svarat på andra och sparat en del till senare, ätit lunch, testat nya espressobryggaren och snackat lite skit, tyckte jag det räckte som försiktig tillvänjning och vandrade hemåt igen.

 

Inte EN kotte, men många...

 

Den här vattenpölen finns nästan alltid, sommar och vinter, ibland blöt, ibland frusen ibland bara en smutsig fläck. Det är nog snart Sollentunas mest fotograferade vattenpöl, den är ju en gammal bekant i mitt bloggande.

Idag var det kottarna som fångade blicken.

 

Sunk, vad är det?

Ingen aning, men sunk-foto är ett ord jag sett här i bloggen på sistone.

 

Är det sunkigt när ogräset växer i betongen och inte blir bortrensat och det är klottrat på väggen?

Eller är det vackert när växtligheten  ger lite liv åt de hårda ytorna?

 

Måste man gå lite närmare så att det gröna inte syns för att sunkigheten skall infinna sig?  Jag blir alltid lite kluven när jag ser sånt här, dels är det ett ofog men dels finns det en skönhet i det.

 

Eller måste man ta bort färgen för att det ska bli sunkigt?

Sunkigt?

 

Nu har jag ju inte letat upp ett motiv som är supersunkigt, utan bara fått ett hugskott när jag passerade en plats jag passerat många gånger.

 

Noteringar gjorda med min betraktelse-kamera Olympus PEN +17 mm.

Fler fyrkantiga fyrkanter
Färglösa och färgade foton förevisas
Fri flukt!

Jag var vid Slussen. "Filmen" (den imaginära) var slut och jag bytte till ny. Men jag bytte också film.

Det handlar ju om att jag testar de inbyggda funktionerna i min Olympus EP-1.  I förra inlägget testade jag grovkornigt svartvitt, precis 12 rutor och nu tänkte jag göra samma sak, 12 rutor, men bara svarvitt, utan något fejkat korn. Jag visar inte alla tolv, för jag blev inte nöjd

 

Den första blev lite speciell, för jag missade att ställa om slutartiden. Men den får komma med, för att uttrycket blev lite som det blev.

Spöken i en känd trappa vid Slussen.

 

Nu har jag kommit ner på perrongnivån och det är fredageftermiddagsrusning.

Jag gillar inte riktigt resultatet. Överstrålningen från det starka solskenet i bakgrunden och även från lysrören stör mig. Det här är ändå den bästa bilden, det är mycket värre på andra. Kanske är det kamerans omvandling till svartvitt  som ställer till det. Annars brukar jag ju göra bilderna svartvita i datorn. Eller är det objektivet som ställer till det. Eller är det helt enkelt hopplöst.  Eller...

 

Men en bild till får det bli.

Mycket linjer kors och tvärs blev det. Intressant att Bankomaten ligger i bageriet! Här ska det bli andra bullar av...

 

Sedan gick jag upp i solskenet och lämnade de plågsamma svartvit-experimenten bakom mig. Men jag behöll formatet, det kvadratiska, det är ju trevligt på sitt sätt och behöver utforskas mer.

Skuggorna börjar falla, eftermiddagslånga, men eftermiddagssvalkan dröjer ännu ett tag.

 

Av bara farten hamnade jag på Mariaberget igen, på välkända jaktmarker. Det är ju ganska nära Slussen. Här är vi vid toppen av besvärsbacken, den ligger till höger utanför bilden.

Maria Trappgränd, solspeglingarna ger tillfällig dekor på väggen.

 

Solspeglingar i närbild (Onödig bildtext?)

 

Vi är ju nära puckeln och Ellens nu, men det är inte särskilt intressant så här års. Hela puckeln sover. Stängt. Semester. Inte bara Ellens, utan det mesta annat också.

 

Men, sedan jag var här senast, för några veckor senare, har jordhögarna jämnats ut och tre soffor kommit på plats. Trevligt.

Tre soffor. Det räckte med en för mig att vila på.

 

När jag satt där öppnade sig blicken mot nya motiv.

En segelbåt i fönstret.

 

En annan vinkel.

 

För den som inte upptäckt det har jag bytt objektiv också. När jag lämnade Slussen bytte jag 17 mm mot zoomen 14-42 mm. Inte för att zooma, det är inte så jag ser det, utan för att ändra beskärningen direkt i kameran, för att ändra utsnittet och koncentrera sig på detaljer i stadsbilden.

 

Har jag inte rest mig från soffan sitter jag kvar där än...

Har man ingen fantasi, kan man bli en härmapa
12 x (6 x 6) , grynig Tri-X vid Slussen, fast med fusk

Inspiration och idéer kanske man hellre skulle kalla det. Ibland fångar man upp något som är så naturligt enkelt att man borde ha kommit på  det själv, men man ser det först när någon annan formulerar det,  fast man egentligen redan hade alla pusselbitar . Eller så behöver man bara bli påmind.

Den här gången var det Micke Borg som gav mig idén i sitt inlägg om lågbudjetfotografering. Han skrev där om den inbyggda begränsning som det innebär att ha en film i kameran med en given längd och därmed ett givet antal rutor att fylla med bilder. I det här fallet 12 rutor och då också kvadratiska rutor.

Som den här t.ex. Förstora gärna för den rätta känslan.

Kvadratisk ruta 1. Cyklande dam vid Slussen.

Begränsningens konst kan vara svår. Begränsar man sig till 12 rutor är så att säga begränsningen inbyggd, man kan inte dra iväg hur många rutor som helst, utan bör tänka sig för innan man tycker på knappen. Annars är det plötsligt slut. En fälla lätt att falla i, med moderna digitalkameror, med till synes oändlig minneskapacitet (i alla fall om man tar bilder en och en och inte "sprutmålar" med kameran).

Jag tänkte därför att jag skulle begränsa mig till 12 rutor.

 

Kvadratisk ruta 2. Utsikt mot Kornhamntorg. Därborta lyser solen, här råder skugga.

 

Jag begränsade mig till 12 rutor, precis som Micke, inte för att jag var tvungen utanför att jag var nyfiken att se vad som hände. Lite roligt alltså. Fotografering skall vara  roligt och lite spännande. Nyfikenhet är inte heller fel, det är då man kan upptäcka saker, motiv och bilder, till exempel. Tappar jag upptäcktslustan blir det heller inga bilder.

Sen kan jag hålla med om att det var lite härm-apigt att välja Slussen, precis som honom, men det får jag väl skylla på min barndom då jag sprang omkring mycket här i alla spännande gångar och tunnlar.

 

Kvadratisk ruta 3. Lastplats. Vilken sorts laster vet jag inte. Det förekommer väl både det ena och det andra här i mörkret

 

För Micke var det kameran som bestämde formatet, 6 cm x 6cm. I mitt fall var det jag som bestämde formatet, ställde in 6 x 6 (utan centimetrar, bara ett förhållande) i en meny. Så var det Tri-X och 27 DIN, som gällde. 27 ställde jag in (även om det numera har blivit 400 utan logaritmisk skala), men jag fyllde också på med den artistiska grovkornsinställningen. För att skapa den rätta känslan, kanske.

Så nu vet ni bakgrunden.

 

Kvadratisk ruta 4. Down Under. Nere i trafiklabyrinten.

 

Men egentligen var det nog lika mycket det kvadratiska formatet som lockade. Jag gillar ju det, det ger andra kompositioner än det avlånga formatet, och med den här inställningen kan jag ju fuska mig till formatet, utan att behöva ha film i kameran.

Jag har ju en gång för alla tagit mig ut ur mörkrummet och framkallningsträsket och längtar inte tillbaks. Det skulle hämma mig i mitt fotograferande. Det skulle bli för mycket teknik och praktiska besvär och för lite bildskapande.

AHA! Här kom jag på något, som jag inte tänkt på. I alla fall inte konkret formulerat i ord och därmed inte helt medvetet. Det är nyttigt att skriva och reflektera.

Jag slipper en massa praktiskt pyssel som jag hatar, om jag fotar digitalt, och därför är det roligare.  Och därför blir det bättre bilder.

 

Kvadratisk ruta 5. Onekligen har det blivit sjabbigt och slitet härnere. Avsiktlig eller oavsiktlig vandalism?

 

 

Kvadratisk ruta 6. Macken är borta, men plats för bilar är det.

 

Kontrasterna kan bli stora härnere, inte minst om man tar med det direkta solljuset ihop med djupa skuggor.

Kvadratisk ruta 7. Ljus och mörker.

 

Det kan ju bli bättre (?) med mer homogent ljus.

Kvadratisk ruta 8. Bilarna kommer.

 

Det var nog här någonstans jag glömde bort mig och inte tänkte på att jag bara hade 12 rutor på mig.  Visserligen hade jag kunnat fuska, kameran är ju digital och jag hade kunnat radera bilder, eller hade jag kunnat ta många och välja när jag kommit hem. Men det ville jag inte, då hade ju hela experimentet varit meningslöst.

Dessutom, detta att filmen tar slut för att jag fastnar vid ett motiv och tar för många bilder, är ju något jag känner igen från filmtiden, visserligen inte med 12 kvadrater, men väl med 36 små rektanglar. Ofta beror det på att jag känner att jag inte lyckats och gör fler försök istället för att inse att jag skall låta bli.

 

Kvadratisk ruta 9. Bilarna passerar.

 

Det var det här med att försöka fånga bilar i rörelse i mörkret under Slussen som gjorde att jag slösade fyra rutor på samma typ av motiv.

 

Kvadratisk ruta 10. Ännu en bil passerar.

 

Kvadratisk ruta 11. Dubbelriktad trafik.

 

Här insåg jag plötsligt vad jag gjort och tog en stillastående bild.

Kvadratisk ruta 12. Sista rutan.

 

Sista bilden på filen, och ingen bild kvar till de delar av Slussen som är ljusare och mer befolkade. Men det fanns ju en lösning på problemet: En film till! Och då körde jag utan pressat 70-talskorn

Tack Micke för inspirationen!

Olympus PEN Ep-1, 17 mm